En fridfull geting 

Bålgetingen är vår största getingart. Den känns lätt igen på den mer gulröda färgen på bakkroppen och de rödaktiga partierna högt på huvudet. Den är stor och brummar kraftigt när den flyger. Det finns många sägner och myter om bålgetingen, och den framställs ofta som attackbenägen. Sanningen är att den är ganska fridfull och måste provoceras ordentligt för att gå till attack och stickas. När den är oroad knäpper den ljudligt med käkarna. 

Bon av pappersmassa 

Bålgetingen lever i skogar med stort inslag av lövträd, framför allt ekar. Det gör arten känslig för intensivt skogsbruk. Boet byggs ofta i en ihålig ek eller i takutrymmen i boningshus och andra byggnader, men även i fågelholkar och övergivna hackspettsbon. Boets ytterhölje är brunt och gulaktigt och mycket skört. Materialet utgörs huvudsakligen av murket trä blandat med getingens saliv – ungefär som pappersmassa. I Sverige kan ett bo under sensommaren innehålla några hundra bålgetingar – i sydligare länder över tusen. Bålgeting är betydligt mer nattaktiv än våra andra sociala getingar och kommer ofta fram till utebelysning och lampor. 

Getingsamhället 

Getingsamhällen består av hanar, honor och arbetare (sterila honor). Svärmningen, alltså parningen, sker under sommaren. När den är över dör hanarna. Den befruktade honan övervintrar. När hon vaknar ur dvalan söker hon upp en ny boplats där hon lägger de första äggen. När dessa kläckts till larver matar hon dem tills de utvecklats till arbetare. Arbetarna tar över driften av getingsamhället, och honan går över till att bli samhällets drottning, vilket betyder att hon helt ägnar sig åt att bli matad och lägga ägg.  

Ringbarkar träd 

Bålgetingen tillfredsställer främst sitt sockerbehov genom att dricka sav från olika lövträd. Ask, alm, al och björk hör till favoriterna. Getingarna skapar savflöden genom att ringbarka grenar och unga stammar. De äter också insekter, till exempel trollsländor, vårtbitare, fjärilar, flugor och andra getingar. 

Vanligare under varma somrar 

Bålgetingen är ganska vanlig i de södra och sydöstra delarna av Sverige. Under varma somrar tycks den bli vanligare och även utöka utbredningsområdet mot norr. Den förekommer från England ända till Japan. Arten infördes oavsiktligt till USA redan på 1840-talet och senare även till Kanada.