De vita bussarna

Våren 1945, i slutet av andra världskriget höll Tyskland på att förlora kriget. Storbritannien bombade landet dag och natt.

Då genomförde Svenska Röda korset en stor räddningsaktion för att hämta fångar ur de tyska koncentrationslägren.

När engelsmännen fick höra om räddningsaktionen
krävde de att alla bussar skulle målas vita. Då skulle bussarna bli lättare att upptäcka från luften. Därför kom räddningsaktionen senare att kallas de Vita bussarna.

Räddningsaktionen påbörjades i mitten av februari 1945 och avslutades 1 maj 1945 innan kriget var slut. Totalt räddade De vita bussarna cirka 15 500 personer från nazisternas läger.

När de befriade fångarna anlände till Malmö var svårt att hitta plats för alla kvinnor, män och barn. Alla tillgängliga förläggningar i skolor, idrottshallar och till och med nöjespalats användes redan.

Ernst Fischer, museets dåvarande chef tog då ett modigt beslut – att göra Malmö Museum till flyktingförläggning. Under våren och sommaren 1945 fick omkring 2000 flyktingar tillfällig bostad på museet.

Nadine Hwang som föddes 1902 var en av få personer med utomeuropeisk bakgrund i de tyska koncentrationslägren. Hon fick en internationell uppväxt. Fadern var kinesisk diplomat och modern var från Belgien.

Hon hade en stark vilja och höga ambitioner. Under 1920-talet i Kina fick Nadine viktiga uppdrag och en hederstitel som överste. Under 1930-talet var hon välkänd i den välbärgade societeten i Paris.

Nadine arresterades 1944 av okänd anledning och transporterades till koncentrationslägret Ravensbrück.

Vi vet nästan ingenting om tiden i lägret, men vänskap förekom. Irene Krausz, då åtta år, minns än idag den hjälp Nadine gav henne och hennes mamma.

Efter befrielsen internerades Nadine på Malmö Museum. Hon poserade gärna för besökande fotografer men nerverna var trasiga och hon kom i bråk om småsaker med andra flyktingar.

Nadine fortsatte sitt liv i Venezuela. Hon skaffade sig ett rikt socialt liv och bjöd ofta in vänner på fest. Nadine var en utmärkt kock och utförde gärna kinesiska danser som hon uppträdde med inför sina gäster.

Hon arbetade som sekreterare på en bank i Caracas. Arbetskamraterna uppskattade hennes skarpa intellekt, hennes språkbegåvning och kunskaper inom juridik.

Nadine dog 1972.

Juliette föddes i Antwerpen. När kriget kom gömde hennes familj judar undan nazisterna. Familjen förråddes och splittrades. Hennes pappa mördades i koncentrationslägret Gross-Rosen.

Senare greps Juliette, men under fångtransporten till Tyskland lyckades hon fly och begav sig till sin bror i Österrike.

I slutet av 1943 blev Juliette påkommen när hon lyssnade på förbjudna engelska radioprogram. Återigen blev hon arresterad. Som politisk fånge skickades hon sedan till flera olika koncentrationsläger för att slutligen hamna i Ravensbrück.

Hon räddades av de Vita bussarna och kom till flyktingförläggningen på Malmö Museum. Juliette mindes museet som ett hotell och särskilt känslan av att återigen få sova på rena lakan.

Efter vistelsen i Malmö flyttades hon till Pjätteryd, ett flyktingläger utanför Älmhult.

Nu började livet om. Juliette bestämde sig för att stanna i Sverige. Hon lärde sig svenska genom att läsa
Hemmets veckotidning. När hon blev mamma till sonen Paul talade hon inte flamländska med honom.

Hon berättade endast delar om koncentrationslägrens brutalitet för sin familj, om misshandel, död och vänners försvinnande.

Karin arbetade på Malmö Museum när museet tog emot flyktingar 1945. Hon har berättat om människorna som kom, om personliga öden och glädjen över att vara fri.

Under kriget bildades grupper med antinazistiska åsikter i Malmö. En av dem kallades Tisdagsklubben. Karin blev aktiv i klubben och ansvarig för den hemliga listan med medlemmarnas telefonnummer.

När museet stängde för att ta emot flyktingar, fick Karin skriva sjukjournaler och skaffa fram eftertraktade småsaker som speglar och pappersnäsdukar.

Hon mindes kvinnorna bäst, hur de förvandlades från avmagrade och sjuka till människor med hopp om ett normalt liv.

När museet öppnade igen i oktober 1945 blev det åter vardag. Karin arbetade på museet fram till pensionen. Även senare i livet pratade hon om hur viktigt det är med öppenhet kring främlingsfientlighet.

Vi som har egenupplevda minnen från denna tid är skyldiga att förmedla dem som en varning om den tunna ishinna av mänsklighet som vi vandrar på. Men sanningen får inte bli en grogrund för hat och oförsonlighet.

Den 27 april 1945 tog museichef Ernst Fischer beslutet, tillsammans med de anställda, att museet skulle stängas och bli flyktingförläggning.

Redan två dagar senare anlände de första flyktingarna. De hade duschat och fått nya kläder innan de kom till museet, där museichefen tog emot.

Ernst var medlem i Tisdagsklubben. Det var en hemlig svensk sammanslutning som kämpade mot det nazistiska systemet. Steget till att hjälpa flyktingarna var därför inte långt för Ernst.

Alla på museet – tjänstemän, vaktmästare, vakter, städerskor, springpojke – har glatt ställt sin arbetskraft till förfogande där den kunnat behövas. Det var vår självklara plikt att med glädje anamma de nya uppgifterna.

Malmö Museum öppnade åter för allmänheten den 4 oktober 1945.

Irene Fainman-Krausz 1936-

Irene var bara sex år när friheten togs ifrån henne. Hon säger själv att hon överlevde genom tur och mammans beskydd.

Irene Krausz föddes i Nederländerna med engelsk mor och ungersk far. Familjen var judisk.

1942 sändes hon med sin mamma och bror till kvinnolägret Ravensbrück. Pappan skickades till Buchenwald. Han dog i mars 1945 efter svåra lidanden.

I Ravensbrück fick de hjälp av en medfånge, Nadine Hwang, att komma med de Vita bussarna. Irene kom till Malmö Museum den 28 april 1945.

Hon minns museet som ett paradis. Det var ljust och rent och alla var vänliga. Irene blev som en maskot, ett barn som fortfarande kunde leka och som spred hopp bara genom att finnas till.

Familjen flyttade till Sydafrika 1946. Mamman ville aldrig berätta om lägren. Irene fick heller inte veta att hennes pappa dog förrän hon var femton år.

Tiden i lägren har präglat hennes liv, och svåra mardrömmar har förföljt henne under många år.

2011 besökte Irene Malmö Museer igen.

Sofia var 12 år när hon och hennes familj 1943 fördes till koncentrationslägret Auschwitz. Fångnumret Z-4515 tatuerades på hennes arm. Hon var den 4515:e registrerade romska fången i lägret.

Sofia skildes från sin familj och förflyttades till kvinnolägret Ravensbrück, någon gång före den 2 augusti 1944, då alla romer i Auschwitz gasades ihjäl.

Sofia lyckades fly från Ravensbrück våren 1945. Hon gick åt det håll hon trodde hennes hem låg när hon till slut blev räddad  av Svenska Röda Korsets vita bussar.

Efter en kort vistelse i Malmö flyttades Sofia runt mellan olika flyktingförläggningar. Hon fick sedan arbete i en matservering i Vingåker.

Som vuxen åkte Sofia tillbaka till Auschwitz för att leta efter spår efter sin familj. Hon hittade bara en röd barnsko, en sådan som hennes syster Kristina brukade ha.

Sorgen var tung men Sofia bestämde sig för att leva. Hon gifte sig och fick en dotter och barnbarn. När hon blev gammal berättade hon sin historia för författaren Gunilla Lundgren som skrev ner den.

Källa: Gunilla Lundgren (2005). Sofia Z-4515. Stockholm: Bokförlaget Tranan och Podium.

I slutet av 1930-talet fick Harry arbete  som entrévaktmästare på Malmö Museum. Här blev han kvar under hela sitt yrkesliv.

Harry var också en flitig medlem i Röda Korset. Att vilja hjälpa människor i nöd var en självklar del i Harrys liv.

Han tvekade aldrig att som frivillig följa med de Vita bussarna i krigets slutskede. När sedan Malmö Museum blev flyktingförläggning blev entrévaktmästaren Harry chef  för hela förläggningen.

I Harrys privata fotoalbum finns starka bilder, både från koncentrationslägrens helveten och fina möten med flyktingarna på museet.

Nederländska Anika Bremell studerade i Paris. Där blev hon sedan aktiv i franska motståndsrörelsen. Under täckmanteln Agent P2 räddade hon allierade nedskjutna piloter.

I februari 1944 greps Anika av Gestapo som hittat falska identitetshandlingar hon gömt på sitt hotellrum.

En röd triangel med ett N på var det märke som Agent P2 fick fastsytt på sin blus när hon kom till Ravensbrück 1944. N stod för Nederländerna och triangeln betydde att hon var politisk fånge.

Koncentrationslägret var ett helvete på jorden. Anika stängde av känslorna för att överleva. Så fick hon höra att de kanske skulle få komma till Sverige.
Jag gick omkring och viskade för mig själv: Skogar och sjöar. Skogar och sjöar. Det blev som ett mantra för mig.

Räddningen kom i april 1945.

Transporten till Sverige kostade henne nästan livet.
Flyg anföll vitabusskolonnen, flera människor dog under attacken.

Anika sov första natten i frihet på Malmö Museum. När hon vaknade var det första hon såg en uppstoppad gorilla. Hon förstod inte först var hon var, men hon var lycklig.

Anika stannade i Sverige, bildade familj och arbetade som tolk. 1947 vittnade hon mot lägervakterna i Ravensbrück. De dömdes till döden för krigsförbrytelser.

Hela livet berättade hon om sina upplevelser,
i skolor, föreningar, radio och tv, för regering och riksdag. Alltid för att vi inte får glömma.

Janinas mamma dog när hon var liten. När hon var 15 år tvingades hon lämna sin familj för att arbeta i Warszawa.

Janina greps av nazisterna på grund av vänner som var aktiva i motståndsrörelsen. Hon fördes till flera olika läger för att slutligen hamna i Ravensbrück. I lägret arbetade hon på nätterna i en vapenfabrik.

En tvål, en ring, ett smycke. Personliga ägodelar var förbjudna i lägret. För Janina betydde de renlighet, liv och kärlek. En gång var katastrofen nära. Ringen höll hon gömd inuti tvålen. En vakt tog tvålen och bröt den itu, men vakten hittade inte ringen.

Janina räddades av de Vita bussarna och kom till flyktingförläggningen på Malmö Museum. Den första tiden i Sverige var overklig. Hon kunde inte tro att hon verkligen överlevt. Efter fem dagar på museet flyttades Janina till Onslunda tillsammans med andra kvinnor från Polen.

Janina gifte sig sedan och fick två barn. Familjen arbetade på flera jordbruk runt om i Skåne.

Mary föddes i England och utbildade sig till sjuksköterska. Hon flyttade till Frankrike och blev medlem i franska Röda Korset. Hon hade en ledande roll i motståndsrörelsen under båda världskrigen.

Mary greps 1943 av nazisterna. Hon lyckades fly från tåget mot Paris, men vakterna reagerade snabbt och sköt henne i huvudet. Medvetslös fördes hon till sjukhus där Luftwaffes kirurg räddade hennes liv.

Efter en tid i fängelse fördes hon till Ravensbrück i september 1944. I lägret kallades hon för Die Engländerin, och intog även där en ledande roll.

När de Vita bussarna kom till Ravensbrück var det Mary som såg till att engelskorna i lägret kunde följa med, trots att lägerchefen förnekade att de fanns.

Mary kom med de Vita bussarna till Malmö Museum. Efter en tid kom order om att hon skulle flygas till London. Trots att hon drabbats av difteri fick hon tillstånd att lämna förläggningen.

Efter kriget blev hon representant för Royal Air Forces Escaping Society i Frankrike. Mary hade genom hela livet en stark drivkraft.

När Malmö Museum blev flyktingförläggning arbetade Lotte Ehrenstråle där som intendent. Hon höll också visningar för barn och studenter.

Lotte har själv berättat om vad hon sa till flyktingarna: Vad unga ni är allihop! De svarade: Det var vi som överlevde.

Hon kommer ihåg den lilla flickan Irene, hur hon lekte och sprang omkring. Hon minns också den kinesiska översten Nadine Hwang, lång och värdig i Lottes ögon.

Vid ett tillfälle lånade Lotte ut sina glasögon till en flykting. Glasögonen hade tagits ifrån dem i koncentrationslägren. När kvinnan fick prova Lottes glasögon utbrast hon bara: Åååååh!

”När jag tänker på kriget är allt som en dröm. Det är som jag sovit. Minnena från kriget är sådana att jag inte vill berätta, inte för barnen och inte för mig själv”.

Bezalel befriades av engelsmännen från koncentrationslägret Bergen Belsen. Svårt sjuk fördes han sedan till ett militärsjukhus och stannade där en kort tid.

Först under sommaren 1945 fick Bezalel möjligheten att åka till Sverige.

Efter en kort tid på Södervärnsskolan flyttades Bezalel till flyktingförläggningen på Malmö Museum. För honom var det mycket märkligt att hamna där. På ett museum förvarar man dyra skatter, men lägerfångar?

Bezalel minns vallgraven runt slottet. Det var spännande att se på alla vackra flickor som kom från staden för att titta. Ibland skrevs det meddelanden som kastades över till andra sidan vallgraven. För Bezalel var friheten fantastisk. Vetskapen om att vara fri, att kunna komma och gå som han ville var nog. Rädslan och hungern fanns inte mer.

Bezalel hittade ett arbete på en skofabrik i Malmö. Han träffade Sulamit, som också hade genomlidit fångenskapen och befriats av de Vita bussarna.

Hannas första åtta år var trygga och lyckliga, men så dog hennes mamma i lungsot och kriget bröt ut.

Hösten 1939 avrättades Hannas familj av tyska soldater, endast Hanna och hennes lillasyster fick leva. De fördes till koncentrationslägret Auschwitz. Hannas femåriga lillasyster Anita avrättades i Auschwitz.

Hanna fick fångnumret Z-4517 tatuerat på armen. Hon förflyttades till olika läger under sex år och när Hanna var 14 år fick hon arbeta i en vapenfabrik i Hamburg.

Hanna räddades av Svenska Röda Korsets vita bussar och kom till ett flickhem i Katrineholm.

En vårdag 1947 kom en romsk familj med sitt tivoli till Katrineholm. Hanna träffade Georg Dimitri och de gifte sig i Stockholm.

Georg fick arbete i Malmberget och de bosatte sig där. Hanna och Georg fick fyra barn, de bodde i tält och buss men fick till slut en bostad.

1975 flyttade Hanna och Georg till Stockholm, där de levde resten av sina liv.

Källa: Berith Kalander (1996). Min mor fånge Z-4517. Gällivare: Gällivare kommuns Folkbibliotek.

När nazisterna tog över Österrike 1938, flydde familjen Wetter till Polen. När även Polen ockuperades sågs familjen som förrädare. Mamman och systern försvann utan spår. Pappan torterades och dog.

Sylvia blev aktiv i motståndsrörelsen. Hon samlade in hemlig information om tyska transporter. Till slut blev hon angiven och skickades först till Auschwitz och sedan till Ravensbrück.

Eftersom Sylvia var språkbegåvad arbetade hon med registrering av nyanlända till lägret. Hela tiden letade hon efter sin syster. När ryktet gick att Röda Korset skulle hämta fångar trodde många att det var lögn. Men när de Vita bussarna kom, med svenska flaggor på sidorna, vågade hon följa med.

Efter befrielsen hamnade Sylvia på Malmö Museum.
När hon insåg att hon skulle fortsätta leva blev saknaden efter familjen större. Hon hade ingenting kvar, inga fotografier och inga brev.

Efter en tid började Sylvia arbeta, träffade en man, gifte sig och fick barn. Hon sökte upprättelse och vittnade i rättegångar mot krigsförbrytare.

Familjen gav Sylvia trygghet. Men sorgen var ständigt där, en sorg över att kriget förstörde hennes livsplaner. Hennes barn lärde sig redan som små att alltid ta hänsyn till mamma. De förstod att hon varit med om något fruktansvärt.

När nazisterna ockuperade Polen blev Zofia aktiv i motståndsrörelsen. År 1943 blev hon arresterad av Gestapo. Zofia blev förhörd, torterad och flyttades runt bland flera olika läger.

Under krigets slutskede befann sig Zofia i lägret Beendorf. När de allierade styrkorna närmade sig tvingades alla fångar in i ett tåg med boskapsvagnar. Under de tio dagar som tåget drev omkring fick fångarna knappt någon mat eller vatten. Tåget kom att kallas Dödens tåg.

Röda Korset fick kännedom om tåget och fick tillstånd att ta hand om de överlevande. De fördes via Danmark till befrielsen i Malmö. Hoppet om en framtid återvände för Zofia.

Tillsammans med andra polska flyktingar fördes hon till ett flyktingläger i Glimminge på Österlen. När Zofia blivit frisk flyttade hon till Stockholm och utbildade sig till sjukgymnast.

1947 gifte hon sig med Maximilian Wilczek, som flytt till Sverige med hjälp av norska motståndsmän. De träffades på ett scoutläger där också Folke Bernadotte deltog.

Weronica skrev en gång ett brev till sin syster som kom att få förödande konsekvenser. I brevet beskrev Weronica nazisternas plundringar i hennes hemby utanför Krakow.

Brevet kom aldrig fram utan beslagtogs av nazisterna.
Weronica blev förhörd och dömdes som politisk fånge och fördes till koncentrationslägret Ravensbrück.

Under fem långa år flyttades Weronica runt bland flera olika arbetsläger. I en vapenfabrik försökte hon konsekvent sabotera mekaniken till de bomber som tillverkades.

Weronica tänkte att någon gång måste kriget ta slut. Hon drabbades av tuberkolos men bestämde sig ändå för att överleva.

Räddningen kom till slut. En lägervakt meddelade att alla fångar skulle åka till ett annat land. Ingen trodde att det kunde vara sant men utanför koncentrationslägrets portar stod de Vita bussarna.

När bussarna kom till Sverige kände Weronica en ofattbar glädje. Det var som himmelriket. Hon var fri och fick fortsätta leva.

När Weronica blev pensionär började hon besöka skolor för att berätta för elever om sitt liv.

Gertrud var en av dem som tog emot flyktingar som kom till Malmö våren 1945. Hon hade länge arbetat frivilligt inom Röda Korset och utbildats för att hjälpa flyktingarna.  Trots viss beredskap kunde hon inte förutse vad hon skulle möta.           

Gertrud arbetade i sanitetsgrupperna och var bland de första som tog emot flyktingarna som kom med båtarna. Hon tog av dem kläderna, tvättade dem och sanerade dem med medlet DDT för att ta död på loppor och löss.

Den 11 maj 1945 kom fartyget S/S Homberg av Duisburg– Ruhrort till Malmö. Många av flyktingarna var i mycket dåligt skick och saneringsarbetet pågick hela natten.

Den 26 maj 1945 fördes Gertrud hastigt i ambulans till epidemisjukhuset och nio dagar senare dog hon. Gertrud hade blivit smittad av fläcktyfus när hon tog hand om flyktingarna som kom med fartyget.

Flera av de svenska hjälparbetarna blev smittade av fläcktyfus i det här arbetet, två av dem dog. Gertrud blev 32 år gammal. Hon efterlämnade sin man Nils Fröberg och deras ettårige son Bo.

Maria hade just blivit mamma till Kristina när hon greps av nazisterna i Warszawa 1939. Den första tiden tog mormodern hand om Kristina. När hon inte längre orkade överlämnades Kristina till ett barnhem.

Maria tillbringade hela kriget i olika koncentrationsläger. Numret 7023 tatuerades in på hennes arm. En tysk vakt gjorde Maria med barn, när barnet föddes togs det genast ifrån henne.

När Maria räddades av de Vita bussarna, vägde hon endast 40 kilo. Resan till Sverige beskrev hon som att åka till himmelriket.

Efter en kort tid i Sverige började Maria arbeta på en fabrik i Ystad. Med hjälp av Röda Korset lyckades dottern Kristina hitta Maria. Kristina var då 17 år gammal och bodde fortfarande på ett barnhem i Polen.

Återföreningen i Sverige blev inte alls så bra som Kristina hade drömt om. Åren i koncentrationslägren hade gjort Maria hård och känslokall.

Efter några månader tillsammans i Ystad ville Kristina inte bo kvar hos Maria. Hon flyttade till en egen lägenhet, fick ett arbete och så småningom en egen familj.

Mor och dotter fortsatte hålla kontakten men Maria kunde aldrig ge Kristina någon kärlek.

När Polen ockuperades av tyskarna 1939 blev konstnären Jadwiga aktiv i motståndsrörelsen. Hon arresterades 1941 och transporterades till kvinnolägret Ravensbrück.

I lägret stal Jadwiga paketpapper, tidningar och kritor för att kunna teckna. Om hon hade blivit upptäckt, hade hon straffats med döden.

Jadwiga tecknade vardagen i lägret: nyfödda spädbarn, sjuka fångar, bandage som läggs, strumpor som lagas. För att undgå att bli upptäckt sydde hon in sina teckningar i kläderna.

Jadwiga befriades av de Vita bussarna. När hon kom till Malmö i april 1945 hade hon teckningarna i ett paket under armen.

Jadwigas teckningar visades på museet i Malmö och i flera andra svenska städer 1946. De väckte starka reaktioner hos publiken. Hon återvände till Polen samma år där hon fortsatte att teckna och måla så länge hon levde.

Sulamit föddes i en judisk familj i Polen. När kriget kom splittrades familjen och Sulamit och hennes lillebror fördes till Lódz ghetto. De andra familjemedlemmarnas öde är okänt.

I Lódz var det mycket svårt att leva. Det var brist på mat och Sulamit var tvungen att arbeta. En morgon när hon vaknade låg hennes lillebror död i deras säng.

Från Lódz fördes hon till Birkenaus förintelseläger. Där väntade hon på att bli avrättad men räddades av en slump. I stället transporterades hon till en vapenfabrik i Berlin.

Mot slutet av kriget skickades alla judar från fabriken till Ravensbrück. När de Vita bussarna kom vågade hon först inte åka med, skräckslagen att bussresan skulle leda till döden.

Efter befrielsen upplevde Sulamit en tom känsla. Trots att gatorna kantades av jublande människor kände hon ingenting.

När Sulamit blev frisk fick hon arbete hos en familj i Malmö. Strax därefter träffade hon Bezalel. Han hade också genomlidit fånglägrens fasor och kommit till Malmö efter kriget.

Under början av andra världskriget arbetade Stefan som finsnickare i staden Lwow som då tillhörde Polen.  Han var uppfinningsrik, händig och tekniskt skicklig.

Stefan gifte sig med Maria 1939 och fick två söner. 1942 gick han in i motståndsrörelsen. Han blev angiven och greps av nazisterna i januari 1943.

Stefan sattes i fängelse och fördes sedan till olika fångläger som politisk fånge. Hans tekniska skicklighet bidrog till att han tvingades arbeta med finmekanik i Peenemündes raketfabrik. Här miste tusentals sina liv under omänskliga förhållanden.

Mot slutet av kriget befriades Stefan av amerikanska soldater, Och kom till Sverige i juli 1945. 

Efter en tid i karantän i Trelleborg förflyttades han till Småland, där han vårdades för lungtuberkulos. Stefan utbildade sig till urmakare och fick på 1950-talet anställning i Malmö.

Efter en lång kamp med de polska myndigheterna fick Maria och barnen till slut tillstånd att resa till Sverige. Familjen återförenades 1957.

Stefan led av svåra mardrömmar, ett föränderligt humör och hade svårt att hantera nära relationer. Han fick skadestånd för tiden i koncentrationslägren men enligt sonen blev han aldrig en hel människa efter åren i nazisternas koncentrationsläger.

Inga pengar i världen kan få såren att läka.

The white buses.

In the spring of 1945 at the end of World War II Germany was losing the war. Britain was bombing the country day and night.

That was when the Swedish Red Cross implemented a major rescue operation to fetch prisoners out from the German concentration camps.

When the British heard about the rescue operation they demanded that all the buses must be painted white with the Swedish flag on the sides and the red cross on the roof. That would make the buses easier to detect from the air. That is how the rescue operation came to be called the White Buses.

The rescue operation concluded on 1 May 1945 before the war ended. In total, the White Buses rescued about 15,500 people from the Nazi camps.

When the released prisoners arrived to Malmö it was hard to find room for all the men, women and children. All the available facilities in schools, sports halls and even entertainment halls were already in use.

Ernst Fischer, then the director of Malmö Museum, took a brave decision to turn the museum into a centre for refugees. During the spring and summer of 1945 about 2,000 refugees were temporarily housed in the museum.

Nadine Hwang was one of only a few people with a non-European background in the German concentration camps. Her father was a Chinese diplomat; her mother was from Belgium. Nadine had an international childhood.

She had a strong will and high ambitions. During the 1920s in China she was given important tasks within the administration and the honorary title of colonel.

In the 1930s she was well known among high society in Paris.

Nadine was arrested in 1944 for unknown reasons and transported to the Ravensbrück concentration camp.

We know almost nothing about her time in the camp but she did make friends. Irene Krausz, then age nine, still remembers today the help Nadine gave to her and her mother. 

After the liberation Nadine was interned at Malmö Museum. She was happy to pose for visiting photographers but her nerves were destroyed and she fought over trifles with other refugees.

Nadine continued her life in Venezuela.
She acquired a rich social life
and often invited friends to parties.
Nadine was an excellent cook
and enjoyed performing Chinese dances with which she performed
in front of their guests.

She worked as a secretary
at a bank in Caracas.
Her co-workers appreciated her sharp intellect,
her language skills and knowledge of law.

Nadine died 1972.

Juliette was born in Antwerp. When the war came her family hid Jews from the Nazis. The family was betrayed and split up. Her father was murdered in the Gross-Rosen concentration camp.

Juliette was later arrested but while being transported to Germany she succeeded in escaping and went to her brother in Austria.

At the end of 1943 she was discovered listening to forbidden British radio programmes. She was arrested again. As a political prisoner she was sent to several different concentration camps before finally ending up in Ravensbrück.

She was saved by the White Buses and came to the refugee centre at Malmö Museum. She remembers the museum as being like a hotel and especially the feeling of once again being able to sleep in clean sheets.

After her stay in Malmö she was taken to Pjätteryd, a refugee centre outside Älmhult. Life now began again. Juliette decided to stay in Sweden. She learned Swedish by reading the weekly women’s magazine Hemmets veckotidning.

After her son Paul was born she did not speak Flemish to him. She only told her family about some of the concentration camp brutality about beatings, death and friends who disappeared.

Karin worked at Malmö Museum when the museum received refugees in 1945.
She has talked about the people who came, about individual fates and the happiness at being free.

During the war groups with anti-Nazi opinions were formed in Malmö.
One of them was called the Tuesday Club.
Karin became active in the club and was responsible for the secret list of the members’ phone numbers.

After the museum closed to receive the refugees Karin wrote up their medical records and helped them to acquire small, longed-for items such as mirrors and paper handkerchiefs.

She remembers the women best. How they were transformed from being emaciated and sick into people with hope for a normal life.

When the museum reopened in October 1945 life returned to normal. Karin worked at the museum until she retired. Even later in her life she spoke about how important it is to be open about xenophobia.

“Those of us who have personal memories of events at that time have a duty to talk about them
 as a warning about the thin ice of humanity that we are walking across. But the truth must not be a breeding ground
for hate and irreconcilability.”

On 27 April 1945 museum director Ernst Fischer decided, together with the employees, that the museum would be closed and turned into a refugee centre.

The first refugees arrived only two days later. They had showered and been given new clothes before they arrived at the museum, where the museum director received them.

Ernst was a member of the Tuesday Club. It was a secret Swedish group that resisted the Nazi system. Going from that to helping the refugees was therefore not a big step for him to take.

“Everyone at the museum – officials, the caretaker,
guards, cleaners, the errand boy – have all gladly made their labour available where it might be needed. It was our self-evident duty to gladly embrace the new tasks.”

Malmö Museum reopened to the public on 4 October 1945.

Irene Fainman-Krausz 1936-

Irene was only six years old when her freedom was taken from her. She says that she survived thanks to luck and her mother’s protection.

Irene was born in the Netherlands of an English mother and a Hungarian father. Her family was Jewish.

In 1942 she was sent with her mother and brother to the women’s camp at Ravensbrück. Her father was sent to Buchenwald. He died in March 1945 after suffering terribly.

In Ravensbrück Irene and her family were helped by a fellow prisoner, Nadine Hwang, to get onto the White Buses.

Irene arrived at Malmö Museum on 28 April 1945. She remembers the museum as a paradise. It was clean and filled with light and everyone was friendly. Irene became like a mascot, a child who could still play and who spread hope just by existing.

Her family moved to South Africa in 1946. Her mother never wanted to speak of the camps. Nor did Irene learn that her father had died until she was 15 years old.

Her time in the camps left a deep impression on her life and terrible nightmares have haunted her for many years.

In 2011 Irene visited Malmö Museer again.

Sofia was 12 years old when she and her family were taken to the Auschwitz concentration camp in 1943. The prisoner number Z-4515 was tattooed on Sofia’s arm. She was the 4,515^th Roma prisoner registered in the camp.

Sofia was separated from her family and moved to the Ravensbrück women’s camp, on some date before 2 August 1944, when all the Roma in Auschwitz were gassed to death.

Sofia succeeded in escaping from Ravensbrück in the spring of 1945. She was walking in the direction where she thought her home was when she was finally saved by the Swedish Red Cross’s White Buses.

After a short stay in Malmö Sofia was moved around between various refugee centres. She later got work in a canteen in Vingåker.

As an adult Sofia returned to Auschwitz to hunt for traces of her family. She found only one red child’s shoe like the one her sister Kristina usually wore. Sofia’s grief was heavy but she decided to live.

She married and had a daughter and grandchildren. When she was old she told her story to author Gunilla Lundgren, who wrote it down.

Source: Gunilla Lundgren (2005). Sofia Z-4515. Stockholm: Bokförlaget Tranan och Podium.

At the end of the 1930s Harry got a job
as an attendant at Malmö Museum.
He stayed with the museum for his whole working life.

Harry was also a dedicated member of the Swedish Red Cross. Wanting to help people in need was a natural part of his life.

Harry never hesitated to go along as a volunteer
with the White Buses in the final stage of the war.
When Malmö Museum then became a refugee centre attendant Harry became head of the entire centre.

Harry’s private photo album contains powerful images, both from the hell of the concentration camps and of wonderful encounters with the refugees at the museum.

Dutchwoman Anika Bremell studied in Paris.
There she later became active in the French Resistance. Under the alias of Agent P2
she saved Allied pilots who had been shot down.

In February 1944 she was arrested by the Gestapo,
who had found false identity documents
she had hidden in her hotel room.

A red triangle with an N was the badge
that Agent P2 had to sew onto her blouse
when she arrived at Ravensbrück in 1944.
N stood for the Netherlands and the triangle indicated that she was a political prisoner.

The concentration camp was hell on earth.
Anika shut down her emotions to survive.
Then she heard that they might be able
to come to Sweden.
“I walked around and whispered to myself:
Forests and lakes. Forests and lakes.
It became like a mantra for me.”
Rescue arrived in April 1945.

 The journey to Sweden almost cost Anika her life.
Airplanes attacked the White Buses convoy
and a number of people died in the attack.

Anika slept her first night in freedom in Malmö Museum. When she woke up the first thing she saw
was a stuffed gorilla.
At first she did not understand where she was
but she was happy.

Anika stayed in Sweden,
had a family and worked as an interpreter.
In 1947 she witnessed against the Ravensbrück concentration camp guards.
They were sentenced to death for war crimes.

All her life she talked about her experiences,
in schools, to associations, on radio and television,
to the Swedish government and Riksdag.
Always so that we must not forget.

Janina’s mother died when she was a small child.
When she was 15 she was forced to leave her family
to work in Warsaw.

Janina was seized by the Nazis
because she had friends who were active in the Resistance.
She was taken to several different camps
and ended up in Ravensbrück.
In the camp she worked nights in an arms factory.

A piece of soap, a ring, a piece of jewellery.
Personal possessions were forbidden in the camp.
To Janina they meant cleanliness, life and love.
Once disaster almost struck.
She kept the ring hidden inside the soap.
A guard took the soap and broke it in half
but did not find the ring.

Janina was saved by the White Buses and came to the refugee centre at Malmö Museum.
At first it felt unreal to be in Sweden.
She could not believe that she had actually survived.

After five days at the museum she was moved to Onslunda together with other women from Poland. Janina later married and had two children.
The family worked on several farms in Skåne.

Mary was born in England
and trained as a nurse.
She moved to France
and joined the French Red Cross.
She played a leading role in the Resistance
during both world wars.

In 1943 Mary was arrested by the Nazis.
She succeeded in escaping
from the train going to Paris
but the guards reacted quickly
and shot her in the head.
Unconscious, she was taken to hospital
where a Luftwaffe surgeon saved her life.

After a while in prison
she was taken to Ravensbrück in September 1944.
In the camp she was called Die Engländerin
and even there she took on a leading role.

When the White Buses arrived at Ravensbrück
it was Mary who made sure that the Englishwomen in the camp could go with them
despite the commandant denying that they existed.

Mary came with the White Buses to Malmö Museum. After a while an order came that she should be flown to London.
Even though she had fallen ill with diphtheria
she was given permission to leave the refugee centre. After the war she became the representative
of the Royal Air Forces Escaping Society in France.

Mary was powerfully driven all her life.

When Malmö Museum became a refugee centre
Lotte Ehrenstråle was working there as a curator.
She also gave guided tours to children and students.

Lotte has described what she said to the refugees:
“How young you all are!”
They answered:
“We are the ones who survived.”

She remembers the little girl Irene,
how she played and ran about.
She also remembers the Chinese colonel, Nadine Hwang, who appeared tall and dignified to her.

Once Lotte lent her spectacles to a refugee.
Their own spectacles had been taken from them
in the concentration camps.
When the woman got to try on Lotte’s spectacles
she just exclaimed “Ahhhh!”

“When I think of the war everything is like a dream.
It is as if I had slept.
My memories of the war are such
that I do not want to speak of them,
not to my children and not to myself.”

Bezalel was liberated by the British
from the Bergen-Belsen concentration camp.
He was very ill and taken to a military hospital
where he stayed for a short time.

It was not until the summer of 1945
that he had the chance to go to Sweden.
After a short time at Södervärn School
he was moved to the refugee centre at the Museum.
He thought it was very strange to end up there.
A museum is used to store expensive treasures
– but concentration camp prisoners?

Bezalel remembers the moat around the castle.
It was exciting to watch all the beautiful young women who came from the city to have a look.
Sometimes messages were written and thrown
across to the other side of the moat.

To Bezalel the freedom was fantastic.
The knowledge of being free,
of being able to come and go
as he wanted was enough.
Fear and hunger no longer existed.

Bezalel found a job at a shoe factory in Malmö.
He met Sulamit, who had also suffered during imprisonment and was freed by the White Buses.

Hanna’s first eight years were secure and happy
but then her mother died of pulmonary tuberculosis and the war broke out.

In the autumn of 1939 Hanna’s family was executed by German soldiers. Only Hanna and her younger sister were allowed to live. They were taken to the Auschwitz concentration camp.

Hanna’s five-year-old little sister Anita was executed in Auschwitz. Hanna had the prisoner number Z-4517 tattooed on her arm. She was moved to various camps in the course of six years. When she was 14 she was put to work at an arms factory in Hamburg.

Hanna was rescued by the Swedish Red Cross’s White Buses and came to a home for girls in Katrineholm.

One spring day in 1947 a Roma family brought its funfair to Katrineholm. Hanna met Georg Dimitri and they married in Stockholm.

Georg got work in Malmberget and they settled down there. Hanna and Georg had four children. They lived in a tent and a bus but finally got a home.

In 1975 Hanna and Georg moved to Stockholm, where they lived the rest of their life

Source: Berith Kalander (1996). Min mor fånge Z-4517. Gällivare: Gällivare kommuns Folkbibliotek.

När nazisterna tog över Österrike 1938, flydde familjen Wetter till Polen.
När även Polen ockuperades
sågs familjen som förrädare.
Mamman och systern försvann utan spår.
Pappan torterades och dog.

Sylvia blev aktiv i motståndsrörelsen.
Hon samlade in hemlig information om tyska transporter.
Till slut blev hon angiven
och skickades först till Auschwitz och sedan till Ravensbrück.

Eftersom Sylvia var språkbegåvad
arbetade hon med registrering av nyanlända till lägret.
Hela tiden letade hon efter sin syster.
När ryktet gick att Röda Korset skulle hämta fångar
trodde många att det var lögn.

Men när de Vita bussarna kom, med svenska flaggor på sidorna, vågade hon följa med.

Efter befrielsen hamnade Sylvia på Malmö Museum.
När hon insåg att hon skulle fortsätta leva blev saknaden efter familjen större.
Hon hade ingenting kvar,
inga fotografier och inga brev.

Efter en tid började Sylvia arbeta,
träffade en man, gifte sig och fick barn.
Hon sökte upprättelse
och vittnade i rättegångar mot krigsförbrytare.

Familjen gav Sylvia trygghet.
Men sorgen var ständigt där,
en sorg över att kriget förstörde hennes livsplaner.
Hennes barn lärde sig redan som små
att alltid ta hänsyn till mamma.
De förstod att hon varit med om något fruktansvärt.

When the Nazis occupied Poland Zofia became active in the Resistance. In 1943 she was arrested by the Gestapo. She was interrogated, tortured and moved around between several different camps.

During the final stage of the war Zofia was in the Beendorf concentration camp. When the Allied forces approached all the prisoners were forced onto a train of cattle trucks. During the ten days the train moved about the prisoners were given scarcely any food or water. The train became known as the Train of Death.

The Red Cross heard about the train and was given permission to take care of the survivors. They were taken via Denmark to freedom in Malmö. Zofia regained hope for the future.

Together with other Polish refugees she was taken to a refugee centre in Glimminge in Österlen. After she recovered she moved to Stockholm and trained as a physiotherapist.

In 1947 she married Maximilian Wilczek. He had fled to Sweden with the help of Norwegian Resistance fighters. They met at a scout camp which Folke Bernadotte also attended.

Weronica once wrote a letter to her sister which had devastating consequences. In the letter Weronica described how the Nazis had looted her home village outside Krakow.

The letter never arrived. Instead it was seized by the Nazis. Weronica was interrogated and sentenced as a political prisoner and taken to the Ravensbrück concentration camp.

For five long years she was moved around between several different work camps. In one arms factory she consistently tried to sabotage the mechanism of the bombs being made there.

Weronica believed that one day the war must end.
She caught tuberculosis but decided that she would survive.

Rescue finally came. A camp guard said that all the prisoners were to travel to another country. No one believed it could be true but outside the gates of the concentration camp stood the White Buses.

When the buses came to Sweden Weronica felt an inconceivable joy. It was like Heaven. She was free and could keep on living. After Weronica retired she began visiting schools to tell the pupils about her life.

Gertrud was one of the people who received the refugees who arrived in Malmö in the spring of 1945. She had volunteered with the Swedish Red Cross for a long time and had been trained to help the refugees. Despite being prepared she could not have predicted what she would encounter.

Gertrud worked in the sanitation groups and was among the first people to receive the refugees who arrived on the ships. She took their clothes off, washed them and disinfected them with DDT to kill fleas and lice.

On 11 May 1945 the ship S/S Homberg of Duisburg-Ruhrort arrived in Malmö. Many of the refugees were in very bad shape and the sanitation work continued all night.

On 26 May 1945 Gertrud was hastily taken by ambulance to the hospital for infectious diseases. She died nine days later. She had become infected by epidemic typhus while caring for the refugees who came on the ship.

A number of the Swedish aid workers caught epidemic typhus dong this work and two of them died. Gertrud was 32 when she died. She left behind her husband, Nils Fröberg, and their one-year-old son, Bo. 

Maria had just given birth to her daughter, Kristina, when she was arrested by the Nazis in Warsaw in 1939. At first Kristina’s grandmother took care of her but when she no longer had the strength Kristina was put in an orphanage.

Maria spent the entire war in various concentration camps. The number 7023 was tattooed on her arm. A German guard made her pregnant. When the baby was born it was immediately taken from her.

When Maria was rescued by the White Buses she weighed only 40 kilos. She described the journey to Sweden as like going to Heaven.

After a short time in Sweden Maria began working in a factory in Ystad.

With the help of the Red Cross Kristina succeeded in finding her mother. Kristina was then 17 years old and still living in an orphanage in Poland.

Their reunification in Sweden was not the success Kristina had dreamt of. The years in the concentration camps had made Maria hard and emotionally cold.

After a few months together in Ystad Kristina did not want to live with Maria any longer. She moved to her own flat, got a job and in time also her own family.

Mother and daughter kept in touch but Maria could never give Kristina any love.

When Poland was occupied by the Germans in 1939 Jadwiga, an artist, became active in the Resistance. She was arrested in 1941 and transported to the Ravensbrück women’s camp.

In the camp Jadwiga stole plain wrapping paper, newspapers and crayons so she could draw. If she had been discovered she would have been put to death.

Jadwiga drew everyday life in the camp: newborn babies, sick prisoners, bandages being wrapped, stockings being mended. To avoid detection she sewed her drawings into her clothes.

Jadwiga was freed by the White Buses. When she arrived in Malmö in April 1945 she had the drawings in a packet under her arm.

Jadwiga’s drawings were exhibited at the museum in Malmö and in several other Swedish cities in 1946. They evoked strong reactions from the general public. That same year she returned to Poland where she continued to draw and paint as long as she lived.

Sulamit was born into a Jewish family in Poland. When the war came the family was separated and Sulamit and her younger brother were taken to the Lodz ghetto. Nothing is known about the fate of her other family members.

In Lodz it was very difficult to survive. Food was scarce and Sulamit was forced to work. One morning she woke up to find her brother lying dead in their bed.

From Lodz she was taken to the Birkenau extermination camp. There she waited to be killed but was saved by chance. Instead she was transported to an arms factory in Berlin.

Near the end of the war all the Jews were sent from the factory to Ravensbrück. When the white buses came, at first she did not dare to go with them, terrified that the bus trip would take her to her death.

After she had been rescued Sulamit felt emotionally empty. Even though the streets were lined with cheering people she felt nothing.

After she was well again she found work with a family in Malmö. Soon afterwards she met Bezalel. He had also suffered through the horrors of the prison camps and come to Malmö after the war.

At the beginning of World War II Stefan worked as a fine carpenter in the city of Lvov, which then belonged to Poland. He was inventive, good with his hands and technically skilled.

Stefan married Maria in 1939 and they had two sons. In 1942 he joined the Resistance. He was betrayed and arrested by the Nazis in January 1943.

Stefan was imprisoned and later moved to various prison camps as a political prisoner. Due to his technical skill he was forced to work doing precision engineering in the Peenemunde rocket factory.Thousands of people lost their lives there under inhuman conditions.

Near the end of the war Stefan was liberated by American soldiers and came to Sweden in July 1945. After spending time in quarantine in Trelleborg he was moved to Småland, where he was treated for tuberculosis.

Stefan trained to be a clockmaker and in the 1950s had an exhibition in Malmö. After a long struggle with the Polish authorities Maria and the children were finally allowed to come to Sweden. The family was reunited in 1957.

Stefan suffered from terrible nightmares and changeable moods and had difficulty in dealing with close relationships. He received compensation for his time in the concentration camps but his son says Stefan never became a whole human being after his years in the Nazi concentration camps.

No amount of money in the world can heal the wounds.