Nattaktiv 

Den allmänna bågstekeln är en nattaktiv art i den stora familjen Brokparasitsteklar. Steklar i den gruppen känns igen bland annat på sina långa antenner med många segment och honornas långa äggläggningsrör.  

Dödar sitt värddjur 

När den vuxna honan av allmän bågstekel ska lägga ägg sticker hon in sitt äggläggningsrör i kroppen på andra insektslarver och äggen överförs till larvens kropp. När de kläcks, lever bågstekelns larver på näring från sitt värddjur, fram till att det att värddjuret till slut dör. Ett djur som dödar sitt värddjur kallas parasitoid, till skillnad från parasiter, som också lever i eller på ett värddjur och får sin näring därifrån utan att döda värddjuret. 

Invasiv i Nordamerika

Allmän frostfjäril är en relativt liten fjärilsart med gråbrun teckning. Den tillhör familjen mätare, vars namn kommer sig av hur larverna rör sig – det ser ut som att de mäter sträckan de går. Larverna kläcks på våren och äter gärna blad från fruktträd. I Nordamerika räknas allmän frostfjäril som en invasiv art efter att den spridits från Europa via människan och gör stor skada på fruktträdsodlingar. Naturligt är den utbredd i stora delar av norra- och centrala Europa. 

Honan kan inte flyga 

Efter ett par månader som larv förpuppas fjärilen nedgrävda i marken. Den vuxna fjärilen kläcks först framåt sen höst eller tidig vinter. Honan av allmän frostfjäril har nästan inga vingar! De är förkrympta och är bara ca 2 millimeter långa. Hon kan därför inte flyga, så när parningen är över kryper hon istället upp i ett träd eller en buske och lägger sina ägg nära knopparna. Det gör att larverna har snabb tillgång till friska blad när de kläcks framåt våren.

Ät den inte! 

Ametistskivlingen ansågs förr ätbar, men har en förmåga att ta upp arsenik ur marken och bör därför inte ätas! Svampen är i sig själv dessutom ganska smaklös. Svampen är vanlig i bok- och ekskogar och särskilt vanlig bland nedfallna löv. 

Lätt att förväxla 

Ametistskivlingen är spenslig till växten och klart lila på hatt, skivor och fot, men färgen på äldre exemplar och i torr väderlek bleknar. Svampen kan då vara svåra att skilja från andra spensliga små skivlingar. Den är till exempel lik sin släkting laxskivlingen.  

Den finns på hela norra halvklotet och har även hittats i tropiska Central- och Sydamerika. I Sverige växer den upp till södra Norrland.  

Flyttfjäril

Flyttfåglar har säkert de flesta hört talas om, men visste du att det också finns flyttfjärilar? Amiralfjärilen är nämligen en sådan. Arten flyttar till Sverige från södra Europa på våren, och på hösten flyttar de tillbaka. De individer som inte flyttar, dör av kylan i Sverige under vintern. Till skillnad från hos fåglar är det inte samma individer av amiralfjäril som flyttar både till och från Sverige – så länge lever de inte. Istället är det nästa generation, den som kläckts i Sverige under sommaren, som flyttar söderut på hösten. Under flytten söderut får fjärilarna fart av nordliga vindar på upp emot 2000 meters höjd. Föräldragenerationen dör av ålder. 

Flera generationer på kort tid

Amiralfjärilen är en stor och vacker fjäril i gruppen dagfjärilar. Hanarna har revir som de håller vakt igenom att flyga runt över området och jaga iväg inkräktare. En hona kommer bara para sig med en hane som har ett eget revir, och uppvaktningen inför parningen tar ofta flera timmar. De lägger sina ägg på brännässlor som sedan är värdväxt för larverna. Utvecklingen från ägg via larv och puppa till fullvuxen fjäril tar cirka 2 månader, och under en sommar i Sverige kan flera generationer av flygande amiralfjärilar hinna ses. 

Spelar i solsken 

Om solen skiner kan du höra backgräshoppan spela. Ljudet får de fram genom att gnida en rad små tappar på bakbenets insida mot den kraftigare framvingen. En backgräshoppa spelar på flera olika sätt beroende på vad den vill kommunicera. Sången består av mellan 5 till 12 olika toner och hörs på flera meters håll. 

Mjuk parningsmelodi och snabbt skrämselspel 

Hanen attraherar honan genom att spela för henne. Om honan är intresserar svarar hon genom att härma hanen. Parningsmelodin är mjukare än den vanliga, och spelas i högre toner. Om en rivaliserande hane kommer, spelar hanen en annan melodi som byter toner snabbare än den vanliga melodin för att skrämma bort den andra hanen.  

Hanar med ett spelande som passar in i den genomsnittliga melodin är mest framgångsrika hos honorna, medan hanar med mer extremt spelläte har svårare att locka en hona. Spelandet och melodierna hos backgräshoppan är känsligt för miljöförändringar. 

Många olika färger 

Backgräshoppan är en av Sveriges vanligaste gräshoppor. De har alltid en röd spets på bakkroppen, men varierar annars mycket i färg. Det kan vara olivgrön, brunaktig, grå, orange, röd eller svart. Nymferna, vilket är stadiet mellan ägget och färdig gräshoppa, liknar de vuxna men har inga vingar.  

Lever i symbios med björk 

Björksoppen växer nära björken som den lever i symbios med.  Det är de grova fjällen på nedre delen av foten som särskiljer björksoppen från andra svampar i samma familj. Ofta kallas björksoppen för strävsopp. Strävsopp är egentligen ett familjenamn för cirka 75 olika arter. 

Strävsoppar 

Strävsoppar är ett samlingsnamn för ett flertal besläktade soppar med kännetecknet att de har en sträv fot. De lever ofta i symbios med ett speciellt träd som björk, ek, poppel eller asp. De växer i tempererade skogar i Europa, Nordamerika och Asien. Några arter som förekommer i Sverige är Leccinum quercinum – Eksopp, Leccinum scabrum – Björksopp och Leccinum aurantiacum – Aspsopp. Alla strävsoppar anses ätliga om de tillagas väl. 

Vinröd sav 

Blodriskan, som också kallas granblodriska, är en klassiker bland våra matsvampar. Namnet har den fått av att det sipprar fram brandgul sav som så småningom blir vinröd om du bryter isär svampen. Hatten är brandgul ofta med gröna fläckar, och 5-15 cm bred. Foten, som är ihålig, kan vara upp till 10 centimeter hög. 

Lever i symbios 

Blodriskan lever i ektomykorrhiza, det vill säga när en svamp ingår i symbios med ett träd – i blodriskans fall med gran. Det betyder att alla näringsämnen som tas upp av granen passerar genom svampen. Då sker ett näringsutbyte mellan trädet och svampen. Svampen får kol som trädet har tillverkat i sin fotosyntes och trädet får näringsämnen, som kväve och fosfor, som svampen utvunnit från jorden. Detta gör dem oerhört viktiga för trädens näringsupptag. I skogarna på norra halvklotet kan så mycket som 95% av alla trädrötter vara koloniserade av ektomykorrhizasvamp. 

Nyfiken trollslända 

Om du har haft en trollslända i ditt hem, så är det förmodligen en blågrön mosaikslända. Bland trollsländor är det den art som oftast förvillar sig in i hus genom öppna fönster. Den blågröna mosaiksländan är nyfiken och oftast orädd, och därför ganska lätt att komma nära. 

Den blågröna mosaiksländan har som alla sländor i släktet Aeshna ett mosaikmönster. Hanen har mörk grundfärg på kroppen och blå och gröna teckningar. Honans färger är mer övervägande gröna. 

Hanarna försvarar reviret 

Hanarna är väldigt revirhävdande och försvarar sina revir genom att flyga fram och tillbaka någon meter över vattenytan eller över skogsvägar och längs skogsbryn. Honan håller sig ofta en bit från vatten, utom när hon är beredd till parning under sommaren eller hösten. Efter parningen lägger honan sina ägg genom att hon borrar in sin bakkropp i ruttnande vegetation eller trä. 
Den blågröna mosaiksländenymfen kläcks ur ägget på våren. Största delen av sitt liv lever den som nymf. Efter två eller tre års utveckling blir nymfen en vuxen trollslända under juli eller augusti. 

Flygande ädelsten 

Med sina skimrande toner i blått och grönt är blå jungfruslända något av en flygande ädelsten. Hanens vingar är glänsande blå medan honans är mer bruntonade. De lever oftast vid rinnande bäckar och åar. Det finns två arter jungfrusländor i Sverige. Deras flygsätt är mer likt en fjärils än till exempel trollsländors. 

Hotfulla hanar  

Hanen hos den blå jungfrusländan är mycket revirhävdande och sitter ofta i buskar och träd längs vattendragen med utsikt över sitt lilla revir för att skydda det mot andra inkräktande hanar. Oftast skyddar hanen sitt revir genom olika hotfulla gester, som att sprida ut sina vingar så mycket som möjligt. Ibland kan rivaliserande hanar flyga hotfullt eller till och med attackera varandra i luften.  

Vacker parningsdans 

När hanen uppvaktar honan med sin parningsdans, flyger den med svirrande vingslag som är helt annorlunda än dess normala flykt. Efter parningen lägger honan äggen, ibland tillsammans med hanen och ibland ensam, i stjälkarna på vattenväxter.  
I Sverige är den utbredd över nästa hela landet och saknas bara på Öland samt i det innersta skogslandet och fjälltrakterna i norr. 

Blåmesen är en liten fågel med blågul fjäderdräkt som är rätt enkel att känna igen. Den är mycket vanlig i stora delar av Europa, och håller till så väl i löv- och blandskog som i parker och trädgårdar. I Sverige finns de överallt utom i fjällen.  

Ultraviolett fjäderdräkt 

Blåmeshanar och -honor är så lika att de kan vara svåra att skilja åt. Däremot är könen tydligt urskiljbara i ljusets ultravioletta spektrum, som är osynligt för det mänskliga ögat. Blåmesens ultravioletta dräktmönster spelar en stor roll vid partnerval. Många fåglar kan se ultraviolett ljus och hos dessa arter är det ultravioletta ljuset en viktig del av fjäderdräkten. Det är dock ovanligt att den ultravioletta fjäderdräkten skiljer sig mellan honor och hanar inom samma art, men det gör den hos blåmesar! 

Ingår i meståg  

Ett meståg är när småfåglar som mesar, sångare, finkfåglar och andra slår sig samman i flockar och drar runt i skogen för att söka mat. Genom att inte vara ensam är risken mindre för varje individ att bli byte åt till exempel en hök eller sparvuggla. Dessutom ökar chanserna att rovdjuren upptäcks ju fler ögon och öron som är på spänn.  

Revirsjunger på vintern 

Redan från mitten av januari börjar revirbeteendet hos blåmesen med att de blandade vinterflockarna, mestågen, upplöses. Hanens revirsång riktar sig inte bara till andra hanar, utan även till partnern. Även honan kan använda revirsång för att försvara reviret. Blåmesar häckar oftast i trädhål eller fågelholkar. Honan ruvar äggen, men ungarna tas om hand av både hanen och honan.  

Oftast stannfågel 

Blåmesen är en stannfågel eller partiell flyttfågel. Det betyder att en del blåmesar flyttar kortare sträckor, i genomsnitt 80 kilometer från häckningsområdet över vintern medan andra blåmesar stannar kvar kring häckningsområdet. De som flyttar flyger inte mer än en mil om dagen. 

God eller äcklig? 

Blåmusseronen är en klassisk matsvamp som många känner till. Den speciella smaken gör att åsikterna om ätbarheten går isär. Dessutom kan blåmusseronen framkalla en allergisk reaktion (illamående) hos en del, framförallt om den inte är tillagad. Den sägs ha en gummiaktig doft när man bryter i svampen. Ovana svampplockare kan förväxla blåmusseron med den illasmakande bockspindelskivlingen. Spindelskivlingar har bruna sporer till skillnad från blåmusseroners ljusa sporer, och ofta en obehaglig lukt. 

En nedbrytare 

Blåmusseronen är en saprofyt, det vill säga en nedbrytare av organiskt material i naturen. Den hittas oftast under gran och kring multnande löv, ris och komposter. Den finns i Europa, Nordamerika och Australien där den blivit introducerad av människan. I Australien växer den tillsammans med eukalyptus i stället för barrträd.   

Pollinerar illaluktande blommor 

Den blå spyflugan är nästan dubbelt så stor som en vanlig husfluga. De är lätta att känna igen på sin skimrande blå kropp. Den vuxna spyflugan äter nektar och är därför också en pollinerare, främst av blommor. De lockas till blommor med stark doft, framför allt till blommor som luktar som ruttet kött.  Som exempelvis björnkalla, en trädgårdsväxt som kallas skunkkål på engelska på grund av sin doft. Den blå spyflygan letar ofta mat i grupp, och om en fluga hittar mat släpper den ut ett feromon för att berätta för de andra flugorna om sitt fynd. 

Användbar i brottsplatsundersökningar 

Honan lägger sina ägg på ruttnande kadaver, vilket gör flugan till en viktig kriminalteknisk insekt eftersom äggen och larverna kan hjälpa till att uppskatta när döden inträffat. Vanligtvis lägger flugorna sina ägg på färska lik strax efter döden. Strax innan pupp-stadiet kan larven lämna kadavret för att borra ner sig i jorden för att förpuppas och utvecklas till en vuxen fluga.  

Talar dialekt 

I olika områden har bofinken olika läten, så kallade regionala dialekter. En ung bofink lär sig att sjunga under sin första vår genom att härma andra bofinkar. De melodier som de lär sig på det sättet sjunger de sedan under resten av livet. 

Mycket vanlig 

Bofinken är en ganska orädd fågel som är ungefär lika stor som en gråsparv, men slankare och med längre stjärt. Tillsammans med lövsångaren är bofinken Sveriges vanligaste fågel. Det finns ca 10 miljoner par i Sverige. Den är också Skånes vanligaste häckfågel, 350 000 par häckar här.  
Bofinkar förekommer ända ner till södra Europa, västra Asien, nordvästra Afrika, Kanarieöarna och Madeira. Arten har också introducerats till Nya Zeeland där den finns på både nord- och sydön. 

Både flytt- och stannfågel 

En del bofinkar är flyttfåglar och övervintrar i södra Europa och norra Afrika. Särskilt honor med sina årsungar lämnar häckningsområdet på vintern, medan en del äldre bofinkshanar övervintrar i sitt revir. Under höstflytten passerar flera miljoner bofinkar genom Skåne. 

Två kullar 

Bofinkshonan lägger två kullar med 3-6 ägg om året. Men under varma somrar kan hon lägga ännu fler kullar. Vid fara gömmer hon sig i boet genom att huka sig så djupt som möjligt. Äggen ruvas i ca två veckor. När ungarna kläckts får de mat av båda föräldrarna. Efter ytterligare ca två veckor lämnar ungarna boet.  

Giftig fjäril med många varningssignaler 

När en brun björnspinnare sitter stilla har den de röda bakvingarna infällda, men de fälls ut om fjärilen blir störd. Då böjer den också kroppen och visar sin lysande röda halskrage där två vätskedroppar kan pressas fram från varsin körtel. Vätskan är ofta giftig, men mängden gift beror på vad fjärilen har ätit. Den bruna björnspinnaren kan dessutom framkalla ett raspande läte med vingarna och ett högt gnisslande ljud som skrämmer bort fladdermöss och till och med är hörbart för människan. Genom alla dessa varningssignaler visar fjärilen tydligt för fladdermöss och fåglar att den är oätlig, och får oftast vara i fred. 

Stora, håriga larver 

Brun björnspinnare är en mycket kraftig fjäril. Honan är större än hanen men annars liknar könen varandra. Björnspinnarens larv är svart med svarta hår på ryggen, och rödbruna hår nedtill på sidorna. Den blir upp till 60 millimeter lång. Larvens hår kan ge människor och andra däggdjur klåda och irritation. Brun björnspinnare lever i öppna marker till exempel ängar, hedar och myrar. Den finns i hela Sverige utom i fjällen. 

Bara unga människor kan höra den 

Brunlångöra kallades tidigare långörad fladdermus eller brun långörad fladdermus. Det är en liten fladdermus med mycket stora öron. Öronen kan bli nästan lika stora som resten av kroppen! Lätet hos denna fladdermus är ett svagt knäppande på omkring 50 kHz. Den har dessutom ett nätt och jämnt hörbart smackande. Det smackande lätet kan bara höras av unga människor med bra hörsel. 

Flyger långsamt 

Brunlångöra flyger ganska långsamt jämfört med andra fladdermusarter. Den brukar flyga fram och tillbaka mycket, och ryttlar gärna. Ryttla betyder att den är stillastående i luften, ungefär som en helikopter. Den jagar sent på kvällen, först när det blivit ordentligt mörkt. Brunlångöron är bra på att klättra och kan också ta sig fram på marken. 

Övervintrar inomhus 

Arten lever i ganska tät skog, men förekommer också i parker. Den övervintrar gärna inomhus, som i kyrkor, ladugårdar, på vindar och under takbeklädnad. Även viloplatsen under dagen är på liknande platser. Vid viloplatsen kan det bildas kolonier med upp till 100 fladdermöss. Ofta används ett annat gömställe för vinterdvalan än för fortplantningen, men de ligger inte långt ifrån varandra. Honan föder en eller två ungar i slutet av juni. Cirka 6 veckor senare kan ungarna flyga. Efter 1-2 år blir brunlångöron könsmogna. 

Brunlångöra finns i större delen av Europa, Nordafrika och Asien. I Sverige finns den från Skåne upp till sydligaste Norrland.Den är mycket vanlig i södra Sverige. Men i Sverige är alla fladdermusarter fridlysta. 

Visste du att? 

• En råtta tar sig in genom ett 20 mm litet hål vilket är lika stort som diametern på en enkrona. 
• En råtta kan klättra flera våningar på insidan av ett lodrätt avloppsrör. 
• Ett råttpar kan i teorin ge upphov till 800 – 1 000 nya individer under ett år. 
• En råtta lever 1-3 år och kan bli 25 cm lång, svansen oräknad. 
• Råttor simmar bra. 
• En råtta kan hoppa en meter utan ansats.

Malmös vanligaste däggdjur 

Brunråttan är ett av Malmös vanligaste däggdjur, det finns runt 300 000 brunråttor bara i Malmö. Råttor är mycket anpassningsbara och trivs överallt där människor håller till, men framför allt i fuktiga miljöer som källare och avlopp, och där det finns tillgång till avfall. De söker sig ibland in i fastigheter där de kan orsaka stora skador – brunråttorna är nämligen fantastiska grävare. De gräver och gnager ut stora och långa gångsystem där de också bygger större kammare för matförråd eller har bon. Råttor är allätare och en allvarlig smittspridare av till exempel salmonella. Olika arter av råttor varierar mycket i storlek och vikt från 40 gram upp till brunråttans ibland 500 gram. I Sverige finns enbart brunråttan. 

Invasiv 

Råttsläktet (Rattus) kommer ursprungligen från Sydostasien och Oceanien. Med människans hjälp koloniserade några råttarter andra delar av jorden och släktet finns nu över nästan hela världen. På grund av människans spridning av brunåttan, och djurets höga reproduktionsförmåga och anpassningsbarhet, är den en invasiv art i vissa områden. Spridningen har orsakat, eller varit del i, att andra vilda arter dött ut eller att deras utbredning minskat dramatiskt. Detta gäller både däggdjur, fåglar, reptiler och ryggradslösa djur, men även många växter – både vilda och odlade. Brunråttans vetenskapliga namn, Rattus norvegicus – “norsk råtta” – kommer från den engelske naturforskaren John Berkenhout 1769. Han trodde felaktigt att brunråttan hade kommit till England via norska fartyg år 1728, men brunråttan förekom inte ens i Norge vid den tiden. 

Råtta som husdjur 

Brunråttan har även domesticerats och kallas då tamråtta. Tamråttor förekommer i många färger och teckningar medan den vilda brunråttan endast uppträder i sin brungrå grundform. Tamråttorna skiljer sig också fysiologiskt och psykologiskt från sina vilda släktingar och utgör ingen hälsorisk för människor. Tamråttan är liksom brunråttan ett flockdjur, därför ska man alltid hålla minst två tillsammans.  

Råtthetsning 

Tamråttans ursprung börjar med råttfångarna på 1700- och 1800-talet som fångade råttor i hela Europa. Råttfångare sålde en del av råttorna för användning i råtthetsning, som var en populär sport ända fram till början av 1900-talet. Råtthetsning innebar att flera råttor placerades i en grop, sedan slog man vad om hur lång tid det skulle ta för en terrier att döda dem. Troligen sparades vissa udda färgade råttor när sporten var som mest populär, dessa blev så småningom sällskapsdjuret tamråtta.  

Blå när du rör den 

Brunsoppen finns på hela norra halvklotet. I Sverige hittar du ofta fruktkroppar vid stubbar. Brunsoppens hatt är mörkt brun och blir klibbig när det är blött. Svampens porer (under hatten) blir blå vid beröring eller när du skär i svampen, det är ett bra kännetecken. Brunsoppen är en god matsvamp. 

Tar upp radioaktivt nedfall 

Efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl 1986 upptäcktes det att den radioaktiva isotopen cesium-137 samlades i stor mängd i brunsoppar i Europa. Brunsoppen kan också ta upp andra miljöfarliga metaller ur jorden, som kvicksilver och kadmium. Det är dock inte farligt att äta brunsopp i rimliga mängder. 

Samarbetar med träd 

Brunsoppen bildar ektomykorrhiza, det vill säga symbios mellan träd och svamp. Brunsoppen lever främst i symbios med barrträd men ibland även lövträd. I skogarna på norra halvklotet kan så mycket som 95% av alla trädrötter vara koloniserade av ektomykorrhizasvamp. Det betyder att alla näringsämnen som tas upp av trädet passerar genom svampen. Det gör svampen oerhört viktig för trädens näringsupptag. 

Som en kolibri

Den brunsprötade skymningssvärmaren flyger mest – som namnet antyder – i skymningen. Om vädret är varmt kan den ses även på dagen. Denna fjäril kan flyga nästan som en kolibri framför blommor som den suger nektar från. Den lever på öppna örtrika marker. Den brunsprötade skymningssvärmaren finns i hela Norden utom på Island. Längst i norr syns den inte årligen. Den finns också i andra delar av norra halvklotet. 

Övervintrande puppa 

Den brunsprötade skymningssvärmarens larver lever av rallarros och olika måror, så fjärilen lägger sina ägg på de växterna. Larverna blir fullvuxna i slutet av sommaren och vandrar då iväg för att hitta en lämplig förpuppningsplats. Ibland vandrar den långt från uppväxtplatsen och förpuppar sig i marken. Puppan övervintrar, ibland till och med två vintrar.  

Insekt som spelar 

En vårtbitare är en insekt som liknar en gräshoppa. Buskvårtbitaren är brunaktig och har starkt tillbakabildade vingar. Det betyder att hanen endast har mycket korta vingar medan honan oftast saknar vingar helt. Som hos många andra vårtbitare stridulerar – eller spelar –hanen, för att locka till sig honor. De spelar genom att gnida två ytor mot varandra. Den ena ytan har en räfflad struktur och den andra har en knöl eller annan utbuktning. Sången består av enstaka korthuggna ”strt” som hörs från buskar och örter dag som natt. Ljudet är ganska kraftigt och uppfattas på många meters avstånd. Ibland spelar två eller flera hanar omväxlande och svarar varandra, det kallas växelsång. 

Flyttar norrut på grund av klimatförändringarna 

Buskvårtbitaren lever bland buskar och annan ganska högväxt vegetation. Buskrika hagmarker, parker och trädgårdar är alldeles utmärkta miljöer.  Arten finns upp till södra Gästrikland. Högre upp är det för kort växtsäsong, då lyckas den inte överleva. Förmodligen kommer utbredningsgränsen kommer att förflyttas sakta norr ut i och med att klimatet blir varmare. 

En fridfull geting 

Bålgetingen är vår största getingart. Den känns lätt igen på den mer gulröda färgen på bakkroppen och de rödaktiga partierna högt på huvudet. Den är stor och brummar kraftigt när den flyger. Det finns många sägner och myter om bålgetingen, och den framställs ofta som attackbenägen. Sanningen är att den är ganska fridfull och måste provoceras ordentligt för att gå till attack och stickas. När den är oroad knäpper den ljudligt med käkarna. 

Bon av pappersmassa 

Bålgetingen lever i skogar med stort inslag av lövträd, framför allt ekar. Det gör arten känslig för intensivt skogsbruk. Boet byggs ofta i en ihålig ek eller i takutrymmen i boningshus och andra byggnader, men även i fågelholkar och övergivna hackspettsbon. Boets ytterhölje är brunt och gulaktigt och mycket skört. Materialet utgörs huvudsakligen av murket trä blandat med getingens saliv – ungefär som pappersmassa. I Sverige kan ett bo under sensommaren innehålla några hundra bålgetingar – i sydligare länder över tusen. Bålgeting är betydligt mer nattaktiv än våra andra sociala getingar och kommer ofta fram till utebelysning och lampor. 

Getingsamhället 

Getingsamhällen består av hanar, honor och arbetare (sterila honor). Svärmningen, alltså parningen, sker under sommaren. När den är över dör hanarna. Den befruktade honan övervintrar. När hon vaknar ur dvalan söker hon upp en ny boplats där hon lägger de första äggen. När dessa kläckts till larver matar hon dem tills de utvecklats till arbetare. Arbetarna tar över driften av getingsamhället, och honan går över till att bli samhällets drottning, vilket betyder att hon helt ägnar sig åt att bli matad och lägga ägg.  

Ringbarkar träd 

Bålgetingen tillfredsställer främst sitt sockerbehov genom att dricka sav från olika lövträd. Ask, alm, al och björk hör till favoriterna. Getingarna skapar savflöden genom att ringbarka grenar och unga stammar. De äter också insekter, till exempel trollsländor, vårtbitare, fjärilar, flugor och andra getingar. 

Vanligare under varma somrar 

Bålgetingen är ganska vanlig i de södra och sydöstra delarna av Sverige. Under varma somrar tycks den bli vanligare och även utöka utbredningsområdet mot norr. Den förekommer från England ända till Japan. Arten infördes oavsiktligt till USA redan på 1840-talet och senare även till Kanada. 

Citrongul hane 

Citronfjärilen är gul, det hörs på namnet. Men det är bara hanen som har den klara gula färgen. Honorna är bleka och grönvita. På våren äter fjärilarna av det sparsamma utbudet av exempelvis sälg och andra videarter, och tussilago. Under sommaren besöker fjärilarna helst röda och blå blommor. Arten finns på ängsmarker, i skogsbryn och trädgårdar i hela Sverige upp till Västerbotten.   

Baklänges parninggslek 

Citronfjärilen kan flyga utan att förflytta sig framåt.  Under parningsleken på varma vårdagar låter sig honan föras baklänges av en svag vind. Den uppvaktande hanen måste visa samma flygförmåga och inte komma längre bort från honan än att hans feromoner (doftämnen) gör henne parningsvillig. Under en sådan parningslek kan paret, tätt tillsammans, förflytta sig 50 meter baklänges och från nära marknivå till mer än 20 meters höjd.   

Övervintrar uppochner 

Citronfjärilen övervintrar som fullt utvecklad fjäril. I september intar fjärilarna lämpliga platser för övervintring i hålrum i stubbar, tuvor eller under små täta granar. Här hänger de sig uppochned, och det är nu spetsarna på vingarna kommer till användning. Vingspetsarna gör dels att fjärilarna kamouflerar sig till ett gulnat löv, och även att kondenserat vatten lätt rinner av fjärilen.  

Överlappande generationer 

Citronmätaren lever i gles skog, buskmarker och trädgårdar över stora delar av Europa. I Sverige finns den från Skåne till Norrbotten. Den flyger helst i skymningen och på natten, och dras då till lampor.  Citronmätaren har så kallade överlappande generationer, det vill säga att de kan lägga ägg och bli larver och puppor lite när som helst. Därför kan vuxna citronmätare ses flyga ända från april till oktober.  

Mätarlarver mäter sig fram 

Larven hos citronmätare är brun eller grön med ett litet horn på ryggen, detta gör att den ser ut lite som en kvist, ett smart kamouflage! Alla fjärilar inom familjen mätare, (Geometridae, som innehåller omkring 26 000 arter världen över) har gemensamt att deras larver rör sig på ett speciellt sätt. Det ser ut som att de “mäter” sig fram när de först sträcker ut kroppen för att sedan böja den i en båge och flytta fram bakfötterna så de ligger precis bakom framfötterna. 

Populär burfågel 

Domherrens sång är mycket svag och egentligen bara ämnad för partnern. Eftersom domherrar inte är revirhävdande har de inte behov av en hög sång. Men domherrar är bra på att härma melodier. Därför hölls ofta domherren som burfågel förr, framför allt i Tyskland. Under 1700-talet skapades till och med specifika sångböcker för domherrar som lärdes upp med flöjt eller visslingar. Idag är det förbjudet att fånga eller inneha vilda fåglar i många områden där domherren finns, till exempel i EU.  

Flera kullar 

Domherren bygger sitt bo av tunna grenar, rötter och mossa och placerar det i ett skogsträd eller en häck. De fodrar boet invändigt med gräs, fjädrar och hår. Kullen består av fyra till sex ägg. Honan får två eller tre kullar per år, hon ruvar i ungefär tretton dagar. Hanar och honor bidrar lika mycket till matningen av ungarna, som är brunaktiga till färgen. Ungarna stannar i boet i ungefär 16-17 dagar. 

Oftast en stannfågel 

Domherren finns i hela Sverige utom på högfjället. Den visar sig för människan framförallt på vintern då den gärna kommer fram till bebyggelse för att äta knoppar eller från fågelbord. Annars bor de i barr- och blandskog. De flesta domherrarna stannar i Sverige under vintern, men vissa år flyttar många till Danmark eller Mellaneuropa. I Sverige finns det ungefär 250 000–500 000 par. 

Lik en annan fladdermusart

Dvärgpipistrellen kallas ibland dvärgfladdermus. Den är Europas minsta fladdermusart. År 2000 delades dvärgpipistrell och sydpipistrell upp i två arter. Båda arterna är snarlika till utseendet, men sydpipistrell är sällsynt i Sverige, och rödlistad som akut hotad. Största skillnaden mellan arterna är ekolokalisationslätet – alltså det läte fladdermössen skickar ut för att med ekots hjälp avgöra hur omgivningen ser ut. 

Tickande läte 

Dvärgpipistreller jagar oftast i grupp, strax efter solnedgången. Flykten är snabb med tvära kast. Under flykten ger den ifrån sig ett för människan hörbart, tickande läte. Det egentliga ekolokalisationslätet, som fladdermusen använder för att hitta sitt byte, har dock en frekvens som är ohörbart för människan.  

Vanlig i Malmö

Dvärgpipistrellen finns i mycket varierade naturområden, från stadsparker och planteringar till all slags skog. I Malmö hittar du den i nästan alla parkerna. I norra delen av sitt utbredningsområde föredrar den dock lövskog, gärna i närheten av sötvatten. I Sverige lever de från Skåne upp till Dalälven och Gästriklands kust, med undantag för Gotland. Den är mycket vanlig, men alla fladdermusarter i Sverige är fridlysta. 

Kolonier av honor 

På våren bildar honorna stora kolonier som är skild från de flesta hanarna.  I slutet av maj eller början av juni föds ungarna. Med ungar kan dessa kolonier ha några hundra medlemmar. Ungefär två veckor efter att ungarna har börjat flyga så upplöses kolonin. 

Ekorren satt i granen – men också i parken! 

Ekorren är dagaktiv och levde från början mest i barrskogar. Men den har anpassat sig bra till mänsklig bebyggelse och finns även i parker och trädgårdar – så länge det finns tillgång på mat. Den rör sig mycket vigt i träden och kan ta sig ut även på tunna grenar och kvistar för att hämta kottar eller nötter. Den finns i hela Sverige och hela Europa utom i södra Spanien och Portugal – och så långt österut som till den japanska ön Hokkaido. Den svenska ekorren har det vetenskapliga namnet Sciurus vulgaris. Sciurus är släktnamnet och betyder ”han som skuggar sig med svansen”. Artnamnet vulgaris betyder vanlig. 

Ekorrsnack 

Ekorren har en mycket bra syn. Den har färgseende, men kan inte skilja mellan rött och grönt. Dessutom är ögonen placerade högt upp och långt bak på huvudet vilket gör att den snabbt kan upptäcka rovdjur som anfaller uppifrån eller bakifrån. Svansen, som är lång och yvig, används som balansstång och till att signalera med mellan individer. Ekorren reglerar även kroppsvärmen med hjälp av svansen. Ekorrar kommunicerar med varandra med både låga ljud och höga skrik. De kan också stampa samtidigt med alla fötterna mot barken, ett ljud som kan höras bortåt 100 meter.  

Bygger förråd av mat 

Det tar ca 7 minuter för en ekorre att skala en grankotte. Kotten hålls med basen uppåt för att ekorren skall komma åt de två frön som ligger gömda under varje fjäll. De samlar också på matförråd för att använda när tillgången på mat är sämre. De gömmer hasselnötter under marken och svamp uppe i träden. I Sverige kan ekorren föda ungar redan i mars om det är ett bra kottår. Under tider med dålig tillgång på föda kan ungarna tillbakabildas i honans livmoder.  

Förvildats i Sverige 

Fasanen togs till Europa för 1500 år sedan, till Sverige togs de under 1700-talet, och har sedan dess förvildats. Fasanen anses numera vara en del av den vilda faunan här i Sverige.   
Fasaner finns i alla Malmös parker och häckar bland annat här på vallen till slottet Malmöhus. De kommer ursprungligen från Asien där det finns 33 olika fasanarter.  Fasaner har introducerats till stora delar av världen som viltfågel för jakt, de fåglarna är oftast blandformer mellan olika arter.  

Färgglada hanar  

Hanarna är färgrika och har ett högt läte, de är också större än honorna. Hanarna uppvaktar honorna med ett spektakulärt spel.   

En delikatess  

Fasanen är populär att jaga och anses vara en stor delikatess. Den franska författaren Voltaire ansåg att fasan var ”en rätt för gudar”. Dess vackra fjädrar är också eftertraktade och har använts till hatt- och blomsterdekorationer.   
I delar av Tibet, Nepal och västra Kina anses det vara en synd att döda en fasan och om du gör det följer otur. Runt buddistklostren i dessa områden lever fasanerna ett skyddat och säkert liv.   

Inte bara fisk 

Fiskmåsens namn säger inte hela sanningen om artens matvanor. Den äter inte alls bara fisk utan syns ofta ute på åkrar där den letar mask och insekter. Det kan till och med hända att den fångar en sork.  

Bor gärna i staden 

Fiskmåsen häckar i en mängd olika biotoper i närheten av vatten men finns också i stadsmiljö. Ruvande fiskmåsar och högljutt pipande ungfåglar hör numera till vanligheterna på innerstädernas tak. De häckar både i större kolonier och som enstaka par. Utanför städerna är en sten i vattnet den vanligaste platsen där fiskmåsen placerar sitt bo. Men den kan också välja att lägga boet på upphöjda platser ganska långt från vatten, till exempel stenblock och pålar, ja till och med i träd. 

Fiskmåsen på dialekt 

Det finns många dialektala namn för fiskmåsen som feskanåpa, feskemåns, fiskmåke, fiskmåns, gjuse, lövgjuse, måga, måk, måke, måge, homåka, gale och glimås. På Tjörn sade man förr att fiskmåsen skriker: ”Se silla! Ta a! Ta a! Ta a!”  

Måsen förekommer ofta i folktro, men det är omöjligt att veta om det just är fiskmåsen som avses. En vanlig sägen är att måsen är själen från en avliden människa, troligen en skeppsbruten. Därför har fiskmåsen inte fått dödas på många håll. 

God att fritera 

Fjällig bläcksvamp är en god matsvamp som växer nära människan där den trivs i feta gräsmattor, komposter och längs vägkanter i tätorter. Den kan bli något lös i konsistensen och passar därför bäst stekt eller ännu hellre friterad. Fruktkropparna växer relativt snabbt och bör plockas innan de vita skivorna och köttet ändrar färg och börjar svartna. Fjällig bläcksvamp kan förväxlas med den gifta svampen grå bläcksvamp, som dock saknar de karakteristiska fransiga fjällen. Därför är det viktigt att vara noggrann om du ska plocka den. I Sverige sträcker sig säsongen över september och oktober. 

Köttätande svamp! 

2004 upptäckte mykologer, svampforskare, att fjällig bläcksvamp är en köttätande svamp som fångar och dödar två olika nematoder, som är ett mikroskopiskt litet ryggradslöst djur som ofta angriper svampen. Om svampen har ytterligare försvarsmekanismer är okänt, men den blir mycket sällan angripen av larver – vilket är bra eftersom den används som matsvamp. 

Växer på döda träd 

Tickor är en sorts svamp som oftast växer på trä och död ved. På träet bildas hårda fruktkroppar, det är den del av svampen vi kan se med blotta ögat. Egentligen består svampen av otroligt stora mängder mycel – svamptrådar – som sprider ut sig i stora delar av det angripna trädet. Det vi kallar svamp – eller ticka – är alltså bara en liten del av hela organismen. Fnösktickans fruktkroppar är hovformade och växer alltid i 90 grader mot marken. Den växer på lövträd, främst björk och bok. Den angriper trädet när den fått någon typ av skada och lever sedan som parasit på trädet tills det dör. Efter trädets död finns fnösktickan kvar, oftast under många år, och fortsätter bryta ned materialet i trädet. Då tillgängliggörs trädets näring för nya träd och växter i skogen. 

Används till fnöske 

Fnöske tillverkas av det tunna lagret svampkött mellan ytterskalet och porlagret i en fnöskticka. Detta kokas i vatten med pottaska eller björkaska, sköljs och bankas sedan ut mycket tunt. Slutprodukten är ett läderliknande material. Fnösket har även använts som textil för att tillverka exempelvis hattar. Dessutom har det haft medicinska syften då det har mycket god uppsugningsförmåga och på så sätt blodstillande effekt. Ända fram till tidigt 1900-tal såldes fnöske på apotek i Sverige.  

Ötzi bar med sig fnöske 

Människor har använt fnösktickan i tusentals år för att tillverka fnöske. Fnöske är ett material som är lättantändligt och glöder långsamt när det fångat upp en gnista. Därför används fnöske när man ska göra upp eld med flinta och eldstål. Ismannen Ötzi, en man som efter 5000 år återfanns infrusen i en glaciär i Alperna, bar med sig bland annat fnöske i sin packning. 

Motar bort mygg 

En hel fnöskticka kan användas för att mota bort mygg utomhus. Lägg tickan i elden en stund tills den börjar glöda. Ta sedan ut den ur elden och sätt den på en pinne – glöden kommer finnas kvar länge och röken gör att myggor gärna håller sig undan. 

Äter sin avföring! 

Fältharen är koprofag. Det betyder att den äter en del av sin egen avföring. Haren producerar två olika typer av avföring, en hård och en mjuk. Den mjuka äts för att haren ska kunna tillgodogöra sig all näring från maten. 

Konkurrerar ut skogsharen 

Fältharen förekommer naturligt i Europa, västra Asien och norra Afrika. Den är inplanterad och förökar sig bra i Nordamerika, Australien, Nya Zeeland och på en rad öar.  Även i Sverige är fältharen inplanterad. Här konkurrerar den tyvärr ut den ursprungliga inhemska arten skogshare.  

Skogsharen får en vit vinterpäls som kamouflerar den om det ligger snö på marken. I de områden som mest är snöfria under vintern tar fältharen över. Dessutom är fältharehanar större och tyngre än skogsharehanar och konkurrerar därför ut dessa. I Skåne har fältharen helt konkurrerat ut skogsharen. Haren besöker gärna trädgårdar när den letar efter foder.  

Kan springa supersnabbt 

Fältharen är extremt snabb och kan springa upp till 75 km per timme. Arten är mest aktiv i gryning och skymning. När en fältharehona är parningsberedd, följs hon av en hel skara hanar som försöker tränga ut varandra tills en är kvar.  

Fjäril med inre kompass 

Flyttfåglar har säkert de flesta hört talas om, men visste du att det också finns flyttfjärilar? Gammaflyet är en sådan. Arten flyttar till Sverige från södra Europa på våren, och på hösten flyttar de tillbaka. De individer som inte flyttar, dör av kylan i Sverige under vintern. Till skillnad från hos fåglar är det inte samma individer av gammafly som flyttar både till och från Sverige – så länge lever de inte. Istället är det en senare generation, som kläckts i Sverige under sommaren, som flyttar söderut på hösten. De flyttar på flera hundra meters höjd och har faktiskt en inre kompass som hjälper dem följa rätt vindar. Gammaflyet kan flytta mellan 2000–2500 kilometer! 

Viktig för fåglar 

Gammaflyet är inte ett dugg kräsen med mat utan har väldigt många så kallade värdväxter – alltså den växt där fjärilen lägger sina ägg för att dess larver ska ha omedelbar tillgång till mat när de kläcks. Det har rapporterats att gammaflylarver har ätit på omkring 300 olika växtarter, och de äter gärna av växter vi människor odlar så som kål, gurka och lökväxter. Därför ses larverna av vissa som skadedjur. Men gammaflyets larver är också en mycket viktig födokälla för många arter av fåglar. 

Varför heter den Gammafly? 

Gammaflyet har fått sitt namn från den ljusa teckningen på vingarna som liknar den grekiska bokstaven γ, gamma. Färgerna på vingarna varierar mellan olika bruna, grå och beiga nyanser. I profil syns gammaflyets hårtofsar sticka upp från mellankroppen. 

Flyger i en V-formation 

Gäss flyger tillsammans i en v-formation för att minska luftmotståndet och göra flygningen lättare. Gässen skiftas om att flyga längst fram. Den har ett typiskt och högt läte som hörs på långt håll från flygande flockar. 

Grågåsen lever tillsammans i en flock hela tiden förutom när de häckar. De är mycket vaksamma och sociala och varnar ljudligt vid fara. Blir någon individ i flocken uppskrämd så blir hela flocken rädda och flyger snabbt i väg. Under häckningen är det oftast samma par som håller ihop i flera år och ibland till den ena dör. Den överlevande parten skaffar då ofta en ny partner. 

En människoförälder 

Etologi är läran om djurs beteende. Etologen Konrad Lorenz forskade om grågäss och prägling, den inlärningsmekanism som sker hos unga djur där de snabbt lär sig hur den egna arten ser ut och kommunicerar, vad som är farligt och ofarlig och vad som går att äta. Ungarna präglades på det första de såg och följde Konrad Lorenz som om han varit deras förälder. 

Gillar vatten 

Grågåsen letar mat både på land och i vatten, men den lever oftast i eller i närheten av vatten, vid kusten eller sjöar. Det är den största och kraftigaste av de brungrå gässen. Grågåsen lever i södra Sverige, och längre norrut längs kusterna. Här är grågåsen en flyttfågel som flyger söderut på hösten och återkommer i början av mars.  I början av 1900-talet minskade grågåsen kraftigt i Sverige, men har sedan ökat mycket kraftigt under lång tid och är idag den vanligaste vilda gåsen i Sverige. Den finns i Europa, delar av Asien och norra Afrika. 

Gråhägern är en stor och ståtlig fågel. Den är släkt med pelikanen men här i Sverige kan den i stort sett bara förväxlas med tranan. Det tydligaste sättet att se skillnad mellan hägrar och tranor är att hägern ofta drar in sin hals och håller den som ett S – både när den flyger och står still – medan tranor håller halsen sträckt. 

Anpassar sig till mänskliga miljöer

I Sverige häckar gråhägern främst i de södra delarna, I norr är den mer sällsynt. I Malmö är det en vanlig parkfågel som kan ses till exempel kring vallgraven runt museet eller i Pildammsparken. Där står den och  väntar på att kunna fånga en fisk eller kanske en groda. I Amsterdam är gråhägern en stadsfågel som anpassat sig väl till människans miljöer. I vissa delar av världen är gråhägern en flyttfågel, men här i Skåne är det vanligt att den stannar året om. 

Bygger bon tillsammans

Gråhägrar häckar i kolonier och bygger ofta sina bon högt uppe i träd. Samma bo kan återanvändas år efter år och byggs större och tätare för varje år som går. Det är hanen som väljer boplats och oftast samlar han byggmaterial medan honan bygger själva boet. 

Gråhägern och människan

Under människans historia har hägern förekommit i många olika myter. Inom egyptisk mytologi finns guden Bennu, en hägerliknande fågel som sägs ha varit inblandad i skapelsen av världen. Hägrar har också använts av människor både som mat och som prydnad, till exempel i hattar. En fjäderprydnad i hattar kallas också för ägrett, ett annat ord för häger. 

Intelligent fågel! 

Gråkråkan och flera andra kråkfåglar, har studerats i många experiment om intelligens. De har nämligen en helt annorlunda hjärna än däggdjur med mycket tätt mellan nervcellerna. Detta innebär att kråkfåglar är mycket intelligenta, sociala och läraktiga. De förstår andra kråkors känslor och kan försonas efter konflikter, trösta varandra och uttrycka sig med sina artfränder på liknande sätt som människoapor och människor gör.  De har också bra minne och minns både andra kråkfåglar och människor de återser efter lång tid.  

Mobbar anfallande rovfåglar 

När en rovfågel jagar en gråkråka eller dess ungar, så förföljer den rovfågeln och ”mobbar” den med höga skrik. Gråkråkans skrikande läte gör att alla kråkor inom hörhåll kommer flygande och hjälper till.  

Det finns många myter med gråkråkan. Till exempel trodde man att den kunde varsla om olyckor och dödsfall. Det finna också flera ordspråk kring kråkan. Till exempel “elda för kråkorna” och “skriva som en kråka”. 

Högljudd på kvällen 

Arten är mycket anpassningsbar till människan och vår bebyggelse, och lever ofta i jordbrukslandskap, parker och trädgårdar. Den är aktiv främst på förmiddagar och eftermiddagar, med vila mitt på dagen. Framåt kvällen samlas kråkorna som lever i samma område och tillbringar natten tillsammans i trädsamlingar. Därför ses och hörs de ofta på kvällen. 

Gråkråkan finns i Europa, västra Asien och delar av norra Afrika. Den är vanlig i hela Sverige och mycket vanlig i Skåne. Den har mycket bra syn, hörsel och luktsinne. 

Vanlig med fridlyst 

Alla fladdermusarter är fridlysta i Sverige, även de vanligare arterna. Den gråskimliga fladdermusen är ganska vanlig, och finns i stora delar av norra Europa och Asien. Där den kan leva på upp till 3400 meters höjd. I Sverige förekommer arten i södra halvan av landet. Den lever framför allt i bebyggda kulturlandskap men också skog och bergigare områden, på hösten är de vanligare i bebyggda områden. I Malmö går det till exempel att hitta gråskimlig fladdermus i Pildammsparken. 

Jagar med ekolokalisering 

Den gråskimliga fladdermusen börjar jaga strax efter solnedgången och jagar ända fram till gryningen. De kan ses jaga vid vattendrag, sjöar och skog, eller vid gatlyktor och annan belysning där det ofta samlas insekter. För att hitta sitt byte använder de så kallad ekolokalisering – att skicka iväg ljudvågor och genom att uppfatta ekot av ljudvågorna både hitta sitt byte och navigera. 

Fågellikt parningsläte 

Den gråskimliga fladdermusens parningsläte är så högt att människan kan höra det, det är ganska likt ett fågelläte. Det hörs framförallt under hösten, som är fladdermusens parningstid. I maj bildar honorna kolonier på upp till 50 fladdermöss. Honan föder oftast två ungar i under juni eller juli. Cirka en eller två månader efter födelsen är ungarna självständiga och kolonin upplöses. Mellan oktober och mars går fladdermusen i vinterdvala. De klarar temperaturer ner till -5 grader.  

Blandas ofta ihop

Gråsparven är nog en fågel många känner igen – den är vanlig i stadsmiljö och hoppar gärna omkring på uteserveringar och letar smulor som folk spiller. Faktum är dock att gråsparven ofta blandas ihop med en ännu vanligare fågel – pilfinken – som faktiskt på många platser i Sverige mer och mer tagit gråsparvens plats. Tittar man noga ser man tydlig skillnad främst på hanarna av gråsparv och pilfink. Gråsparven har grått på huvudet och en ljus kind utan fläck, medan pilfinken har brunt huvud och en vit kind med svart fläck. Gråsparven minskade i antal i Sverige med nästan 80% på 30 år men verkar sedan 2018 vara på uppgång igen. I världen uppskattas populationen av gråsparvar vara ca 500 miljoner individer. 

Lever nära människan 

Det finns tecken på att gråsparven levt vid sidan av människor så länge som 10 000 år, så det är verkligen en art som haft gott om tid på sig att anpassa sig till mänskliga miljöer och mänsklig mat. När gråsparven började följa människor utvecklades deras skallar och näbbar till att bättre klara av mat rik på stärkelse. På så sätt följde gråsparven människan allt eftersom jordbruket utvecklades och spriddes. Där var tillgången på fröer mycket god. 

Gråsparvar är stannfåglar och finns alltså i Sverige året runt. Det är också en av världens mest spridda fågelarter, eftersom den följt människan till stora delar av världen, utom de mest tropiska delarna av Afrika, Sydamerika och Sydostasien, samt Arktisområdet. Om gråsparven ändå flyttar är det ofta beroende av människors säsonger – exempelvis kan arten på hösten lämna områden i Alperna som bara är bebodda av människor på sommaren. 

Mata inte fåglar med bröd! 

Vuxna gråsparvar är i stort sett veganer och äter helst fröer och spannmål, men äter också i stort sett vad de kan hitta som människor spillt. Ungarna matas med sönderdelade insekter och andra småkryp. Det är väldigt viktigt att inte mata fåglar generellt med bröd – det gör fåglarna mätta men ger nästan ingen näring. Bröd gör att fåglarna faktiskt riskerar att svälta ihjäl. Mata istället med till exempel fröer och nötter! 

En gråsparvs medellivslängd är bara 9 månader, och den farligaste tiden är när ungarna är riktigt små. Även om tillgången på mat ofta är god i närheten av människor finns många faror som lurar. Det kan vara större fåglar som gärna äter fågelungar, eller utekatter till exempel. Den äldsta gråsparv som mätts upp genom ringmärkning blev 19 år och 9 månader, men den äldsta i fångenskap blev så gammal som 23 år. 

Kan sova under vatten 

Gråsälen är en utmärkt dykare och den kan vara hela 20 minuter under vatten när den dyker efter mat! Den kan till och med sova under vatten. Sälen kan dyka flera hundra meter djupt. Trycket så långt ner klarar den av genom att revbenen kan tryckas ihop utan att de inre organen skadas.  

Tidigare hotad 

Människan har tidigare jagat sälen hårt för dess olja, päls och kött och antalet gråsälar minskade kraftigt under början av 1900-talet. Men sedan1980-talet är det förbjudet att jaga sälen förutom vid skyddsjakt. Nu är gråsälen är den vanligaste sälen i svenska vatten. 

Gråsälen lever i Östersjön och Atlanten och är den största sälen i Sverige. Den lever hela livet till havs utom under korta perioder när de fortplantar sig och ömsar pälsen, till ny tät päls.  

Extremt fet mjölk  

Gråsälen lever oftast i flock med cirka 6 honor och en hane. Ibland bildas större flockar med flera hanar med vars en grupp honor. Parningstiden är på våren och honan är dräktig i 11 månader. I februari-mars året efter föderhonan en unge som kallas kut. Kuten föds på drivisen eller ute bland skären, helst på klippiga kuster nära havet, men också på sandbankar.  

Gråsälhonans mjölk är mycket fet och därför diar hon sin kut i bara 3 veckor. Under de tre veckorna  men under denna tiden ökar kutens vikt, från cirka 10 kg vid födseln till cirka 40 kg. 

En gråsäl kan äta upp till ca 7 kg per dygn och på sensommaren äter den extra, för att bygga upp ett späcklager inför vintern. 

Känns igen på sin röda fläck 

Gråtruten känns igen på sin röda fläck på undernäbben.  Det var från början en marin art som alltså levde mest ute på haven, men numera hittas den också långt in i inlandet. Gråtruten har anpassat sig väl till människan och bygger ibland bon i städer på hustak. Den övervintrar här i Sverige och under vintern samarbetar måsarna om att hitta mat. När en fågel hittat något ätbart följer en hel flock efter och samsas om maten. Gråtruten fungerar som en renhållare, eftersom den äter stora mängder matrester från soptippar i städerna. 

Häckar i hela Sverige 

Gråtruten häckar i hela Sverige främst längst kusterna och i skärgårdsområden, men också vid större vattendrag i inlandet. Vid kusterna häckar de ofta i hela kolonier men i inlandet häckar främst enskilda par.  Häckningstiden är i mars och hanen och honan bygger bo format som en skål av gräs, rötter och mossa. Gråtruten lever i nordvästra och norra Europa. 

Tas om hand av båda föräldrarna 

Ungarna är flygfärdiga efter ca 35-40 dagar, men de lämnar boet redan efter 2-3 dagar. Då håller de till sig runt boet där de vaktas och matas av både honan och hanen. Föräldrarna djupflyger i effektiva attacker mot djur och människor som kommer för nära ungarna. Ungarna tigger mat genom att picka med sina näbbar, på den röda fläcken som finns på föräldrarnas näbbar. Hanen och honan tar hand om ungarna i flera månader och visar dem hur de hittar mat och är med när de flygtränar.  

Grönglänsande skalbagge 

Gräsgrön guldbagge är en mycket vacker metalliskt grönglänsande skalbagge. Den ses bara flyga under soliga varma sommardagar. Den är en av få skalbaggar som kan flyga utan att behöva fälla upp sina täckvingar. I stället har den en liten glipa i ytterkanten av täckvingarna, nära skuldrorna, där den kan sticka ut flygvingarna. Gräsgrön guldbagge är en mycket snabb och skicklig flygare. 

Ett liv som larv 

Största delen av sitt liv tillbringar gräsgrön guldbagge som larv. Larvens livscykel är tvåårig, och den övervintrar gärna i en kompost eller gammal lövhög. På sådana platser finns också larvens favoritmat – växtdelar under nedbrytning. Larverna växer snabbt och blir faktiskt större än själva skalbaggen. Efter att larven förpuppats och den fullvuxna skalbaggen kommit ut är det inte lång tid kvar på den gräsgröna guldbaggens liv – nu har den bara några veckor på sig att hitta en partner och föröka sig innan den dör. 

Bra på att anpassa sig

Den här fågeln känner nog de allra flesta igen! Gräsanden är spridd över i stort sett hela norra halvklotet och är också införd av människan på delar av södra halvklotet. I Sverige finns de i hela landet förutom fjällen. En stor anledning till att gräsanden är så vanlig är att den är väldigt bra på att anpassa sig till mänskliga miljöer. Där andra arter trängs undan när vi människor bygger städer hittar gräsanden det den behöver i form av vattendrag och tillgång till mat. 

Hybrider

Tyvärr ställer gräsandens förmåga att anpassa sig till problem. Det är mycket vanligt att gräsänder parar sig med andra arter av änder och får ungar med dem. Djur som är en blandning mellan två eller fler arter kallas hybrider. På sikt leder hybridisering till att arter som inte är lika vitt spridda som gräsanden riskerar att dö ut eller blandas upp med gener från gräsänder. Det minskar den biologiska mångfalden. Detta händer både där gräsänder finns naturligt och där de införts av människan för att jagas. 

Ankor framavlade från gräsänder 

Gräsänder är ursprungsarten som världens tamankor är framavlade från. Redan för över 4000 år sedan började gräsänder domesticeras, alltså hållas som husdjur, i Kina. Tama ankor rymmer ibland och även det är ett problem för den biologiska mångfalden, när ankorna sprids och får ungar med vilda arter av andfåglar. 

Gillar vatten

Gräsänder trivs bäst i närheten av vatten, oavsett om det är vid havet eller en liten damm i en park. De äter växtdelar och smådjur som de hittar när de simmar vid ytan med näbben eller hela huvudet i vattnet. De är både flytt- och stannfåglar, beroende på hur tillgången till mat och öppet vatten ser ut under vintern. Gräsänder lever tillsammans i par under tiden för parning och ruvning. Efter att ungarna kläckts samlas vuxna hanar (som också kallas drakar) tillsammans i grupper för att rugga, alltså byta fjäderdräkt. De är då helt oförmögna att flyga under ungefär en månads tid. Under den tiden tappar de sina starka färger och liknar de mer välkamouflerade honorna. 
Gräsanden är en av de vanligaste fåglarna vid jakt.

Brännande larv 

Gräsulv är en mycket stor fjäril i familjen ädelspinnare. Största delen av sitt liv spenderar gräsulven som larv. Larven är kraftig, svart och orange och långhårig. Hårstråna fungerar ungefär som brännässlor, därför ska du inte plocka upp en gräsulvslarv även om den ser gosig ut med sin päls. Vid roten av hårstråna finns små små giftkörtlar och dessa orsakar klåda och irritation hos den som plockar upp, eller försöker äta, en gräsulvslarv. Ett effektivt skydd mot den som vill äta upp larven! 

Svältande fjäril 

Gräsulven är vanlig och finns i hela Sverige. De håller till på gräs- och ängsmarker. Arten övervintrar som larv och förpuppas på våren. När den kommer ut ur puppan, kring maj, är den en fullvuxen fjäril och har inte lång tid kvar att leva. Fullvuxna gräsulvar har nämligen obrukbara mundelar och kan därför inte äta. Det enda de har kvar att göra innan de dör är att hitta en partner för att para sig. Under parningstiden skickar honan ut starka feromoner, doftämnen, som lockar till sig hanar. 

Bo under marken 

Grävlingen bor i gryt under marken. Grytet har många ingångar och långa gångsystem som ständigt byggs ut. Grävlingen gräver små toalettgropar i närheten av grytet som en markering mot andra djur att “här bor jag”.  Grävlingen tar inte med sig mat in i grytet utan håller rent och fint inne i gångsystemen. Grävlingar är modiga och kan försvara sig ilsket och effektivt, mot större djur som hundar och vargar. Den anfaller dock aldrig människor. 

Grävling i Folkets park 

Grävlingen finns i Europa och Asien och anpassar sig bra till olika sorters miljöer som skogar och ängar. Den flyttar gärna också in i parker och trädgårdar i städerna. 2009 försökte en grävling ta sig in i ett trapphus nära Folkets park, troligtvis bodde den i parken. 

Födogeneralist 

Grävlingen är främst ett rovdjur, men även en allätare. Den är en ganska dålig jägare som mest fångar mindre byten eller plockar foder den hittar direkt på marken. Den är en så kallad födogeneralist vilket betyder att kunna anpassa sig till att äta många olika sorters föda. Grävlingen borrar ner nosen i marken efter ätbart och detta ger små karakteristiska spår i marken. 

Sover under vintern  

Grävlingen sover under vintern i så kallad hibernering som är en vinterdvala där kroppstemperaturen sänks och grävlingen lever på fettreserver. Grävlingen går inte i ide utan kan under vinterdvalan vakna upp och gå upp och äta, för att sedan somna igen. 

Paddan som tycker om salt 

Grönfläckig padda lever nära vatten i kustnära våtmarker vid åmynningar, men även på flacka klippkuster med grunda vattensamlingar. Den trivs på marker med relativt hög salthalt och i Sverige föredrar den grönfläckiga paddan områden med bräckt vatten.  

Limhamns kalkbrott 

Den kan också trivas i grunda vattensamlingar på botten av kalkbrott och i sandtag, och det finns en stark population, med ungefär 400 individer, i Limhamns kalkbrott i Malmö. Flera åtgärder som att plantera ut paddor, skydda deras miljö och räkna och kontrollera att antalet paddor inte minskar, har utförts i kalkbrottet för att se till att paddorna förökar sig och trivs. 

Utrotningshotad 

Grönfläckig padda är det mest utrotningshotade groddjuret som lever i Sverige. Under många år har ett flertal djurparker och naturvårdsorganisationer fött upp grönfläckiga paddor som satts ut i det vilda, främst i Skåne, Blekinge, Öland och Gotland. Grönfläckig padda minskar mycket kraftigt på grund av många olika saker. Till exempel på grund av att deras lekdammar dikas ut och att tidigare näringsfattiga öppna marker blivit övergödda och vuxit igen. Även försämrad vattenkvalitet och inplantering av fisk och kräftor i många småvatten, har varit negativt för paddan.

Den grönfläckiga paddan lägger sina ägg i vatten, där lever också paddynglen till de blir vuxna paddor. Vattentemperaturen i lekdammarna, som vattnet där äggen läggs kallas, måste vara ganska varmt. 
 

Svår att artbestämma 

Den gröna guldflugan tillhör gruppen spyflugor. Den har en grönaktigt glänsande färg, som blir mer bronsfärgad ju äldre flugan är. Flera av den gröna guldflugans närmaste släktingar är extremt lika varandra, och ofta behövs stereolupp eller till och med mikroskop för att kunna se vilken art som är vilken.  

“äter en häst lika snabbt som ett lejon” 

Gemensamt för grön guldfluga och dess släktingar är att honorna lägger sina ägg i köttet på djur, vissa lägger sina ägg redan i sår på levande djur medan andra lägger äggen i ruttnande kadaver. Äggen läggs där för att larverna ska ha något att äta så fort de kläcks. Fluglarverna är snabba och effektiva på att äta upp döda djur. Carl von Linné lär ha sagt att “en spyfluga kan äta en häst lika snabbt som ett lejon”. 

Används som sårbehandling 

Larver från flugor i släktet Lucilia används ibland inom medicinen för att rengöra mycket svårbehandlade sår. Det handlar oftast om äldre människor som fått liggsår eller andra svårläkta skador kopplade till låg blodcirkulation. På den typen av sår kan faktiskt fluglarver vara till nytta, som rengörare då de äter död vävnad. 

En sköld av bajs 

Grön sköldbagge tillhör gruppen sköldbaggar. Det är skalbaggar som är små och platta, och där hela kroppen förutom antennerna döljs under halssköld och täckvingar. Bland sköldbaggarna finns flera arter vars larver har ett mycket speciellt sätt att skydda sig från att bli uppätna. De täcker nämligen sin kropp med en sköld av sitt eget bajs! Larven fäster sitt bajs, tillsammans med ömsningsrester, med en klistrig vätska på sin bakkropp på något som kallas för “analgaffeln”. Skölden av bajs blir nästan som ett paraply över larven och kan faktiskt också manövreras som om den var en del av kroppen. På så sätt kan sköldbaggelarven skydda sig från rovdjursangrepp. Bajsskölden kan också innehålla doft- och smakämnen från växter larven ätit – som kan stöta bort rovdjur. 

Spelar på kvällen 

Sensommarkvällar kan grön vårtbitare höras spela från buskar och träd runt om i södra Sverige. Kanske tänker du att det är syrsor eller gräshoppor, men den enda spelande syrsan vi har i landet håller mest till inomhus och på soptippar, och gräshoppor spelar inte på kvällstid, det gör bara den gröna vårtbitaren. Vårtbitare liknar gräshoppor men skiljer sig genom att deras antenner är mycket längre. 

Öron under knäna

Den spelar genom att gnida sina vingbaser mot varandra, och det är hanarna som spelar för att locka till sig honor. Vårtbitaren har ett av insektsvärldens mest välutvecklade hörselorgan – och deras öron sitter faktiskt strax under knäna! 

Honorna av vårtbitare har väldigt långa och kraftiga – nästan svärdsliknande – äggläggningsrör, som de sticker ner i marken för att lägga sina ägg. Äggen läggs på sensommaren eller hösten och övervintrar i marken där de sedan kläcks året därpå. Vårtbitare genomgår ofullständig metamorfos, vilket betyder att larverna (nymferna) som kläcks ur äggen redan ser ut som miniversioner av den vuxna vårtbitaren. Sedan genomgår nymferna ett antal ömsningar tills de blivit fullvuxna.  

Den som äter vårtor 

Vårtbitaren fick sitt namn kring 1600-talet av en allmänt utbredd uppfattning bland bönder att insekten kunde användas till att ta bort vårtor. Man lät vårtbitaren sitta på handen och bita i vårtan, och sedan spydde insekten upp en vätska som sades fräta bort vårtan. Carl von Linné uppmärksammade denna folktro under 1700-talet och gav den gröna vårtbitaren det latinska namnet “verrucivorus” som betyder “den som äter vårtor”. 

Dagaktiv nattfjäril 

Gulbrokigt slåtterfly är en nattfjäril som trots det faktiskt främst är aktiv på dagtid. Den finns i stora delar av Sverige, och trivs bäst på ängs- och gräsmarker. Precis som andra fjärilar genomgår gulbrokigt slåtterfly en fullständig omvandling (metamorfos). Det betyder att den har fyra olika levnadsstadier – ägg, larv, puppa och fullvuxen fjäril. Förpuppningen av gulbrokigt slåtterfly sker i en spunnen kokong på marken. Fjärilen övervintrar som puppa. 

Liknar en humla 

Gul rovfluga kan faktiskt förväxlas med en humla. Det är en stor och kraftig fluga, upp mot 3 cm lång, klädd i mjuka gula och svarta hårstrån som tillsammans för tankarna till humlor. Både kroppen och benen är håriga. Hårstråna på benen hjälper till när flugan jagar, detta är nämligen en insekt som äter andra insekter – och som fångar sina byten när de flyger i luften. Då hjälper benhåren till att hålla fast rovflugans byte. Att rovflugor fångar andra insekter har gjort dem kända som bra biologiska skadedjursbekämpare, men rovflugor äter många olika insekter, både de vi anser vara “skade-” och “nytto”-djur. 

Suger i sig bytet 

När den gula rovflugan fått tag på sitt byte sticker den in en del av sin mun i kroppen på bytesdjuret, och “spottar” in en vätska som både gör att bytesdjuret blir paralyserat och att dess kroppsinnehåll löses upp. Sedan kan rovflugan suga i sig innehållet. 

Gruppen rovflugor innehåller tusentals arter, men gemensamt för alla är bland annat att de är köttätare. Rovflugor är också värmeälskare – de syns främst flyga under sommarens varmaste och soligaste dagar. Gul rovfluga lägger sina ägg i gamla stubbar och död ved av exempelvis tall. Det är inte fullt studerat vad larverna äter, men troligtvis är även larverna rovdjur och äter andra insektslarver och annat smått som lever i marken. 

Ett nyttodjur

En mycket vanlig missuppfattning är att blomflugor skulle vara de små svarta insekter som ofta ses runt våra krukväxter inomhus. Dessa är faktiskt oftast inte ens flugor utan myggor i gruppen Sorgmygg. Riktiga blomflugor är betydligt större, hittas i stort sett aldrig inomhus, och skulle snarare anses som nyttodjur än skadedjur för oss människor. Som larv äter gul solblomfluga bladlöss, vilket gör den till ett nyttodjur utifrån ett mänskligt perspektiv. Efter förpuppning kommer blomflugan ut som fullvuxen, och då har den helt gått över till att äta växtbaserat. Gul solblomfluga är en pollinerare på många blommor, gärna korgblommiga som exempelvis maskros, detta är också till nytta för oss.

Liknar getingar och bin 

Många arter av blomflugor liknar getingar och bin, genom att de har en gulsvart färgteckning. Gul solblomfluga är en sådan art som kan förväxlas med getingar och bin, men blomflugor kan inte stickas och är helt ofarliga för människor. Gul solblomfluga ses, precis som många andra arter av blomflugor, ofta hovra kring och ovanför blommor under sommaren, de är mycket skickliga flygare. 

Rörliga örontofsar 

Hornugglan har långa tofsar på huvudet som liknar öron. Örontofsarna kan de resa och fälla i hop. Hornugglans vetenskapliga namn Asio otus – Betyder ungefär öronuggla, och förr har den i bland kallats för ”Skogsuv” eftersom uvar också har långa örontofsar. Benen och fötterna är klädda med fjädrar.  Hornugglan är aktiv i gryning och skymning och på natten. Under dagtid sover den gärna i träd, där den är väl kamouflerad. Ibland kan stora flockar med många hornugglor samlas i samma träd. 

Har tre ögonlock 

Hornugglan har utmärkt bra syn och hörsel. Den har tre ögonlock, ett för att blinka, ett för att sova och ett ögonlock för att hålla ögat rent och friskt.  Hornugglan jagar i skymning och gryning. Den flyger nära marken o knäpper med näbben för att skrämma upp bytet så att det blir lättare att fånga. Ugglan flyger ljudlöst eftersom handpennorna, fjädrarna längst ut på vingen, har en sågtandad mjuk kant.  När hornugglan äter sväljer den bytet helt och sedan kräker den upp ben och päls i en hårboll. 

Använder kråkbon 

Hornugglan häckar februari-juni och hanen och honan hjälps åt. De använder gärna gamla bon från kråkfåglar och honan lägger ca 3-5 ägg. När ungarna lämnar boet får de fortsatt mat och hjälp under en period, av båda föräldrarna. Ugglor har speciellt ljud, där hanarna hoar långa serier med ljud under parningssäsongen, detta kan höras på kvällar och nätter. Uggleungar har också ett karaktäristiskt ljud i form av gnisslande pip som de tigger mat av föräldrarna med. Hornugglor lever i stora delar av Europa och Asien och även i Nordamerika. I Sverige finn den i hela landet men är vanligast i södra och mellersta Sverige. Arten är främst flyttfågel, men en del övervintrar i södra Sverige. 

Smakar med fötterna 

Troligtvis är husflugan den insekt som är mest spridd över världen. Den trivs mycket bra i nära anslutning till människor, och cirka 90% av alla flugor i mänskliga miljöer tillhör arten husfluga. Husflugor äter bland annat mänskligt avfall, som ruttnande matrester, men också avföring från olika djur, ruttnande kadaver med mera. Detta gör att de gärna håller till på soptippar eller kring jordbruk, men också överallt där vi människor lämnar efter oss skräp av olika slag. Husflugor äter bara flytande föda, som de suger upp med sin snabelliknande mun. De har faktiskt smakreceptorer på fötterna, så de avgör om något är ätbart eller inte genom att ta en promenad över det. 

Samlar på bakterier 

En husfluga kan bära med sig stora mängder bakterier. En studie i den vetenskapliga tidskriften Nature visade att husflugor från tre olika kontinenter bar med sig omkring 600 olika arter av bakterier, och de flesta bakterierna sitter på flugornas fötter och ben. På så sätt kan husflugor utgöra ett stort problem för människor, eftersom de lätt kan förstöra matvaror.  

Kort livstid 

Husflugan har en väldigt snabb livscykel. Äggen kläcks efter bara en dag och ut kommer hungriga larver. Larverna äter av det som finns tillgängligt där de kläckts, ofta djuravföring eller annat ruttnande organiskt material. Efter ett par veckor och ett flertal ömsningar kryper larven undan till en torr och skyddad plats där den kan förpuppas. Efter några dagar är omvandlingen i puppan klar och den fullvuxna flugan kommer ut. Den är könsmogen redan inom 1–1,5 dygn och parar sig snabbt, lägger ägg, och sedan börjar det om. En fullvuxen fluga lever oftast inte mer än en månad men kan också övervintra i dvala. 

Har använts i biologisk krigsföring 

Trots att husflugan på många sätt ställer till problem för människor, har de också använts av människor för olika syften. Husflugor är exempelvis väldigt vanliga inom biologisk forskning då de är lätta att föda upp och hantera. De har också använts för betydligt mer brutala syften, inom biologisk krigsföring under andra världskriget. Japansk militär bombade mål i Kina med en blandning av husflugor och kolerabakterier, och det kolerautbrott bland människor som följde av det skördade minst 200 000 människoliv. 

Lever bara på människor 

Bara att läsa om löss kan kanske få det att börja klia i hårbottnen! Huvudlusen är en insekt som väcker obehag hos de flesta, och det är kanske inte så konstigt. Det är en parasit som endast lever på människor och ingen annan art. De trivs bäst i hårbottnen där de kan gå runt och bita hål och suga blod, vilket kan orsaka stor klåda hos bäraren. Varje lus behöver dricka blod ca 4-5 gånger per dygn. 

Huvudlusen lever hela sitt liv i människans hårbotten. De klarar sig bara ca ett dygn utanför håret. När honan lägger sina ägg fäster hon, med hjälp av ett klistrigt sekret, äggen runt basen på ett hårstrå. Äggen kläcks efter ungefär en vecka, och det som då kommer ut är nymfer – små miniatyrer av vuxna huvudlöss. Nymfen utvecklas till vuxen lus på ungefär en vecka. 

Vanligast hos barn 

Huvudlöss byter värdmänniska främst genom direktkontakt och stor spridning är vanligast bland barn, exempelvis på förskolor där många barn leker i nära kontakt med varandra. Löss upptäcks ofta genom noggrann kamning med en särskild sorts luskam, där kammen drar med sig lössen och äggen ur håret. För att bli av med huvudlöss används avlusningsschampoo från apotek, och ofta behöver hela familjen behandlas ifall en familjemedlem blivit smittad. Det finns gamla föreställningar om att huvudlöss bara drabbar personer som är fattiga och har dålig hygien, vilket inte stämmer. Vem som helst kan få löss, men vanligast är det bland barn i förskole- och lågstadieålder. 

Taggig! 

Igelkotten har ca 6000 taggar och rullar ihop sig med taggarna utåt för att skydda sig mot rovdjur och faror. Luktsinnet och hörseln är välutvecklade och den är aktiv på natten. Under vintern går igelkotten i dvala, hibernering, i ett bo som fodras med gräs. Kroppstemperaturen sjunker under vinterdvalan. Igelkottarnas parningstiden är april ända till augusti och honan föder oftast 5 ungar. Ungarna har ca 100 vita taggar när de är nyfödda och de diar i ca 6 veckor, innan de kan klara sig själva. 

Jättegammalt däggdjur 

Igelkotten är ett av jordens äldsta nu levande däggdjur. Det fanns igelkottsliknande djur redan för 65 miljoner år sedan, under tidsåldern paleocen. Nuvarande igelkott är ca 25 miljoner år gammal. Idag är arten utbredd i Europa och Asien.  Igelkotten lever i omväxlande landskap men är bra på att anpassa sig efter människan och flyttar ofta in i trädgårdar och parker i städerna. 

Hotad av människan 

Igelkotten minskar tyvärr i antal på grund av människans framfart med miljögifter och trafik. Även robotgräsklippare som körs i skymningen och gryningen är en fara för igelkotten. I april 2020 blev igelkotten listad som, nära hotad i Sverige, på Artdatabankens rödlista över utrotningshotade arter.  
Organisationerna tar emot igelkottar som råkat illa ut, det kan vara trafikdödade mödrar, skadade av gräsklippare eller misshandlade av människor. Om man hittar en skadad igelkott, ska man transportera den till en godkänd rehabiliteringsanläggning. Man kan ringa Länsstyrelsen så ger de information om vilka viltrehabiliteringsanläggningar som finns.  

Hjälp igelkottarna torra somrar! 

Under torra somrar behöver igelkottarna hjälp och de kan fodras med kattmat, både torrfoder och blötfoder som kan blandas ut med ett litet mått havregryn. Ge friskt vatten! Honung kan blandas i vattnet för att få igelkottarna att dricka bättre. Ge dem aldrig mjölk då igelkottar inte tål mjölk.    

Pigg nattetid och nyfiken   

Illern är ett nattdjur som är aktiv under skymning och på natten. Den är nyfiken och smart och utforskar ständigt sin miljö. Den har doftkörtlar som den markerar i sitt område med. Blir illern rädd kan den skapa en kraftig stank. Illerhonor kan löpa, det vill säga vara parningsberedda oavbrutet från mars månad varje år. Illern byter liksom alla övriga mårddjur partner regelbundet. Honan är dräktig ca 40 dagar och 5-10 ungar föds tidig sommar. Ungarna är självständiga efter ca 2,5 månader.  

Illern hävdar revir betydligt mindre än de andra mårddjuren och individer av samma kön kan leva i samma revir. Arten räknas som livskraftig i världen och den är vanlig i Skåne. Den har dock minskat i antal i Sverige som helhet, eftersom den jagas ganska hårt.   

Anpassningsbart mårddjur 

Illern är anpassningsbar och har ett stort utbredningsområde. Den finns i större delen av Europa, Ryssland och delar av Vitryssland och Ukraina. Pälsen är mörk med ljusare sidor och ljust huvud med mörkare teckning över ögonen. Teckningen på pälsen kan skifta beroende på var geografiskt som illern lever. Illern rör sig lite hoppande och håller helst till på marken. De tycker om fuktiga skogar med gläntor och vattendrag och trivs även i våtmarksområden. Den lever gärna i närheten av mänsklig bebyggelse och bor gärna i gryt som den gräver, eller så tar illern över redan färdiga gryt från rävar eller kaniner.  

Sällskapsdjur 

Det finns en underart, tamiller, som är populär att hålla som sällskapsdjur. Illern domesticerades, det vill säga tämjdes för ett par tusen år sedan. Den användes först för att jaga gnagare och kanin. Iller används fortfarande till kaninjakt på många håll i Europa, och även här i Sverige. I slutet av 1800-talet började illern användas som rent sällskapsdjur.  

Mycket vanlig i Skåne 

Kajan tillhör familjen kråkfåglar. Arten är livskraftig och mycket anpassningsbar och lever i glesa skogar, jordbrukslandskap, bergsklippor vid havet och i städer.  När arten blir jagad eller rädd, burrar den upp fjädrarna, sänker näbben och håller ut vingarna och stjärtfjädrarna. Kajan är en skicklig flygare och många individer flyger ofta tätt tillsammans i flockar. Den söker sig gärna aktivt till människor och bebyggelse och kommunicerar ljudlig med många läten. Det finns fyra underarter spridda över Europa, Ryssland, Ukraina, västra Asien och i delar av norra Afrika. 

Förebådar krig och sjukdom 

Kajor lever och häckar gärna tillsammans i kolonier med komplex social struktur. De häckar främst i ihåliga träd och holkar, men de bygger också gärna sina bon i skorstenar. Kajan bildar par där föräldrarna hjälps åt hela tiden. 

Det finns en gammal myt om att många kajor som uppträder vid ett och samma tillfälle, förebådar krig och sjukdom. 

Mycket intelligenta 

Många experiment om kråkfåglar har gjorts, bland annat med kajor. Kråkfåglar har en helt annorlunda hjärna än däggdjur, med mycket tätt mellan nervcellerna. Forskning har visat att kråkfåglar är mycket sociala och läraktiga. En kråkfågel kan förstå andra kråkfåglars intentioner, deras förhållanden mellan varandra och känslor. Kråkfåglar kan också försonas efter konflikter, trösta varandra och uttrycka sig med sina artfränder, på liknande sätt som människoapor och människor gör. De har utmärkt minne av både andra kråkfåglar och människor de återser efter lång tid. Kråkfåglar kan även göra viss planering för framtiden och de kan böja till och använda redskap.    

Gillar värme 

Kamgräsfjärilen anpassar sin livscykel efter klimatet. Den förekommer över hela landet, och trivs bäst i gräsmarks och ängsområden. I södra Sverige hinner den med oftast två, under varma somrar ibland tre, generationer på ett år, medan den i norra Sverige oftast bara hinner med en generation. Honorna lägger ägg på våren/försommaren. Det är i larvstadiet det avgörs om det blir en eller flera generationer, då kamgräsfjärilen övervintrar som larv. Vid varma förhållanden hinner larven utvecklas till puppa och sedan till färdig fjäril innan sommaren är över, och de vuxna fjärilarna hinner då para sig och lägga ägg för en till generation. När det är svalare äter och växer larven långsamt, för att sedan gå i vinterdvala. På våren vaknar larven igen, äter och förpuppas sedan, för att komma ut som fullvuxen fjäril. 
Kamgräsfjärilen tycker om värme, och sitter gärna på varma solbelysta stenar för att få energi. 

Vill vara störst och starkast 

Hanarna hos kamgräsfjäril har ett parningsbeteende som nästan liknar det hos vissa fåglar, som tranor eller tjädrar. Hanarna samlas på en lekplats som oftast är en ganska öppen yta. Där visar de upp sin styrka genom att flyga upp och ner i virvlande spiraler. Honorna väljer att para sig med de hanar som är störst och starkast. Hanarna är också mycket måna om sina revir. Kort efter att honan lagt sina ägg, som hon sprider ut ett och ett på grässtrån, dör hon av ålder. 
Den är en av Sveriges vanligaste dagfjärilar. 

Kommer från Nordamerika 

Kanadagåsen kommer ursprungligen från Nordamerika. Där lever och häckar arten på tundran längs med kusterna. Kanadagåsen introducerades av människan på många ställen i Europa och även på Nya Zeeland. Arten är vanlig i Sverige och inplanterades här från 1920-talet och framåt. Från början planterades den in för att den sågs som en vacker fågel i parker. Men ganska snart blev svenska jägare intresserade av den som ett byte och en utbredd utplantering inleddes. Idag lever den i hela Sverige, utom i fjällen. Kanadagåsen lever i flockar och fåglarna kommunicerar med varandra med ett högt trumpetstötsliknande ljud. 

Har fågeldagis 

Kanadagåsen anpassar sig lätt till bebyggelse och människor och den ses ofta i parker och dammar. Den häckar och bygger sina reden nära vatten, och tycker om öppna sjöar i skärgården, dammar i parker och jordbrukslandskap. De häckar tillsammans i stora flockar. Redet är en grop i marken där gräs, pinnar och torv byggs ihop och insidan fodras med dun. Honan kan lägga allt från 2 till 9 ägg per kull. Ungarna blir flygfärdiga efter ca 40–50 dagar. Ungarna stannar hos föräldrarna ända till föräldrarnas nästa häckning. Ungar från flera olika kullar slås ofta samman och föräldraparen skiftas om att vakta alla ungarna som ett fågeldagis. Många kanadagäss från Finland och norra Sverige, flyttar till södra Sverige och har sitt vinterkvarter här. 

 Dubbel jakt av människan 

Jägarna får skjuta kanadagås både i vanlig jakt under säsong, men arten omfattas även av skyddsjakt om rapporter kommer in att fåglarna äter för mycket av grödan eller lägger för mycket spillning i parkerna, på promenadvägar och i dammar. Kanske är det dubbelmoral av människan att först plantera in arten och sedan tillåta dubbel jakt för att den är skicklig på att breda ut sig? Kanadagåsen skadar inte våra inhemska svenska arter.  

Kunglig namngivning 

I det gamla bondesamhället användes svamp bland annat som fnöske vid eldning, men sällan som mat. Det var bara överklassen som tog intryck av den franska matkulturen där svamp ingick, men när Kung Karl XIV Johan tog med sig sina franska vanor till Sverige introducerade han den ädlaste matsvampen i Europa. Svampen som tidigare kallades stensopp fick därefter heta karljohan.  

Populär matsvamp 

Karljohan är en av våra populäraste matsvampar, framför allt i Frankrike och Italien. Den har en mild, nötlik smak och används i all möjlig mat. Den är bra att torka och får då lång hållbarhet. Stensopp kan ganska lätt förväxlas med gallsopp, vilken har starkt bitter smak. Råkar man blanda i denna sopp i en maträtt tar gallsoppens smak helt över och förstör maten. Årligen konsumeras mellan 20 000 och 100 000 ton karljohansvamp. Inte bara människor äter karljohan, utan även larver av olika slag, sniglar, möss och ekorrar. 

I symbios med ett träd 

Karljohansvamp bildar mykorrhiza, vilket betyder att svampens mycel lever i symbios med ett värdträd. Svampen är beroende av värdträdet. Tunna underjordiska svamptrådar tränger in i rötterna på trädet och hjälper det att ta upp vatten och närsalter. Trädet ger svampen organiska föreningar som hjälpen svampen att överleva. Svampen kan också ge trädet antibiotika som försvar mot parasitangrepp. 

Karljohanår 

Svampen växer i nästan hela Europa, delar av Nordamerika, och stora delar av Asien. Den har dessutom blivit inplanterad i södra Afrika, Australien, nya Zeeland och Brasilien. Karljohan förekommer i barr- och lövskog över hela Skandinavien. Vissa år uppträder den i stora mängder, det brukar kallas karljohanår.  

En tyst fågel? 

På engelska heter knölsvanen mute swan, vilket betyder stum svan. Uttrycket “svanesång” kommer från en myt om knölsvanen – att den är tyst under hela sin livstid, men precis innan den dör åker den ut på havet och sjunger en oerhört vacker sång. Uttrycket används som en metafor för när någon gör ett sista dramatiskt verk eller en gest innan den går av en scen eller dör. 

Knölsvanar är ganska tysta fåglar, men inte stumma. De är mycket revirhävdande och kan vara aggressiva mot både människor och andra djur som kommer i närheten av deras boplats eller ungar. När de blir arga gör de sig stora genom att spärra ut vingarna, samtidigt som de väser. Då är det klokast att backa. Deras högsta läte är däremot ett sjungande ljud som framkallas av vingarna när de flyger. Knölsvanen är en av världens tyngsta fåglar som kan flyga. 

Knölsvanen i Sverige 

Knölsvanen har funnits som vild fågel i Sverige sedan den började etableras i Skåne på 1700-talet. Nu finns den spridd stora delar av landet men är vanligast i södra och mellersta Sverige. I Malmö kan du se knölsvanar på många ställen, till exempel i vallgraven utanför museet! Knölsvanar lever både som stann- och flyttfåglar, det är vanligare att de som häckar längre norrut också flyttar söderut på vintern. 

Världens äldsta svan 

Den högsta åldern som uppmätts för en knölsvan är drygt 40 år. Den ringmärktes vid ungefär 2 års ålder år 1970 i Tyskland och hittades sedan död 2009 i Danmark. Globalt lever knölsvanen främst i Europa och västra Asien men är också introducerad till Nordamerika där den spritt sig.  

Regnbågsfamiljer 

Knölsvanar lever tillsammans i par och håller ofta ihop med sin partner livet ut. Det är vanligt att samma par återvänder till samma häckningsplats år efter år. Svanar lever också i samkönade par både som par med två honor och med två hanar. Ett känt par var två hansvanar i Pildammsparken, som adopterade en grågåsunge efter att en grågåshona lagt ägg i deras bo. 

Båda föräldrarna hjälps åt att bygga bo, ruva och vakta boet och sedan att ta hand om ungarna när de kläckts. Svanungar stannar upp emot ett år tillsammans med sina föräldrar. När ungarna är små kan de få hjälp av sina föräldrar att bli matade. Ibland “skjutsar” föräldrarna runt sina ungar på ryggen.  

Sveriges nationalfågel 

Koltrasten tillhör familjen trastar och är den mest utbredda trasten i Europa. Den är också Sveriges nationalfågel. Det är från början en skogslevande fågel som nu anpassat sig mycket väl till människan och bebyggelse. Koltrasten föredrar om möjlighet finns att leva och häcka i skogsmark, men anpassar sig väl till bebyggelse i parker och trädgårdar. Koltrasten lever från Azorerna i väst, genom hela Europa till norra Afrika och även i delar av Mellanöstern och Asien. Koltrasten är också en av de många inplanterade arterna i Australien. 

Härmfågel 

När koltrasten rör sig på marken, hoppar den jämfota. Den har skarp syn och är en smidig flygare. Koltrasten är också duktig på att härma ljud från andra fåglar och även ord från människor! Det kallas att den är en härmfågel. 

Koltrasten häckar i nästan hela landet i Sverige. Hanen och honan hjälps åt att bygga boet på låg höjd, i täta träd. Under april-maj är det häckningstid och honan lägger ca 4-6 ägg som ruvas i ca 13-14 dagar. Ungarna växer snabbt och hanen och honan hinner oftast med att lägga två  kullar under en säsong.  

Hjälp koltrasten med fågelbord på vintern  

Koltrasten är en art som varit och är mycket skicklig på att kunna följa människans kraftiga förändring av landskapet. För att hjälpa arten under vintern kan du lägga ut fågelfrön och äpplen på ett fågelbord. Placera fågelbordet i ett skyddande buskage och anlägg gärna ett fågelbad.  

Liknar myggor 

Harkrankar liknar stora, långbenta myggor, och är också relativt nära släkt med myggor. En mycket stor skillnad är att inga arter av harkrankar kan stickas, och de äter inte blod. Istället äter de flesta fullvuxna harkrankar i stort sett ingenting, deras vuxenliv är mycket kort och går endast ut på att para sig och lägga ägg. Efter ca två veckor som vuxen dör harkranken. 

Äter växtrötter 

Kålharkranken lägger sina ägg på fuktig jord, därför trivs de bra i till exempel fuktiga ängs- och jordbruksmarker. Larverna som kläcks ur äggen äter organiskt material under nedbrytning, som vissna löv och annat från det övre jordlagret. Larverna tycker också om att äta växtrötter vilket kan göra den till en skadeinsekt för jordbrukare. Efter en tid förpuppas larven i jorden. 

Knäpper med bakbenen 

Till skillnad från andra gräshoppors ihållande och lite skärande läten har kärrgräshoppan ett knäppljud. Det uppstår när gräshoppan slår bakbenet bakåt, så att skenbenet dras över spetsen på vingen. Om du är ute och vandrar i ett våtmarksområde, kanske kring ett kärr, en myr eller längs med ett vattendrag, kan du ibland höra ljudet, ett tydligt knäppande. Det låter lite som att kvistar bryts, eller kanske ljudet av när man drar tummen över en tändare. Om du hör det ljudet i den här typen av miljö kommer det nästan alldeles säkert från kärrgräshoppan.  

Varierar i färg 

Kärrgräshoppan kan ha många olika färger, både gröna, bruna, röda och gråa toner förekommer. De lägger sina ägg på sensommaren, och efter hösten och vintern kläcks äggen sent på våren och ut kommer en nymf – en miniatyr av en vuxen gräshoppa. Den genomgår ett antal hudömsningar innan den blir fullvuxen. 

Hur köttflugan fick sitt namn 

Köttflugan har fått sitt namn eftersom vissa arter placerar sina larver i sår och kroppsöppningar på olika större ryggradsdjur, till exempel människan. De flesta lägger dock sina ägg, och föder upp sina larver på kadaver, det vill säga döda djur. 

Föder levande ungar 

Många arter av köttflugor behåller äggen inne i kroppen tills de kläcks. Sedan föder de fram larverna. Det kan därför sägas att de föder levande ungar. 

Två vingar 

Köttflugor ingår i gruppen tvåvingar, vilket innebär att den bara har ett par vingar. Tvåvingar genomgår en fullständig metamorfos, det betyder att de fullständigt förändrar kroppsform. Metamorfosen kan delas in i upp till fyra stadier: ägg, larv, puppa och vuxen individ. I Sverige finns det 60 olika arter av köttflugor, globalt finns det över 2500 arter. 

Köttflugor är ofta ganska stora och kraftiga flugor. De största kan bli upp till 2 centimeter. De har kraftiga borst på bakkroppen och på ovansidan. Mellankroppen är ofta streckad, och bakkroppen är rutmönstrad. 

Följer människans byggnader 

Ladusvalan var från början en bergsfågel, men sedan stenåldern har den börjat följa människan och idag häckar den gärna på bondgårdar, i lador, logar och olika uthus. Ladusvalan är en av de arter som anpassat sig bäst till människan och den har till och med blivit beroende av mänsklig bebyggelse! 

Ladusvalans bo byggs genom att svalan hämtar lera och bygger en skål av lera som fästs på en vägg eller under ett tak. Den fodrar insidan med dun och hår och lägger ca 4-7 ägg som ruvas i ca 15 dagar. Ungarna blir flygfärdiga efter ca 21 dagar, men får fortsatt mat av föräldrarna när de lämnat boet. Honan och hanen lägger sedan fler kullar, oftast två men ibland tre kullar, per säsong. 

Hjälp ladusvalan med häckningen 

Låt gärna ladusvalorna få bygga sina bon i lador, stallar och uthus. Det är ganska lätt att städa efter häckningen. Det är dessutom förbjudet och ett brott mot lagen att spola ner bon med ägg och ungar i. Det är djurplågeri att spola ner levande fågelungar och ladusvalan är fridlyst!  

Stor geografisk spridning 

Ladusvalan är den mest spridda arten av svalor och den finns i Europa, Asien, Afrika och Amerika.  I Sverige häckar den i hela landet. Arten lever i öppna landskap, med låg växtlighet som betesmark, ängar och jordbruksmark, gärna nära till vatten. Den undviker skog. Ladusvalan flyttar från Sverige under hösten och kommer tillbaka i slutet av april eller början av maj. Den flyttar på dagtid, till skillnad från de allra flesta arter av mindre flyttfåglar som flyger på natten. Svalan gör alltid pauser längs flyttvägen och pauserna kan bli flera veckor långa.  

Levde på havets botten 

Under 1600-1700-talet trodde man att när svalorna flyttade på hösten, så gick de i ide på havets botten, bland stenarna som låg där. Först på 1850-talet förstod man att svalorna flyttar söderut som alla andra flyttfåglar. 

Aktiva efter regn 

Luktgräsfjärilen lever i nästan alla öppna ängsmarker som på ängar med högväxta gräsarter och i odlingslandskapet. Den anpassar sig väl till människan. Luktgräsfjärilar är ofta de första aktiva fjärilarna efter ett regn och de flyger även i mulet väder om det är tillräckligt varmt.  

Luktgräsfjärilen är en av de vanligaste ängslevande fjärilarna i södra och mellersta Sverige, och längs hela östersjökusten. Utbredningsområdet är Europa och stora delar av Asien, i ett band från Storbritannien ända till Korea.  

Gynnas av kvävenedfall 

Luftburna kvävenedfall, det vill säga surt och kväverikt regn, kan gynna många högvuxna gräsarter och örter. Detta har starkt gynnat också luktgräsfjärilen. Andra fjärilsarter knutna till växter i kortare gräs har gått kraftigt tillbaka. Kvävenedfall innebär också ett hot med övergödning av sjöar och vattendrag som följd.  

Hanen lockar med doft 

Hanen uppvaktar honan genom att föra in sina framvingar mellan honans framvingar, för att hon ska bli mottaglig för lukten från doftfjällen på hans framvingar. Honan lägger äggen utspridda ett och ett på gräsblad och strån.  

Luktgräsfjärilen går liksom alla fjärilar, igenom fyra livsstadier från ägg till larv och puppa till vuxen fjäril. Ägget blir till en larv som är ett ungdomsstadie hos fjärilar, larven har ett helt annat utseende och lever på en värdväxt, luktgräsfjärilslarven lever på starrväxter. När larven ätit färdigt och inte behöver växa mer, förpuppas den. Puppan vilar hela tiden och behöver inte äta, den färdiga fjärilen bildas inne i puppan och när den är klar vrider den sig loss och flyger iväg. Larvtillväxten hos luktgräsfjäril är långsam och övervintringen sker som halvvuxen larv.  

Liknar en geting

Lövgetingbocken lever i lövskog, den anpassar sig efter människan och larverna kan leva i trästolpar till elledningar eller staket. De är aktiva på dagen.

Med sin gula och svarta teckning liknar lövgetingbocken en geting, men den är helt ofarlig. De har anpassat sin färg efter getingen för att skrämma bort rovdjur. De flyger med snabba rörelser som också liknar getingens. Lövgetingbocken är en långhorning, men har ovanligt långa bakben och korta antenner för att tillhöra långhorningar.

Skräms med knarrande ljud

Lövgetingbocken producerar ljud, genom att gnida kroppsdelar mot varandra så att det skapas ett svagt knarrande ljud. Ljudet är till för att dels skrämma rovdjur, dels hjälpa hanar och honor att hitta varandra. Hanen och honan möts på det träd som honan sedan lägger äggen. Hon lägger dem direkt i träet eller under lös bark. Larven äter sig in i trädet och tillbringar larvtiden där. Den övervintrar oftast i 2 år. Den färdiga skalbaggen lever sedan några månader under sommaren. Larven gräver gångar i trädet eller i trästolpar som människan använder och kan då göra skada.

Lövgetingbocken finns i södra delen av Sverige upp till Karlstad, på Öland och Gotland.

Speciell sång 

Lövsångaren är mycket anpassningsbar och lever och häckar i alla typer av miljöer där det finns träd och buskar. Den är ljust gröngul med vitt eller gulvitt bröst och buk. Den har en liten, smal, spetsig näbb som ett kännetecken. Näbben har en liten hake i spetsen och detta fungerar som ett redskap för att gripa tag i små insekter och annat. Lövsångaren har en alldeles speciell sång som hörs på långt håll, med höga toner i början och sedan ett vemodigt uttonande av kvittrandet. 

Liten fågel som flyger långt 

Lövsångare är Sveriges mest spridda fågelart geografiskt. Den är också en av de vanligaste. Den lever i stora delar av Europa och Asien.  På vinterhalvåret flyttar lövsångaren riktigt långt från Sverige. Den flyger ända till söder om Sahara i Afrika där den tillbringar hela vinterhalvåret. Överallt där arten har utbredningsområde, är den en av den vanligaste och mest utbredda fågeln. Det finns cirka 150 miljoner individer av lövsångare i världen. Bara i Sverige häckar cirka 13 miljoner par varje år.  

Bo på marken  

Lövsångaren bygger bo på marken i skydd av en grästuva eller nedhängande gren och honan bygger ett takvalv på boet. Boet konstrueras av främst mossa och löv och kläs noga med fjädrar. Honan lägger 6-7 ägg i maj-juni, äggen ruvas i cirka 13 dagar. Ungarna matas av båda föräldrarna och är flygfärdiga efter ca 13-14 dagar. Föräldrarna lägger två kullar per säsong. Lövsångaren har behov av att leta mat både till sig själv och ungarna nästan all sin vakna tid. Den söker systematiskt men ger ett livligt nästan rastlöst intryck i sitt födosökande. 

Luktar med antennerna 

Mindre guldvinge är en dagfjäril, i familjen juvelvingar. Den lever i torra backar och hällmarker. Hällmark är en markyta där berggrunden ligger synlig med ett tunt växttäcke av lavar och mossor. Mindre guldvinge trivs bäst i torr och solig miljö. Den känner dofter med hjälp av antenner på huvudet och ser med fasettögon.  

Fler generationer i södra Sverige 

Själva fjärilsperioden för mindre guldvinge är bara under sommaren, men larven övervintrar innan den utvecklas till fjäril. Flygtiden som är den tid på sommaren som de utvecklade fjärilarna flyger aktivt, varierar beroende på var i Sverige fjärilarna kläcks. I södra delen av Sverige hinner tre generationer kläckas med flygtid mellan slutet av april och september, medan de som kläcks längst norrut är från en enda generation som har flygtid mellan juli och september.

Utbredningsområdet är stort, det mesta av Europa, sydvästra och centrala Asien ända till Japan, merparten av Nordafrika och Alaska, norra Kanada och norra Grönland. Mindre guldvinge är vanlig i hela Norden och det är en av få dagfjärilar som har utbredningsområde längs hela Atlantkusten i Norge. 

Fullständig metamorfos 

Honorna lägger äggen ett och ett på värdväxtens blad. Hanarna försvarar sitt parningsrevir när de väntar på honorna. Mindre guldvinge genomgår fullständig metamorfos, som alla fjärilar. Det innebär att den går igenom fyra livsstadier från ägg, larv och puppa till vuxen fjäril.  

Ägget blir till en larv som är ett ungdomsstadium hos fjärilar, larven har ett helt annat utseende och lever på en värdväxt. När larven ätit färdigt och inte behöver växa mer, förpuppas den. Puppan vilar hela tiden och behöver inte äta, den färdiga fjärilen bildas inne i puppan och när den är klar vrider den sig loss och flyger iväg.  

Både larven och den utvecklade fjärilen blir jagade av fåglar, spindlar och fladdermöss. 

Förrymt pälsdjur 

Mink är ursprungligen ett nordamerikanskt mårddjur som introducerades till många olika länder, för uppfödning på pälsfarmer. Minken har fötts upp som pälsdjur i Sverige sedan 1920-talet. I slutet av 1930-talet hade så många minkar rymt eller släppts ut, från pälsfarmerna, att minken etablerat sig frilevande. Den har sedan fortsatt att sprida sig över hela Sverige, utom i de allra nordligaste fjälltrakterna. 

Invasiv art

På samma sätt är minken  spridd över Europa. Den är en invasiv art vilket innebär att den är ett hot mot flera naturligt förekommande arter. Fåglar som häckar på öar och på marken är särskilt utsatta och minkens jakt har gjort att dessa har minskat i antal. Den konkurrerar också om byte med flera inhemska mårddjur som vessla, iller och utter. Eftersom minken är invasiv, jagas den systematiskt med fällor, genom jakt med hagelvapen och ofta med hjälp av jakthund. Det är ju tyvärr människan som ställt till det både för minken och för arterna som minken jagar.  

Smart och lekfull art 

Minken lever främst i närheten av vattendrag, sjöar och våtmarker och hävdar revir som markeras med dofter. Den lever solitärt, alltså ensam, utom under parningstiden. Minken är mest aktiv på natten och morgonen, men den rullar gärna över på rygg och njuter av solens värme under soliga dagar. Den leker och tränar jakt och behöver tillgång till vatten för lek och för att må bra. När minken jagar, gör den en beräkning på hur och var den kan få mest utbyte av jakten. Till exempel kan den välja att söka sig till fisk i första hand, om det finns gott om fisk och det är mindre risk att bli skadad vid fiske, än vid jakt på vissa gnagare och fåglar.  

Parningstiden börjar i mars och hanen parar sig med flera olika honor. Honan föder i maj ca 3-6 ungar efter en dräktighet på ca 28 dagar. Hon tar ensam hand om ungarna som blir självständiga redan i augusti och då vandrar iväg för att bilda egna revir. 

Snabb och hungrig 

Mullvaden är ett ensamlevande djur som spenderar största delen av sitt liv nere i sina underjordiska gångar som den grävt ut, ned till en meter under markytan. Mullvaden rör sig mycket snabbt i gångarna, och kan komma upp i en hastighet på 67 meter/minut. Detta djur behöver äta omkring 50 % av sin egen kroppsvikt varje dag. På grund av sin stora aptit måste den ständigt förstora de mer ytligt liggande gångarna, som är de gångar den använder när den söker mat. 

Dålig syn men fantastisk hörsel 

Mullvadens syn är dålig och kan inte urskilja rörelser, vilket gör djuret mycket sårbart ovan jord. Men nosen är ett känsligt organ, med särskilda känselhår. När mullvaden söker efter mat vägleds den också av sitt synnerligen välutvecklade luktsinne och sin förträffliga hörsel. Mullvadar har också mycket kraftiga tänder och kan dra ut en mask ur jorden även om denna har flera centimeters fäste! När det finns gott om föda kan mullvaden lägga upp vinterförråd av daggmaskar. Då biter den av huvudet på maskarna, så att de inte kan fly.  

Hjälplösa ungar 

Mullvaden bygger bon under markytan fodrade med gräs, mossa och löv. Honan föder en kull om året med 2–7 ungar. Vid födseln är ungarna nakna, blinda och inte större än en bondböna, vilket gör att de hör till de mest hjälplösa bland däggdjurens ungar. Men två månader senare kan faktiskt ungarna lämna boet! 

Problem på golfbanor 

Mullvadens sammetsmjuka päls har i äldre tider använts till pälskläder. Mollskinn, har fått sitt namn efter det engelska ordet för mullvad – mole och används bland annat till byxor. Mullvad betraktas av många villaägare och golfbaneägare som ett skadedjur i och med att den gör jordhögar på gräsmattorna. Mullvaden finns från Skåne och norrut till norra Västergötland. I övrigt finns den i stora delar av Europa österut till Uralbergen. 

Jordkräfta

Mullvadssyrsan har ett karakteristiskt utseende som påminner om ett kräftdjur. Detta och det faktum att de lever under jorden har gjort att den ibland också kallas för jordkräfta.  

I Sverige har den tidigare funnits i Skåne, Blekinge, Halland, Småland, Västergötland och på Öland, men sedan cirka 30 år tillbaka har utbredningen i minskat kraftigt. Nu har de försvunnit från stora delar av sitt tidigare utbredningsområde på grund av att dess livsmiljöer minskar genom bebyggelse, utdikning och igenväxning på grund av människans jordbruk. Idag finns de troligen bara kvar i Skåne, Blekinge och på Öland och har blivit klassad som starkt hotad enligt rödlistan. Utbredningsområdet är delar av Asien, Europa och Nordafrika  

Lever under jorden 

Mullvadssyrsan har långa flygvingar och den kan flyga, men den flyger bara om den måste och då endast på natten. De lever i fuktiga områden med lätt jord, som strandängar i närheten av sjöar, dammar, åar och kärr. De kan också leva i trädgårdar, parker och växthus. Mullvadssyrsan tillbringar sin mesta tid under jord, med att gräva gångar och jaga efter föda. Karakteristiskt för mullvadssyrsa är frambenen som är stora och platta och anpassade till att gräva med. På natten kommer den ibland upp till markytan.  

Flera nymfstadier

Mullvadssyrsan parningssäsong börjar i maj. Efter parningen lägger honan äggen i en speciell kammare under marken. Varje hona kan lägga 100 till 200 ägg som kläcks efter 2–4 veckor. Mellan äggläggning och kläckning vårdar honan äggen. Utvecklingstiden från ägg till imago, det vill säga färdig insekt, är två år och som andra hopprätvingar har mullvadssyrsan så kallad ofullständig förvandling, med omkring tio olika nymfstadier, men inget puppstadie. 

Inte alls en kantarell 

Narrkantarell är en kantarelliknande svamp som inte är en kantarell.  Den är smaklös, men troligen inte giftig, det rekommenderas dock att inte äta den. Hur ska du då kunna skilja en kantarell från en narrkantarell? Narrkantarell är mjuk och sladdrig i konsistensen, medan kantarellen är fast. Narrkantarell har riktiga skivor som sitter tätare än kantarellens, som egentligen inte är skivor utan fåror. Narrkantarellen har en ihålig fot och en tydligare gräns mellan skivor och fot än kantarellen som har en oskarp gräns mellan hatt och fot. Dessutom är hattöversidan alltid filtartad på en ung narrkantarell, medan hattöversidan hos kantarell är mer slät och glatt. 

Förtjusande svamp? 

Narrkantarellen växer i barr- och blandskog. Gärna på murken ved av barrträd, vid stubbar och myrstackar. Narrkantarell hette tidigare falsk kantarell. Narrkantarell kan användas vid färgning av tyg och garn för att få en mörkare ton av en färg från en annan svamp eller växt. 

Tepehuaner, en ursprungsbefolkning från nordvästra Mexiko, äter narrkantarell ibland. De kallar svampen guin’xacan (”förtjusande”) eller kia’s gio’ (”leguanspäck”). Den rostas över öppen eld eller kokas och garneras med ost.  

Stora horn på huvudet

Noshornsbaggen är bra på att gräva och har korta och kraftiga ben. Den är en ovanligt stor och kraftig skalbagge, och hanen har ett långt böjt hornliknande utskott på huvudet som liknar ett noshörningshorn. Honan har en knöl på huvudet. De trivs bäst i skogsmiljö, i döda träd, men den anpassar sig till människan och lever även i komposter, lövhögar och sågspånshögar. 

Trivs i sågspånshögar 

Efter parningen lägger honan sina ägg i döda trädstammar, på grenar, eller i högar med spån, jord eller gödsel. Larven är ovanligt stor för att vara en skalbagge och den kan bli upp till 10 cm lång. Larven utvecklas ofta i sågspånshögar vid sågverk, komposter, drivbänkar eller i kodynga. När äggen kläckts, är noshornsbaggen i sitt larvstadium i cirka 2 år innan den utvecklas till imago, det vill säga färdig skalbagge. Noshornsbaggar flyger ofta och de ger då ifrån sig ett djupt, brummande ljud som kan höras tydligt. 

Ersätter döda träd med sågspån 

Noshornsbaggen klarar sig ganska bra i förhållande till många andra skalbaggar som är i behov av döda träd och har blivit sällsynta på grund av människans jordbruk och skogsbruk. Noshornsbaggen klarar att ersätta de döda träden med bland annat komposter och sågspånshögar, och kan livnära sig på växtdelar.  
Noshornsbaggen är ganska vanliga i södra och mellersta delen av Sverige.  

En av Europas vanligaste arter

Nässelfjärilen är en dagaktiv fjäril som lever i öppna miljöer som ängar. Den är mycket anpassningsbar till bebyggelse och människan och de trivs särskilt bra i trädgårdar. Ett karakteristiskt tecken för nässelfjärilen är att ovansidan av vingarna är mycket starkt färgad. Den skarpa färgen gör att rovdjuren luras att tro att fjärilen är giftig.
Nässelfjäril är en av Europas vanligaste arter. I Sverige finns de i hela landet. Utbredningsområdet är hela Europa och de varmare delarna av Asien.

Hanen uppvaktar genom att trumma

Hanen uppvaktar honan genom att spana efter henne, flyga efter henne och trumma med sina antenner på hennes vingar. Honan flyger iväg en bit, hanen följer efter och trummar igen. Efter parningen lägger honan äggen på undersidan av bladen på brännässlor. Nässelfjärilen går igenom fyra livsstadier, från ägg till larv och puppa till vuxen fjäril. Ägget blir till en larv som är ett ungdomsstadium hos fjärilar, larven har ett helt annat utseende och lever på brännässlor. När larven ätit färdigt och inte behöver växa mer, förpuppas den. Puppan vilar hela tiden och behöver inte äta, den färdiga fjärilen bildas inne i puppan och när den är klar vrider den sig loss och flyger iväg. Nässelfjäril har en av de längsta livscyklerna av alla fjärilar som lever i Europa.

Övervintrar som vuxen

Nässelfjärilen är en skicklig flygare som kan flyga mycket långa sträckor, för att vara fjäril. Flygtiden för arten är redan från mars och de ses ofta som ett vårtecken av människor som studerar fjärilar. De flyger sedan ända till september i två generationer. Nässelfjärilen övervintrar som vuxen, hängande upp och ner på en skyddad plats, till exempel ett ihåligt träd eller en tom fågelholk.

Vanlig rovfågel i Sverige 

Ormvråken är en av Sveriges vanligaste rovfåglar. Den jagades hårt under 1800-talet och början av 1900-talet, men har sedan ökat i antal och är idag inte utrotningshotad. 

Det är en medelstor rovfågel med breda vingar och färgen på fjäderdräkten kan variera mycket, från gulbruna till vitspräckliga fjädrar. Ormvråken har ett stort utbredningsområde och finns i sydöstra och norra Afrika, Europa, Asien norr om Himalaya och de norra och på Arabiska halvön. På vissa ställen på jorden kan ormvråken häcka på höjder upp till 2500 meter över havet  

Skicklig flygare som kan ryttla 

Här i Sverige, häckar ormvråken i skogar och på andra trädbevuxna platser. Den lever i skogens utkanter som gränsar till åkrar, hyggen, sjöar eller myrar i hela landet utom i Fjällen. Ormvråken har ett karaktäristiskt läte i form av en lång, utdragen, klagande, jamande vissling som den kommunicerar med. Den är en skicklig flygare som kan ryttla, det betyder att den flaxar kontrollerat med vingarna så att kroppen står stilla i luften, som en helikopter. Ormvråken ryttlar, när den jagar över stora och öppna ytor.

Övervintrar i Skåne 

Under häckningstiden i april-maj bygger hanen och honan ett stort plattformslikt bo av kvistar och ris. Boet är en hel meter i diameter och byggs i ett stort träd, gärna en gran. Honan lägger ca 2-4 ägg i april-maj och föräldrarna ruvar gemensamt i 33-38 dagar och matar ungarna tillsammans. Ormvråkens ungar blir flygfärdiga efter ca 45-55 dagar. Om det är ont om mat, kan den svagaste ungen dödas och bli foder till de starkare ungarna. Ormvråkar flyttar i flockar och undviker att flyga över vatten när det är möjligt. En hel del ormvråkar övervintrar i Skåne. 

Med skarp syn 

Synen är mycket välutvecklad hos rovfåglar och de har större ögonglob än däggdjur. De har också ett mer utvecklat färgseende än däggdjur och de använder sin skarpa synen vid jakt. Ormvråken har ett brett synfält med ögonen placerade på sidorna och kan rotera huvudet snabbt. Den har också kraftig krökt näbb och långa kraftiga klor, till hjälp vid jakten. Rovfåglar kan lösa problem och göra viss framtidsplanering. De är bra på att avläsa omgivningen och sedan lösa problem, utifrån vad de observerat. 

Löser upp sitt byte

Parklöparen är en skalbagge i familjen jordlöpare. Familjen jordlöpare är mycket artrik och det finns 30 000 arter i hela världen. Parklöparen är en av de 360 arterna som lever i Sverige.

Parklöparen är ett rovdjur som springer ikapp sina byten. Liksom de flesta jordlöpare kan parklöparen bara äta flytande föda. Den löser detta genom att bita sig fast i bytet och sedan spruta in en vätska som gör att bytet löses upp. Sedan kan den suga i sig maten. Parklöparen kan äta mer än sin egen kroppsvikt på ett dygn.

Nattaktiv

Parklöparen är nattaktiv och gömmer sig under stenar eller liknande på dagen. Den lever helst i skog, i sprickor och håligheter i jorden eller under löv, men kan också hittas i öppna landskap och anpassar sig bra efter människan och våra jordbruksmiljöer. Parklöparen är vanlig i hela Sverige utom längst i norr. Utbredningsområdet är centrala och norra Europa, dessutom är den inplanterad i Nordamerika.

Har frostskyddande vätska i kroppen

Parningstiden är mars till maj och efter parningen lägger honan 50–100 ägg. Larven utvecklas i ca 3 månader, innan den utvecklas till färdig insekt. Parklöparen ömsar sedan hud tre gånger innan den är en helt färdig vuxen insekt.  Den färdiga parklöparen kan överleva året runt om det inte är extremt kallt. Arten är mycket tålig och om det blir frost överlever parklöparen tack vare att den har en vätska som skyddar den mot frost, i kroppen.

Härmar giftiga arter

Pendelblomflugan trivs bäst i fuktiga miljöer där det finns rikligt med blommor den kan hämta nektar från. Pendelblomflugan sitter ofta och solar sina vingar, De har en iögonfallande teckningen i gult och svart. Blomflugan är helt ogiftig, men drar nytta av att härma giftiga arter, som till exempel getingar. Den ogiftiga art som liknar en giftig drar nytta av att rovdjur som till exempel fåglar har lärt sig att undvika den giftiga arten.

I Sverige finns pendelblomflugan främst i södra och mellersta delen, men ett mindre antal lever även i norra delen av landet. Utbredningsområdet för pendelblomfluga är främst norra och centrala delen av Europa, och norra delarna av Asien och Sibirien. 

Larven andas med andningsrör

Efter hanens och honans parning, lägger honan ägg som blir larver. Larverna utvecklas i mindre vattenpölar, diken och liknande vattensamlingar där de lever av främst förmultnade växter. Pendelblomflugans larver andas genom ett långt andningsrör som ser ut som en råttsvans. Pendelblomflugan tillhör de första blomflugorna du ser på våren och de sista du ser på senhösten. Pendelblomflugans flygtid är från början av maj till mitten av oktober.

Hårig skalbagge

Pingborren är en halmgul skalbagge som har tunna hår på hela kroppen. Det svenska ordet pingborre har förmodligen uppstått eftersom de är håriga på vingarna. Ping är ett dialektalt ord från Skåne, där ping eller pinge betyder pinne. Även Pingborrens latinska släktnamn Amphimallon beskriver skalbaggens hårighet. Ordet är sammansatt av de två grekiska orden amphi och mallos som betyder ”på båda sidor” respektive ”ullig”.

Svärmar i stora flockar

Pingborren svärmar i stora flockar under stilla kvällar i slutet av juni och juli. Svärmarna avger ofta ett tydligt hörbart surrande ljud. Svärmningen är en del av parningsbeteendet. Efter parningen lägger honorna sina ägg i lätt jord, gärna i gräsmattor. Insekterna utvecklas under flera år. Först kläcks ganska små larver ur äggen. Andra året är larverna tre gånger större och glupskare. Först efter den fjärde sommaren förpuppas ollonborrslarverna, så det kan finnas fyra olika årgångar av ollonborre i samma gräsmatta. Larverna ses som skadedjur som skapar stora hål och skador på gräsmattan när de livnär sig på rötterna. Det gör så att gräset vissnar fläckvis och blir helt brunt.

Pingborren är vanlig i Skåne och man kan träffa på den flygande som en liten helikopter på stränder och i parker.  

Giftig! 

Pluggskivlingen är en giftig svamp som inte bör ätas. Förr i tiden ansågs den som ätlig efter tillagning. Men efter att den tyske mykologen, eller svampexperten, Julius Schäffer dog i oktober 1944 efter att ha ätit pluggskivling har den ansetts giftig. En timme efter måltiden började Julius Schäffer kräkas, fick feber och diarré. Nästa dag togs han in på sjukhus med njursvikt, och 17 dagar senare dog han.Svampens gift förstör kroppens röda blodkroppar. Giftet lurar immunförsvaret att attackera de egna blodkropparna, och detta kan i värsta fall leda till leverskador, njursvikt och döden. Pluggskivlingens gift lagras gradvis i kroppen och ger ofta inga symtom de första gångerna den äts. Därför är det lätt att tro att svampen är ofarlig.  

En emigrerande svamp 

Svampen hittas under sensommar och höst och växer ofta i stora ringar i gräs och skogsmark. Den har en rund gråbrun hatt och hatten har ofta en liten puckel i mitten. Kanten på hatten är inrullad. Äldre svampar blir trattformiga. Hättan blir klibbig när det regnar. Pluggskivlingen har en kort smutsbrun fot som smalnar av mot basen. Pluggskivlingen förväxlas ibland med andra svampar. Men pluggskivlingens skivor på undersidan av hatten, mörknar snabbt vid beröring. Skivorna faller också lätt av. 
Pluggskivlingen har emigrerat till flera andra världsdelar. Den har följt med inplanterade träd och finns nu i både Australien och i Sydamerika. 

Tycker om ljuset från gatlyktor

Prickig tigerspinnare är en nattaktiv fjärilsart som dras till ljus. Därför samlas de ofta kring tända gatlyktor. Det är ett problem med insekter som dras till ljus eftersom de blir förvirrade av ljuset och irrar runt det. De blir då lättare ett byte för fåglar som lärt sig insekternas förvirrade beteende. Men prickig tigerspinnare klarar sig oftast eftersom dess bakkropp innehåller gifter som acetylkolin och histaminer. Om den blir jagad så fäller arten upp vingarna så bakkroppen syns och faller ner på marken och spelar död.

Ägg i stora samlingar

Det är en ljus fjäril, men den kan variera mycket i färg. Ett kännetecken är att fjärilen är hårig på huvudet och framkroppen. I Sverige lever den i de södra och mellersta delarna ända upp till Umeå. I Norrland förkommer den sparsamt och bara vissa år. De lever i Mellaneuropa och delar av Asien.

Honan lägger cirka 400 ägg i stora äggsamlingar på undersidan av bladen på värdväxten. Honan dör strax efter äggläggningen och larverna kläcks efter ungefär 14 dagar. Larverna äter främst under natten. Efter larvstadiet förpuppas de och den färdiga fjärilen bryter sig sedan ut ur puppan. Den färdiga fjärilen äter nektar med en sugsnabel som kan rullas ut och in och luktar med hjälp av antenner på huvudet.

Lysande blå fjäril

Puktörneblåvinge är en dagfjäril i familjen juvelvingar som lever på öppna platser där solljuset når ända ner till marken. Den föredrar torra till halvfuktiga områden där det finns mycket blommor, till exempel vägrenar, hedar, ängar, betesmarker och skogsgläntor. I fjälltrakten lever puktörneblåvinge, ända upp till strax över fjällbjörkskogen. Den har pälsförsedda vingar, med pyttesmå hår på vingarna och den känns lätt igen på att den lysande blå färgen och med ögonfläck på framvingarna.

Den finns i större delen av Europa, delar av Asien, Kanarieöarna och Nordafrika. Den finns i hela Sverige. 

Larverna övervintrar nära marken

Puktörneblåvinge går, liksom alla fjärilar, igenom fyra livsstadier från ägg, larv och puppa till vuxen fjäril. Ägget blir till en larv som är ett ungdomsstadium hos fjärilar, larven har ett helt annat utseende och lever på en värdväxt. När larven ätit färdigt och inte behöver växa mer, förpuppas den. Puppan vilar hela tiden och behöver inte äta, den färdiga fjärilen bildas inne i puppan och när den är klar vrider den sig loss och flyger iväg.

Hos puktörneblåvingen kläcks larverna ur äggen efter redan en vecka. Efter 4 veckor förpuppas larven och efter ytterligare 10-20 dagar kommer den färdiga fjärilen ut ur puppan. En del larver övervintrar tätt intill markytan nära sin värdväxt. 

Syns hela sommaren

Flygtiden för fjärilar är den tid som de vuxna fjärilarna flyger. Puktörneblåvinge har lång flygtid, under hela sommaren och detta beror på att det kan kläckas tre generationer färdiga fjärilar, på en sommar.

Hanar flyger långa sträckor efter honor

Rapsfjärilen känns igen på en tydlig mörk fläck på varje framvinge och att den har hår på huvudet och på själva kroppen mellan vingarna. I jakten på honor flyger hanarna ovanligt långa sträckor för att vara fjärilar. Efter parningen lägger honorna ett ägg i taget på värdväxten. Larverna förpuppas under en period och den färdiga fjärilen bryter sig sedan ut ur puppan. Rapsfjärilens flygtid är från början av maj till september, i minst två, men i södra Sverige tre generationer. Flygtid är den tid färdiga fjärilar flyger under sommaren.

Den färdiga fjärilen äter nektar med en sugsnabel som kan rullas ut och in och luktar med hjälp av antenner på huvudet.

Anpassningsbar

Rapsfjärilen är dagaktiv och tillhör familjen vitvingefjärilar. Artens utbredningsområde är hela Sverige, men den är mer sällsynt i fjälltrakterna. Detta beror delvis på att den är anpassningsbar och lever i alla miljöer, utom tätt skogbevuxna områden. Den finns också i många delar av världen, det mesta av Europa, det mesta av Asien och Nordamerika och i Atlasbergen i Nordafrika. 

Samlar radioaktiva partiklar 

Rimskivlingen kallades tidigare rynkad tofsskivlingen. Svampen beskrivs i många svampböcker som en god matsvamp. Men ny forskning visar att den är släkt med de giftiga spindelskivlingarna. Dessutom är den en svamp som bär på radioaktiva partiklar från nedfallet från Tjernobylkatastrofen. Rimskivlingen tar också upp tungmetallen kadmium och kvicksilver från marken. Med detta i åtanke är det kanske en mindre lämplig matsvamp trots den goda smaken. 

Ändrar utseende 

Rimskivlingen är en svamp som ändrar utseende med tiden. Som ung är den äggformad men blir med åldern först klockformad och sedan utbredd med trasiga kanter. Hatten som är brun och rynkig har till en början en rimfrostliknande yta. På undersidan har den ljusbruna skivor. Stammen är lång och vit och har en vit ring.   

Anpassar sig till människan

Ringduvan är en av de arter som anpassat sig allra bäst till människans bebyggelse. Den till och med gynnas av människan, till skillnad från en majoritet av vilda arter som minskar eller trängs undan av mänsklig aktivitet. Ringduvan är en av de vanligaste vilda arterna i städerna och de är ofta mycket orädda och plockar frö, frukt, bröd med mera som spills av människan. Ringduvan finns i jordbrukslandskap, skog, städer och annan bebyggelse. Den har ökat kraftigt i Sverige under 1900-talet.

Ringduvan finns i hela Sverige utom i fjällen. Den finns i hela Europa, utom på Island, i de nordligaste delarna och i de västra delarna av Asien och i nordvästra Afrika.

Karakteristiskt femstavigt hoande

Ringduvan hörs regelbundet i städerna och känns lätt igen på sitt femstaviga hoande. Den har ljust blågrå fjädrar på halsens sidor, ett grönaktigt metallskimmer i fjäderdräkten och de vuxna fåglarna har en vit fläck på halsen. Det är en flyttfågel men en del individer övervintrar i södra Sverige. Under flytten flyger ringduvan i jättestora flockar.

Strålande minne

Ringduvan har utmärkt minne och har visat detta i ett flertal minnestester, gjorda av forskare på bland annat Cambridge University. Duvorna kan spara foder och veta när det sparade fodret måste ätas för att inte hinna bli dåligt. De kan visa forskarna genom att markera med näbben på symboler, vad de sett och upplevt både för en stund sedan och för en längre tid sedan.

Smattrar med vingarna

Ringduvan häckar i träd, gärna i granar. Boet är platt och byggs av tunna kvistar. Under uppvaktningen flyger hanen brant uppåt med ljudligt smatter av vingarna och sedan glidflyger han med stela vingar och utbredd stjärt. I mitten av april lägger honan 2 ägg som hon ruvar ca 17-20 dagar och båda föräldrarna hjälps åt med ungarna. Ungarna blir flygfärdiga efter ca 35 dagar.

Ätlig, men lätt att förväxla 

Rodnande flugsvamp är en av de få ätliga flugsvamparna. Men bara om den tillagas väl. Den har ett svagt gift som försvinner vid kokning. I flugsvampssläktet Amanita finns det cirka 600 arter och många av dem är dödligt giftiga. Det är ingen svamp för nybörjare eftersom den lätt kan förväxlas med sina giftiga släktingar, till exempel den mycket giftiga panterfläckiga flugsvampen.  Namnet har den fått på grund av att köttet rodnar och blir rött vid beröring. Det är ett kännetecken som skiljer den från de giftiga arterna. 

Inflyttad i Sydafrika 

Svampen har en gråbrun eller lite rosabrun färg med små plättar. Foten har en hängande ring och är vit eller lite grårosa med en tjock bas. Den är ofta angripen av insekter och har ingen speciell doft. Den rodnande flugsvampen växer i Europa och Nordamerika. Den hittas i södra och mellersta Sverige. Numera finns den också i Sydafrika. Mycelet som är svampens rötter och egentliga kropp har följt med inplanterade träd dit. Den delen av svampen som vi människor plockar kallas fruktkropp och är egentligen bara en mycket liten del av hela organismen. 

Nästan utrotade!

I Sverige utrotades rådjuret nästan helt på grund av jakt under sent 1700-tal och tidigt 1800-tal. Rådjuren ska ha räddats i Skandinavien tack vare att de blev fridlysta på godset Övedskloster i Skåne. Det tog nästan tjugo år till innan arten fredades i hela Sverige. På 1930-talet hade rådjuren hunnit bli ganska många i Skåne och i enstaka exemplar ganska långt norrut. Därefter steg rådjurspopulationen kraftigt. Mellan åren 1955 och 2005 beräknas antalet svenska rådjur ha ökat från 100 000 till 375 000.

Get, bock och kid

Honan och hanen hos rådjur är mycket lika, bortsett från att hanen bär horn under en stor del av året. En vuxen hane kallas bock, honan kallas för get eller rå. Första årets ungar kallas kid eller killing. Rådjuret har ett hundskallsliknande varningsläte, och ett svagt visslande kontaktläte. Ordet ”rådjur”, kommer från det fornsvenska ordet ”radium” som betyder fläckigt djur.

Trädgårdsälskare

Många rådjur har anpassat sig till människan och flyttat in i staden och trädgårdar, där de numera är en vanlig syn. Där är maten mycket mer varierad och smakar godare än ute i den vilda naturen. Detta gäller framför allt under vår och försommar. Vid lövsprickningen försvinner rådjuren för att återkomma när våra grödor mognat. Då är kiden oftast med, och de lär sig då var lättåtkomlig föda finns. Den naturliga rädslan för människan har försvunnit för rådjuren, i synnerhet för deras ungar, som snabbt lär sig att ignorera människor.

Lever i kolonier

Råkor lever i stora kolonier, I parken Karlslund i Landskronas norra utkant lär Sveriges största råkkoloni finnas. På en yta mindre än en kvadratkilometer häckar årligen omkring 40 000 par där. Råkan är mycket vanlig i Skåne, men finns också på andra platser i södra Sverige och på Öland och Gotland. Råkor är mycket sociala och älskar flyglekar, med sociala regler för leken, där flera individer flyger tillsammans med tvära kast. Råkan är aktiv ungefär en timme innan soluppgång, fram till efter solnedgång.

Livslånga förhållanden

Hanen och honan lever i livslånga monogama förhållanden. Honan bygger boet och hanen förser henne med material. Råkor häckar i stora kolonier där det finns mängder av bon i bara några få träd. Honan lägger 2-3 ägg som ruvas 16-20 dagar och hon matas av hanen under tiden hon ruvar. Båda föräldrarna hjälps åt med ungarna och de får hjälp av föräldrarna under lång tid efter de lämnat boet.

Vill leva på jordbruksslätter och i städer

Råkan tycker om att leva på stora jordbruksslätter och den är mycket väl anpassad till att leva nära bebyggelse. Den häckar gärna i parker. Det finns en västlig och en östlig underart med utbredning i Europa, Asien norr om Himalaya, centrala delarna av Arabiska halvön och norra Afrika. Råkan är också introducerad av människan på Nya Zeeland.

Råkorna drabbades, liksom ett flertal andra fågelarter, under mitten av 1950-talet hårt av jordbrukets bekämpningsmedel. Många kolonier med råkor försvann. Men sedan förbjöds bekämpningsmedlen som orsakat de värsta problemen och antalet råkor återhämtade sig snabbt. 

Mycket intelligenta

Råkan tillsammans med flera andra kråkfåglar, är studerad i många experiment om intelligens där forskarna har kommit fram till att kråkfåglar är mycket sociala och läraktiga. En kråkfågel har förmågan att förstå andra kråkfåglars intentioner, deras förhållanden mellan varandra och känslor. Kråkfåglar kan också försonas efter konflikter, trösta varandra och uttrycka sig med sina artfränder. De minns både andra kråkfåglar och människor de återser efter lång tid.

Nattfjäril som är mest aktiv på dagen

Rödfransad björnspinnare är en nattfjäril, men trots att arten räknas som nattfjäril flyger både hanarna och honorna, framförallt på dagen. Men hanarna flyger även på natten. Rödfransad björnspinnare trivs bäst i halvöppna miljöer och känns igen på att arten har en stor oregelbunden rosaröd prick på framvingarna. Den typen av stora färgade prickar kallas diskfläckar. Rödfransad björnspinnare är en mycket snabb och aktiv art och den flyger sekundsnabbt från växt till växt.

Rödfransad björnspinnares kan leva på hög höjd och den har påträffats i Alperna drygt 2300 meter över havet. I Sverige finns den i hela landet, utom i fjällnära områden. Den lever i större delen av Europa och stora delar av Asien från Ryssland, till delar av Kina och Mongoliet.

Puppan utvecklas på marken

Honan lägger ägg på bladen på ett flertal örter som larverna lever av. Larverna förpuppas på marken och den färdiga fjärilen bryter sig efter ett tag ut ur puppan. Den färdiga fjärilen äter nektar med en sugsnabel som kan rullas ut och in och luktar med hjälp av antenner på huvudet. Rödfransad björnspinnare har flygtid från början av juni till mitten av juli. Flygtid är den tid färdiga fjärilar flyger under sommaren. Varma år utvecklas två generationer. Den jagas av främst fåglar, spindlar och fladdermöss.

Slug som en räv

Slug som en räv är ett välkänt ordspråk och räven är ett smart och läraktigt djur som är duktig på att variera sin föda och dra nytta av mänsklig bebyggelse. Arten har ett avancerat jaktsätt där den kombinerar syn, hörsel och lukt. Den står stilla och lokaliserar bytet med hörseln, sedan tar den ett skutt upp i luften och dyker på bytet. Men den kan också använda synen och först smyga sig på och sedan hoppa kombinerat med en kort rusch.

Vidsträckt utbredningsområde

Rödräv är den mest förekommande arten i hela rävsläktet, den har ett ovanligt stort utbredningsområde. Den lever i Europa, delar av Asien, norra Afrika, norra och centrala Arabiska halvön, Nordamerika ända ner till delar av Mexiko. Dessutom har människan planterat in den i Australien. I Sverige finns rödräven i hela landet. Arten är lätt att känna igen med sin yviga svans med vit spets. 

Tar över fjällrävens utrymme

Kombinationen av att rödräven är så anpassningsbar och att klimatet förändras, gör att rödräven delvis tar över fjällrävens utrymme i norra Sverige. Rödrävar kan döda fjällrävar och de är även överlägsna konkurrenter om foder som kadaver och lyor och revir. 

Många olika läten

Rödräven har 28 olika skällande, tjutande och morrande läten. De lever i både skogsmark, ängsmark, åkermark och städer. Oftast lever rödräven ensam och skapar ett stort revir som markeras med avföring och urin. Mitt i reviret placerar räven grytet. Rödrävar tar gärna över gryt efter grävlingar och kaniner och grytet kan användas av många generationer rävar. Flera ingångar grävs för att räven ska ha bra flyktgångar.

Rödräven har parningstid under perioden januari-mars och honan är dräktig ca 52 dagar innan hon föder ca 3-6 valpar. Valparna är blinda vid födseln, men öppnar ögonen efter ca 12 dagar. Hanen stannar hos honan och ungarna och hjälper till att skaffa föda och om honan dör, tar han över ansvaret. Om dödligheten hos ungarna är hög eller låg beror på framförallt på tillgången av mat, främst sork.

Myrstacken – ett mästerligt byggnadsverk

På våren kommer den röda skogsmyran fram för att värma sig i solen. Sedan går de varma myrorna ner i stacken för att värma upp den. Med sina stora stackar tar den röda skogsmyran stora områden i anspråk. De är byggda av barr, grästuvor och små kvistar mot ett träd eller en stubbe, oftast vända mot söder – där solens strålar bäst kan nå dem. Därför kan du ta hjälp av myrstackarnas placering om du tappar riktningen i skogen!

En myrstack är byggd för att vara så effektiv som möjligt. Den sköter klimatregleringen i hela kolonin. Den är vattentät samtidigt som den är byggd för att kunna lagra värme. På vintern kan temperaturen i myrstackens centrum fortfarande ligga på mellan 26-28°C samtidigt som snön ligger kvar på stackens topp. I stora stackar kan det leva mellan 100 000 – 400 000 arbetare och 100 drottningar.

Bettet kan göra ont

Myran har kraftiga käkar som den kan bitas med. Bettet är kännbart för människor. Den röda skogsmyran är känd för sin aggressivitet och sprutar gärna myrsyra genom bakkroppen mot sina fiender. Om du blivit biten och myrsyran kommer i såret kan det svida, men är inte farligt.

Röd skogsmyra finns i hela Europa förutom längst i söder, men förekommer hela vägen österut bort mot Mongoliet. Arten är en av de två vanligaste myrarterna i södra Norden.

Mjölkar löss

Myran äter honungsdagg, som är en klibbig vätska rik på socker. Honungsdaggen utsöndras av bland annat bladlöss, sköldlöss och mjöllöss medan de suger i sig växtsaft. Myrorna kan “mjölka” honungsdagg direkt från bladlöss, men detta är en vinst inte bara för myrorna! Bladlössens vinst är att myrornas närvaro håller borta rovdjur, som till exempel nyckelpigor.

En av tjugo blåvingar

Silverblåvinge är en dagfjäril och en av de 20 arterna av blåvingar som lever i Sverige. Silverblåvinge lever helst på torr till frisk ängsmark med mycket blommor, hagar och vägkanter och varje fjäril rör sig över stora ytor, för att vara en fjärilsart. I Sverige finns den i södra delen av landet, längst nästan hela Östersjökusten och längst upp i nordöst i landet, där den ökat kraftigt de senast åren. I världen finns den i större delen av Europa, i Asien norr om Himalaya, i norra Afrika och i norra och centrala Arabiska halvön.

Hanarna patrullerar

Hanarna patrullerar i sökandet efter oparade honor, gärna genom öppna korridorer i ängsartad skog, eller längs skogsbryn mot mer öppen ängsmark. De rör sig över ganska stora områden när de patrullerar. Honan lägger ägg ett och ett på värdväxternas blad. Larven som kläcks är ganska stor med sina 25 mm i längd. Larven förpuppas sedan och efter cirka två veckor bryter sig sedan den färdiga fjärilen ut ur puppan. Den färdiga fjärilen äter nektar med en sugsnabel som kan rullas ut och in och fjärilar luktar med antenner på huvudet.

Silverblåvingens flygtid är ganska lång

Silverblåvingens flygtid är ganska lång, från juni till och med hela augusti och det utvecklas en generation, per sommar. Flygtiden för fjärilar är den tid som de färdiga fjärilarna flyger aktivt. Silverblåvinge blir jagad framförallt av fåglar, spindlar och fladdermöss.

Bladlusbekämpare

Om du hör ordet nyckelpiga är det troligen en bild av den sjuprickiga nyckelpigan som dyker upp i huvudet. Men det finns faktiskt hela 69 arter av nyckelpiga i Sverige! Både som fullvuxen skalbagge och larv lever den sjuprickiga nyckelpigan huvudsakligen av bladlöss, vilket gör att den i trädgårdar och odlingar oftast anses vara ett nyttodjur.

Gift från benen

Nyckelpigan övervintrar som fullvuxen och ofta många nyckelpigor tillsammans, bland tuvor, gräs och stenar i söderläge. I mars till april kommer de ur sin vinterdvala. Som ett skydd mot rovdjur kan nyckelpigan utsöndra en gul, illasmakande och giftig vätska från benens leder. Därför har den mycket få naturliga fiender.

Vanlig i folktro

Denna arts sju prickar och iögonfallande röda färg har gjort den till en av de i folktron mest uppmärksammade insekterna i Europa. Sjuprickig nyckelpiga kallas ibland Jungfru Maria nyckelpiga där de sju prickarna representerar Marias sju smärtor. Nyckelpigan finns också i många länders så kallade önskeramsor. Ramsorna går ut på att nyckelpigan ska flyga i väg och skaffa kläder, pengar, ett syskon eller vackert väder till barnet som läser ramsan. Många tror också att det bringar lycka om en nyckelpiga sätter sig på en person.

En av de äldsta varelserna på jorden

Silverfisken är en vinglös insekt som tillhör familjen silverborstsvansar. Utbredningsområdet är hela världen och det finns totalt 370 olika underarter av den. Silverfisken är en av de äldsta varelserna på jorden och den utvecklades för redan 300 miljoner år sedan! De är aktiva när det är mörkt och har antenner som hjälper den att känna sig fram. Silverfisken har små fasettögon och kroppen är täckt av fjäll som ömsas. Silverfisken kallas ibland också för nattsmyg.

Ömsar skinn många gånger

Silverfisken är mycket anpassningsbar och har inget speciellt bo, utan håller till i fuktiga miljöer. Hanen uppvaktar honan genom att trumma med sina mundelar. Sedan spinner hanen så kallade signaltrådar på marken där han lägger en liten behållare med sperma. Honan tar upp sperman som lagras i kroppen och befruktas. Äggen läggs några i taget i fuktiga skrymslen och kläcks efter 3-6 veckor. Ungarna är bara några millimeter långa och de ömsar skinn efterhand som de växer och kan ömsa skinn upp till 50 gånger. Det tar hela 3 år för ungarna att bli vuxna!

Gillar badrum

Silverfisken är anpassad till ett liv i fuktiga utrymmen med en luftfuktighet på minst 70% och är en av de allra vanligaste insekterna inne i människors bostäder i hela världen. De kan leva på en märklig blandning av födoämnen med kolhydrater i. Den söker sig gärna till avlopp i badrum där den äter hudavlagringar, hår och annat som samlas i avloppsbrunnar. Silverfisken kan även leva flera månader utan föda. Den jagas av spindlar och tvestjärtar.

Många ögon

Sjöflickslända är en av Europas vanligaste och mest utbredda trollsländor. I Sverige finns arten i hela landet, men mer glest i norra delen. I världen lever de i hela Europa, stora delar av norra Asien och stora delar av Nordamerika.

 Sjöflickslända känns igen på en klassisk blå färg och att de så kallade skulderlinjerna, det vill säga linjerna på ovansidan av mellankroppen, som hos sjöflicksländan är dubbelt så breda som hos de flesta andra trollsländor. Sjöflicksländor har två stora fasettögon och mitt emellan dessa sitter tre stycken punktögon så kallade oceller. Dessa oceller är mycket ljuskänsliga och de sitter i en triangel, uppe på huvudet.

Rovdjur och kannibal

Sjöflicksländor genomgår stadierna från ägg till färdig trollslända. Arten har så kallas hemimetabol utveckling. Hemimetabol utveckling kallas också ofullständig utveckling och det betyder att de inte har ett puppstadie mellan larv och färdig insekt. Honan lägger ägg i en växt eller vid vatten och larven kläcks och lever i vatten. När larven vuxit klart klättrar den upp på strået på en växt och ur larvhuden kliver sedan den färdiga trollsländan. Den färdigutvecklade sjöflicksländan jagar och kan ibland äta andra mindre trollsländor. Larverna är också effektiva jägare i vatten och de fångar både småfisk och andra trollsländelarver.

Sjöflicksländor lever i alla typer av stillastående vatten, från små dammar till stora sjöar, stenbrott och kraftverksdammar. Sjöflickslända flyger under en längre period än de flesta andra arter. Det är den vanligaste av de trollsländor som flyger under augusti i Sverige.

Smarta fåglar

Skatan är en kråkfågel som tillsammans med flera andra kråkfåglar har visat sig vara otroligt intelligenta. Kråkfåglar har en helt annorlunda hjärna än däggdjur, med mycket tätt mellan nervcellerna, och de är mycket sociala och läraktiga. Kråkfåglar kan försonas efter konflikter, trösta varandra och uttrycka sig med sina artfränder, på liknande sätt som människoapor och människor gör. De har ett utmärkt minne av både andra kråkfåglar och människor de återser efter lång tid. Kråkfåglar kan även göra viss planering för framtiden och de kan böja till och använda redskap.  

Demonisk fågel

Skatan kommunicerar ofta med ett hest skrattande läte och den är aktiv på dagen och har sovplats i träd eller buskar på natten. Häckande par lever själva i ett revir, men skator som inte häckar lever i stora flockar. Skatan håller sig till en partner, men om den ena partnern dör, ersätts den av en ny. Inför häckningen samlas stora flockar skator och har parningsspel tillsammans, då gör de höga hopp med utbredda stjärtfjädrar och kraxande läte.

Skatan är mycket mytomspunnen, förr trodde man till exempel att skatan var en demonisk fågel som hörde samman med djävulen.

Ökar kraftigt

Skatan är mycket anpassningsbar och en av de arter som direkt gynnas av mänsklig bebyggelse. De finns i stora delar av Europa, västra och norra Asien. I Sverige finns den i hela landet, utom i norra delen av fjällkedjan. I Sverige har antalet skator ökat kraftigt, samtidigt som en majoritet av vilda djurarter minskat och i Storbritannien har antalet skator fyrdubblats de senaste 35 åren! Skatan lever helst i närheten av skogsbryn eller i städer och parker.

Boet börjar byggas redan på vintern i en buske eller i ett högt träd. Hanen och honan hjälps åt och boet består av kvistar, gräs, lera och fjädrar. Det byggs ut med jämna mellanrum och kan bli mer är en meter högt. Honan lägger 5-8 ägg i april-maj och ruvar i ca 17-22 dagar. Ungarna är flygfärdiga efter ca 22-35 dagar, men får fortsatt hjälp av båda föräldrarna.

Klimatkänslig fjäril

Slåttergräsfjärilen är en dagfjäril som lever på blomrika gräsmarker, både i öppna landskap, odlingslandskap, havsstränder och i skogstrakter. Slåttergräsfjärilen är mycket känslig för klimatförändringar. Den nordliga gränsen för slåttergräsfjärilen har flyttats uppåt i betydande omfattning under de senaste hundra åren. Slåttergräsfjärilen har minskat i antal sedan 1960-talet på grund av förändringar i fjärilens levnadsområden, eftersom hur människan driver jordbruk har förändrats. Slåttergräsfjärilen finns i hela Europa, Kanarieöarna och Nordafrika, delar av Asien och delar av Mellanöstern. I Sverige lever den främst i södra halvan av landet.

Flera generationer

Slåttergräsfjärilen lägger sina ägg ett och ett på värdväxten och larven kläcks och äter på värdväxterna. Larverna förpuppas under en period och den färdiga fjärilen bryter sig sedan ut ur puppan. Den färdiga fjärilen äter nektar med en sugsnabel som kan rullas ut och in och luktar med hjälp av antenner på huvudet.  Slåttergräsfjärilen har flygtid från slutet av juni till början av augusti, i flera generationer fjärilar. Flygtid är den tid färdiga fjärilar flyger under sommaren.

Duktig klättrare

Skogsmården är mycket aktiv och snabb och rör sig mest på marken, men kan också klättra i träd nästan lika skickligt som en ekorre. Den kan dessutom kasta sig mellan trädkronorna. Skogmården är en skicklig jägare och kan fånga relativt stora byten som skogshöns. Den är ensamlevande och håller revir, med flera bon i reviret. Skogsmården markerar tydligt sitt revir, både med högar av spillning och genom att markera gränserna med körtelvätska. Reviren kan variera mycket i storlek. Den är aktiv främst i gryning och skymning.

Penslar av håren

Skogsmården har en mycket tät och fin päls och människan har jagat den för skinnet sedan mycket lång tid tillbaka. De långa, fina hårstråna används till finare målarpenslar.

Skogsmården är polygam, alltså har mer än en partner och parningen sker i slutet av sommaren, sedan har mårdhonan fördröjd fosterutveckling. Det innebär att det befruktade ägget inte börjar utvecklas förrän efter flera månader. När klimatet är gynnsamt börjar ägget utvecklas. Då är honan dräktig cirka 31 dagar. Skogsmården har sitt bo i ihåliga träd, bergssprickor, eller i gamla ekorrbon. Honan föder 1–4 ungar som är blinda och hon diar dem till de öppnar ögonen vid ca 36 dagars ålder. Då börjar de äta fast föda och honan lär dem att överleva. 

Hamstrar mat till vintern

Skogsmården finns i nästan hela Sverige, utom på Gotland. Utbredningsområdet är större delen av Europa och västra och centrala Asien. Den trivs bäst i gammal skog, både för att söka skydd och jaga. I Sverige har den ökat sedan 1980-talet och detta kan bero på att rödräven som gärna jagar skogsmården, minskade på grund av rävskabb. Skogsmården kan hamstra foder som den samlar ihop på sommaren och sparar till vintern. 

Liten tuff och aktiv

Småvesslan är liten och aktiv och har därför en mycket hög ämnesomsättning. Detta gör att den måste jaga och äta det mesta av sin vakna tid. Arten är aktiv både dag och natt och sover bara korta stunder. Den är dessutom byte för de flesta andra rovdjur som rävar, ugglor, rovfåglar och tamkatter, och är därför ständigt jagad.

Småvesslan är orädd och försvarar sig våldsamt om den blir angripen. Den är mycket livfull och ses ofta kila omkring i stengärdsgårdar. Småvessla är den minsta arten i familjen mårddjur, men hanen är nästan dubbelt så stor som honan. Den anpassar sig både efter landskapet och människans bebyggelse och gillar kalhyggen, gärdsgårdar och häckar.

Två varianter

Småvesslans storlek varierar stort mellan olika geografiska platser, och hanen är större än honan. Därför kan småvesslan vara mellan 11 och 26 cm och vikten kan vara mellan 29 och 250 gram. I Norrland finns det en variant av småvesslan som är lite mindre och byter till en vit vinterpäls som fungerar som kamouflage mot snön. Vesslan som främst lever söder om norrlandsgränsen byter inte färg på vintern utan har en brun översida.

Tar över boet från bytesdjur

Småvesslorna är mestadels ensamlevande, men ibland vandrar småvesslorna utanför sina revir för att hitta byten. Hanen skaffar sig ett stort territorium som kan överlappa flera honors revir, här söker han aktivt efter en partner. Småvesslan tar ofta över ett bo från ett bytesdjur som den fångar. Honan kan även söka sig in under hus och uthus för att bygga bo. Det är parningssäsong från tidig vår till sensommar och honan föder ca 4-6 ungar. Dödligheten bland unga djur är mycket hög. Honan kan därför få en andra kull ungar vissa år.

Utbredningsområdet är stort. Småvesslan finns i större delen av Europa, norra Afrika, mellersta Asien och delar av Nordamerika. Människan har även introducerat dem på Nya Zeeland. I Sverige lever den i hela landet utom på Gotland.

Slemmig hatt

Smörsoppen växer oftast i tallskog och trivs i sandig mark. Smörsoppen lever i symbios med tall. Den är lätt att känna igen med den smörgula färgen på undersidan av hatten. Hattens ovansida är brun och blir slemmig när det regnat. Fruktköttet är gulvitt och foten har en ring. Ringen kan försvinna på äldre exemplar. Smörsoppen är en populär matsvamp utan speciell smak. Den blandas ofta ut med mer smakrika svampar.

Honorna suger blod

Sommarskogsmygga ingår i familjen stickmyggor. Det är en av de vanligaste arterna av stickmygga i Sverige. Totalt finns ca 3500 olika arter av stickmyggor i världen. De finns i alla områden utom vid polerna och i ökenområden. I Sverige finns 50 arter. Sommarskogsmyggan finns i hela Sverige och i stora delar av Europa och Asien, från Västeuropa till Sibirien.

Sommarskogsmygga är mest aktiv på kvällarna. Arten lever främst i skogsmiljö nära vatten och de flyger oftast inte längre än två kilometer från området där de kläcktes. Den har en karakteristisk mörkbrun rand på kroppen och honorna har ett tunt rör på huvudet för att kunna suga blodet. Den har ett intensivt surrande läte.

Vissa människor blir mer stuckna

Alla stickmyggshonor behöver blod för att kunna producera ägg. De suger blod från främst ryggradsdjur, men några arter suger också blod från fåglar och grodor. Men det är bara honorna som suger blod. Både hanen och honan äter annars nektar. När myggan har stuckit och betten kliar kraftigt och det kan upplevas som mycket påfrestande med stickmyggor. Vissa människor är mer benägna än andra att bli stuckna, de som är mer benägna utsöndrar mer koldioxid än andra.

Äggen behöver infrysning

Honan lägger äggen direkt på marken och bygger upp en äggbank. Artens ägg kräver infrysning vilket betyder att de inte kläcks förrän året efter, då kläcks de på våren. Larverna behöver vatten och födan de hittar i vattnet. De genomgår fyra larvstadier och ett puppstadie, under ca två månader innan de blir färdiga flygande stickmyggor. Sommarskogsmyggan flyger från maj till slutet av september.

Inte en höna

Sothönan är inte, som namnet felaktigt antyder, en hönsfågel. Den tillhör istället en familj av fåglar som kallas rallar. Sothönan är en vattenlevande fågel. Ta en titt på fötterna, så syns anpassningarna till ett liv i vattnet. Istället för att ha simhud mellan tårna, som exempelvis änder, har sothöns simflikar som sitter fast längs med sidorna på tårna. Simflikarna gör att sothönans fötter ser oproportionellt stora ut när de är uppe och går på land. Sothönan är bra på att dyka och simma under vattnet för att få tag på mat. 

Trivs i Malmös parker

Sothönor är vanliga i södra och mellersta Sverige. Här i Malmö kan du se dem året om längs med Ribersborgsstranden och i dammar i Malmös parker. Det finns också flera häckande sothöns i vallgraven runt museet. Globalt är arten spridd över stora delar av Europa, Asien, norra Afrika och Australien. De kan vara både flytt- och stannfåglar beroende på hur långt norrut de häckar. 

Aggressiva under häckningsperioden

Sothöns bygger ofta sina bon av vass och andra döda växtdelar, precis vid strandkanten eller med stöd av något uppstickande objekt ute i vattnet. Honan lägger omkring 6-10 ägg. Båda föräldrarna hjälps åt både med att ruva och att ta hand om ungarna när de kläckts. Under häckningssäsong är de vuxna hanarna mycket aggressiva och revirhävdande mot varandra. Däremot är det vanligt att se stora flockar av sothöns tillsammans under andra tider på året, till exempel inför flytten. 

Storleksskillnad mellan könen

Sparvhök är en liten rovfågel, där hanen är tydligt mindre än honan. Sparvhökens storleksskillnaden mellan könen är en av de större i fågelriket. Sparvhöken häckar i hela Sverige upp till fjällbjörkskogsregionen. Utbredningsområdet är stort och sträcker sig från nordvästra Afrika, till stora delar av Europa och Asien. Sparvhöken kommunicerar med ett karakteristiskt och monotont klirrande läte. Det är en flyttfågel som flyger långt söderut på vintern.

Smart rovfågel med bra syn

Synen är mycket välutvecklad hos alla rovfåglar och de har större ögonglob än däggdjur. Rovfåglar har också mer utvecklat färgseende än däggdjur och de använder den skarpa synen effektivt vid jakt. Sparvhökens ögon är placerade på sidorna av huvudet vilket ger den ett brett synfält. Den kraftiga näbben och de långa kraftiga klorna är också till hjälp vid jakten. Rovfåglar är bra på att avläsa omgivningen och sedan lösa problem, utifrån sin observation. Sparvhöken bedöms som livskraftig och kan anpassa till många olika miljöer.

Vill bo högt i träd

Hanen och honan hjälps åt med att samla torra kvistar som de bygger sitt bo av. De placerar boet i ett träd, helst i en gran eller en tall och minst 4-6 meter över marken.  Honan lägger 3-7 ägg i maj-juni och äggen ruvas i ca 32-36 dagar. Hanen jagar all föda åt honan och ungarna. När ungarna lämnat boet, hjälps båda föräldrarna åt att skaffa mat till dem och träna dem i att flyga och jaga under ytterligare en månad. 

Trivs bäst i sandiga områden

Spenslig sandstekel trivs bäst vid sandiga områden, gärna vid havsstränder eller i trädgårdar. Karakteristiskt för arten är långa antenner och en bakkropp som är svart och tjockare än övriga kroppen.

Spenslig sandstekel finns i hela Sverige, de norra delarna av Europa och Asien ända bort till de östra delarna av Ryssland.

Lägger ägg i andras bon

När spenslig sandstekel har parat sig gräver honorna ut gångar i sand som blir bon för larverna. Honan gräver cirka 10 hål i sanden som hon försluter provisoriskt. Sedan ger hon sig ut på jakt efter byten som ska bli mat till larverna. Hon fångar oftast fjärilslarver som hon bedövar och släpar tillbaka till hålen. Fjärilslarverna kan väga upp till tio gånger honans vikt. Honan lägger ett ägg per bo som hon försluter noga. Spenslig sandstekelns larv lever sedan på bytet. Honorna stjäl i bland andra honors mat till sina egna larver.

Ofta stjäl spensliga sandstekelhonan andra honors bon. Hon knuffar då ut den andra honans ägg från deras bon för att lägga sitt eget ägg där i stället. Detta kallas boparasitism och är vanligt till exempel hos göken. Detta gör de eftersom det är tidsbesparande, det tar mindre tid att stjäla någon annans bo än att bygga ett nytt.

Larverna lever av kadaver

Spyflugan med det vetenskapliga namnet Cynomya mortuorum har inget svenskt namn. Det är en tvåvingeart som tillhör familjen spyflugor. Flugan trivs bäst i områden mellan skog och öppna landskap eller ängar med mycket blommor. Flugan har en karakteristisk djup blågrön metallaktig färg och ger ifrån sig ett intensivt surrande, brummande läte.

När Cynomya mortuorum har parat sig lägger honorna ägg på kadaver, det vill säga döda djur, och larverna äter av den döda kroppen under de cirka 38 dagar det tar för larverna att utvecklas. Larverna har tre larvstadier och ett puppstadie.

Flugan finns i hela Sverige. Utbredningsområdet är Europa, Asien och Nordamerika.

Kan hjälpa till att lösa mord

Flugan flyger från maj till en bit in på hösten. Den är en av arterna i familjen spyflugor som anpassar sig bäst till kyla och klarar av att vara aktiv även på hösten när temperaturen faller.

Polis, obducenter och åklagare använder ibland Cynomya mortuorum, för att ta reda på hur länge ett människolik har legat ute i naturen vid ett misstänkt mord. Detta görs genom att studera de olika utvecklingsstadierna av larverna och flugorna som äter och befinner sig på den döda människokroppen, då går det att se hur gammalt liket är.

Synkroniserad flygning

Starar är kanske mest kända för att flyga tillsammans i enorma flockar med så mycket som en miljon individer tillsammans. Detta beteende kan ses framförallt i skymningen. Då samlar sig stararna för att i en stor flock flyga till sin nattkvist. Flocken rör sig helt synkroniserat och ser lite ut som ett fiskstim eller en tornado.

Vanlig men sårbar

Starar är faktiskt en av jordens vanligaste fågelarter. Naturligt finns de främst i Europa och västra till mellersta Asien, men människan har också fört in starar till bland annat Nordamerika och Australien. I Sverige har antalet starar varierat kraftigt över tid, det beror främst på människoskapade miljöförändringar. Kring 1900-talets början fanns väldigt många starar i Sverige. De trivdes på dåtidens ängsmarker och uppodlade, gödslade marker eftersom det gav stor tillgång på föda för stararna. Kring 1960-talet började det gå betydligt sämre för stararna i och med användandet av insektsgifter och minskning av ängsmark. Idag klassas staren i Sverige som sårbar enligt Rödlistan.

Importerat problem

I andra delar av världen ser det annorlunda ut. På vissa platser är det näst intill fri jakt på starar eftersom de anses vara ett problem för jordbruket. På andra platser tillåts skyddsjakt. Ibland sätts sändare på några utvalda fåglar för att större flockar ska kunna hittas och skjutas. I Nordamerika släpptes ett hundratal starar ut i Central Park i New York 1890. Efter 50 år uppskattades antalet starar i Nordamerika till ungefär 50 miljoner individer! Stararna ställer till problem där de inte naturligt hör hemma. Det kan vara genom att förstöra odlingar och att de via sin spillning sprider fröer av olika ogrässorter som hotar jordbruksmarker.

Mozarts stare

27 mqj 1784 köpte Wolfgang Amadeus Mozart en stare. Han fastnade för fågeln efter att han hade lärt den sjunga en strof ur sitt stycke, Piano Concerto no. 17. Starar är kända för att vara härmfåglar och kan höras låta som billarm och mobilsignaler.

Mosaikmönstrad

Starrmosaiksländan har fått sitt namn från det karakteristiska mosaikmönstret på bakkroppen. Den är en trollslända i familjen mosaiktrollsländor. Starrmosaiksländan trivs bäst i miljöer med stillastående vatten., helst med näringsfattiga och sura miljöer.

Den har två stora fasettögon och mitt emellan dessa sitter tre stycken punktögon, detta kallas oceller. Ocellerna sitter i en triangel uppe på huvudet och är mycket ljuskänsliga.

Larverna lever i vatten

Efter parningen lägger honan ägg och arten genomgår en utveckling som kallas hemimetabol utveckling. Hemimetabol utveckling kallas också ofullständig utveckling eftersom det inte finns ett puppstadie mellan larv och färdig insekt. Honan lägger ägg i en växt eller vid vatten och larven kläcks och lever i vattnet. När larven vuxit klart klättrar den upp på en växt och ur larvhuden kliver sedan den färdiga trollsländan. Utvecklingstiden från ägg till färdig trollslända är två till fyra år, men kan vara så lång som sex år i de nordligaste delarna av utbredningsområdet. Utbredningsområdet är det mesta av Europa, Asien och Nordamerika. I Sverige finns den i hela landet, även i fjälltrakterna. Flygtiden är från juni till september.

Viktig pollinerare

Stenhumlan är en mycket viktig pollinerare som besöker många olika blommor. De sparar både honung och pollen i boet. Den jagas av en del rovdjur som grävlingar och rävar.

Stora kolonier

Stenhumlan bildar stora kolonier med många humlor och en drottning, oftast under jorden. Humlesamhället består av drottning, ungdrottningar, drönare (hanar) och arbetare. Ett samhälle innehåller flera hundra arbetare som är sterila honor som tar hand om samhället, samlar mat och att föda upp nya humlor.

Humleboet inrättas ofta i övergivna fågelbon, sorkbon under jord, under stenar eller i isoleringsmaterial i hus. Hanarna är så kallade patrullerare vilket innebär att de flyger på 1-2 meters höjd längs en bestämd bana på 100 meter, där de avsätter doftmarkeringar på växter för att locka till sig de fertila honorna, ungdrottningarna. Honorna blir sedan drottningar som skapar nya samhällen. Flygtiden är lång, från slutet av maj till slutet av augusti, men de övervintrande drottningarna börjar flyga redan i mars.

Vanlig art i södra Sverige

Det finns ca 40 arter av humlor i Sverige. Många humle- och bi-arter minskar i antal, men stenhumlan bedöms ännu som livskraftig. Stenhumlan finns i nästan hela Sverige och den är mycket vanlig i södra delen av landet. Den är en vanlig art i Europa med hela Europa som utbredningsområde.  Stenhumla lever i de flesta öppna landskap, betesmarker, åkerlandskapets vägrenar, stadsmiljöer och utmed kusterna och den anpassar sig bra till människan,

Stor och pampig

Den stolta fjällskivlingen är en stor och pampig svamp. Riktigt stora exemplar kan få en hatt som är 40 cm bred och de kan bli upp till 40 cm höga. Svampen är en god matsvamp som växer i hagar och på ljusa platser i skogen. Unga exemplar har en klotrund form. När de blir äldre får de en parasolliknande form. För att inte förväxla den med giftiga flugsvampar är de vita fjällen mot mörk botten det bästa kännetecknet. Den stolta fjällskivlingen har också en mandelliknande doft och smak. Lukta men smaka inte på okända svampar!

Bildar häxringar

Stolt fjällskivling växer både ensam och i ringar som ibland kallas för häxringar. Många svampar kan växa i ring. Svamparnas rötter som kallas mycel finns i marken sprider sig ibland cirkelvis, svamparna i ringen är alltså samma organism. Ringarna kallas i folkmun för häxringar eller alvringar. Enligt gammal folktro dansade häxorna i ring innan färden till Blåkulla. Där häxorna dansat uppstod häxringar.

Älvor och drakar

Det kunde också vara älvor som gjorde sådana ringar. Det menade den i alla fall svenske prästen och reseskildraren Olaus Magnus i sin bok Historia om de nordiska folken som skrevs på 1500-talet. Å andra sidan berättade han också om att dvärgar slogs mot tranor på Grönland. Svampringarna förekommer i folktro runt om i världen. I Tyrolen menade folk att det var drakar som dansat i ring och att det bara växte flugsvampar i ringen i sju år efteråt. Det ligger en viss sanning i detta då vissa oätliga och ibland giftiga svampar också bildar ringar.

Störst av flugbaggarna i Sverige

Stor flugbagge är aktiv på dagen. Den har långa antenner och en röd halssköld.

Stor flugbagge är en skalbagge i familjen flugbaggar. I Sverige finns 49 arter av flugbaggar. Stor flugbagge är den största arten i familjen. Forskarna är inte överens om antalet arter av flugbaggar som finns i världen, men troligtvis finns det mellan 3500 och 6000.

Smakar illa

När hanen och honan har parat sig lägger honan ägg sina ägg i marken. Där kläcks äggen och blir larver som lever och jagar föda i markskiktet. Larverna övervintrar och ibland gör smältvatten så att de tvingas upp på snön. Stor flugbagge genomgår en fullständig förvandling från ägg, larv, puppa till färdig skalbagge.

Stor flugbagge kan reflexblöda, det innebär att den utsöndrar den en illasmakande vätska om den känner sig hotad. På så vis skrämmer den bort rovdjuret som hotar den.