Varför är aftonfalken utrotningshotad?

Aftonfalken minskar främst på grund av habitatförlust, det vill säga att den livsmiljö som aftonfalken lever i försvinner. Förstörda och krympande livsutrymmen är det största hotet mot andra arter när människan tar allt mer plats, även för aftonfalken. De naturliga miljöerna förstörs och trängs undan.

Aftonfalken bygger inte egna bon utan tar över bon från andra fåglar, helst gamla råkbon. När råkkoloniernas träd fälls som virke eller för att utvidga jordbruksområden försvinner aftonfalkens boplatser. Falkens huvudföda, insekter, minskar i världen framför allt på grund av den utbredda användningen av bekämpningsmedel. Det gör att aftonfalken ibland har dåligt med mat. Aftonfalken övervintrar i södra Afrika och på väg dit jagas de, framförallt i medelhavsområdet. I oktober 2007 hittades 52 skjutna fåglar som rastat på Cypern.

En sällskaplig falk

Aftonfalkar kan ses årligen i södra och sydöstra Sverige, och har till och med häckat här, men inte sedan 1928. De har ett stort utbredningsområde och häckar från Östeuropa till Kina. Aftonfalken är den mest sällskapliga av alla falkar och föredrar att häcka i kolonier. De lever också i flock både under flytten och i sitt vinterkvarter.

Hur skyddas aftonfalken?

I både Ungern och Centralasien har positiva försök med fågelholkar för aftonfalken gjorts. När falken lever i större kolonier överlever fler ungar. Dock har detta gjort att falkarna i dessa områden blivit beroende av holkarna för att kunna häcka.  

Varför är Alkonblåvingen utrotningshotad?

Alkonblåvingen behöver väldigt speciella förhållanden för att kunna leva. Fjärilen är helt och hållet beroende av närvaron av blomman klockgentiana, för enbart på den blomman lägger fjärilen sina ägg. Hotet mot alkonblåvingen beror på att klockgentianan är en utrotningshotad – klassad som Sårbar enligt svenska Rödlistan – växt i Sverige. Klockgentianan är beroende av marker som behöver bli regelbundet “störda” eller röjda, till exempel genom naturbete, militära övningar eller kraftledningsgator. När naturbetesmarker minskar till förmån för odlingsmarker, som har lägre artdiversitet (det vill säga lägre förekomst av många olika arter) minskar områdena för klockgentianan och då även för alkonblåvingen.

Fjärilsvärldens gök

Dessutom är alkonblåvingen också beroende av en betydligt mer vanlig art – myror av släktet Myrmica (till exempel skogsrödmyra). När fjärilslarven ätit en stund på klockgentianan faller den till marken. Larven producerar nu ett feromon (doftämne) som är identiskt med doften av myrlarver. Myrorna känner doften av en larv på vift, och hämtar larven och bär den in dit där de tror att den ska vara – alltså bland myrornas egna larver.

För att detta ska fungera behöver larven trilla ner på marken max 2 meter från ett myrbo.  Fjärilslarven lever hos myrorna, ibland i flera år, som en förklädd inkräktare. Den både luktar och låter precis som myrornas egna larver och blir därför matad och omhändertagen precis som om den var en myrlarv. Den växer sig mycket större än myrornas egna larver, och när den är tillräckligt stor förpuppar den sig för att sedan komma ut ur puppan som en fullvuxen fjäril. Alkonblåvingen är alltså lite som fjärilsvärldens gök – vars ungar ju också blir uppfödda av andra arters föräldrar.

Hur skyddas alkonblåvingen?

För att skydda alkonblåvingen behöver markerna där klockgentianan växer skyddas. Naturvårdsverket har antagit ett åtgärdsprogram som kombinerar skyddet av klockgentiana och alkonblåvinge.

Varför är asknätfjärilen utrotningshotad?

Asknätfjärilen är en mycket vacker fjäril med dåligt kamouflage. Istället förlitar den sig på starka signalfärger för att undvika att den blir uppäten av fåglar och andra djur. Färgerna signalerar att fjärilen inte smakar gott, men det fungerar bara för rovdjur som har lärt sig att asknätfjärilen smakar illa. Rovdjur på nya platser har inte lärt sig det ännu och detta gör att den har svårt att sprida sig utanför sina nuvarande levnadsområden.

Att det är svårt för asknätfjärilen att etablera sig på nya platser är ett stort problem eftersom fjärilen är starkt utrotningshotad. Det finns många hot mot denna art men det främsta handlar om habitatförstöring – alltså att människan förstör fjärilens naturliga livsmiljöer. Asknätfjärilen är starkt beroende av fuktiga marker, och människans omfattande utdikning av skogsmark leder till att dessa områden förstörs. Fjärilens larvstadie varar ofta i flera år vilket gör risken för uttorkning när marken inte är tillräckligt fuktig ännu större. Asknätfjärilen trivs också bäst där tillgången på ask och olvon är god, vilket den sällan är. I områden där dessa växter ändå finns är betning av älg ytterligare ett problem, då de i ett nafs kan få i sig stora mängder ägg som fjärilen lagt.

Äter salt

Asknätfjärilen behöver förutom fuktig mark också mark som är delvis öppen och kan hållas uppvärmd av solen, som gläntor men även skogsvägar, där hanarna kan ses sitta och äta salt. Därför är det stor risk att fjärilarna blir trafikdödade. Flera av de idag återstående populationerna av asknätfjäril lever faktiskt mycket nära avstängda skogsvägar där risken att bli påkörd är låg.

Hur skyddas asknätfjärilen?

Naturvårdsverket har antagit ett åtgärdsprogram för att skydda asknätfjärilen i Sverige.

Varför är berguven utrotningshotad?

Berguvens största hot i Sverige uppmärksammades under mitten av 1900-talet. Det var stor påverkan från miljögifter som gjorde berguven steril eller så att ungarna på olika sätt var missbildade eller inte levnadsdugliga. Jakt har också varit ett stort hot mot berguven och något som lett till att de minskat mycket i antal. Berguven jagades eftersom den ansågs konkurrera med människor om småvilt. Men deras vanliga kost består främst av djur som inte är intressanta för människor att jaga – som sorkar, möss och småfåglar. Det händer också att berguven tar harar och större sjöfågel.

Än idag är berguven utsatt för tjuvjakt, trots att arten är fredad i hela landet. Det förekommer också illegal handel med ägg och berguvsungar.

En mytomspunnen fågel

Berguven är världens största uggla Det är en mytomspunnen fågel som genom tiderna har väckt både skräck och hat. Förr ansågs dess hoande förutspå både oväder och olyckor och därför förbjöds barn att härma den.  I Ryssland var ansågs ugglan vara en demon som kunde skada barnen. Där sågs den också som djävulen själv som hade förklätt sig till fågel. I antikens Grekland förutspådde berguven krig och motgångar i strider, och den som hörde fågeln på Sicilien skulle dö inom tre dygn.

Skyddsåtgärder har lett till nya risker

Sedan mitten på 1900-talet har en mängd åtgärder vidtagits för att stötta berguven och försöka öka populationen igen. Bland annat har många berguvar fötts upp i fångenskap för att sedan sättas ut i naturen. Det verkar ha lett till att berguven har blivit mer benägen att häcka i människonära miljöer – som industriområden och avfallsanläggningar – eftersom berguvar uppfödda i fångenskap verkar vara mindre skygga för människor. När de häckar på sådana platser kan det leda till nya faror – som trafik- och järnvägsolyckor, elnätsolyckor eller att de får i sig råttgift från soptippar.

Vad görs för att skydda berguven?

Berguv är finns med i EU:s fågeldirektiv och ingår i Natura 2000. Den är även förtecknad i Bernkonventionen bilaga för strikt skyddade djurarter samt i CITES bilaga A. Berguven är fredad enligt jaktförordningen. Berguven inventeras årligen i Sverige av BirdLife Sweden.

Varför är blåkråkan utrotningshotad?

Blåkråkan är en flyttfågel, under flytten passerar de oftast medelhavet där de utsätts för jakt. Bekämpningsmedel har minskat tillgången på insekter som blåkråkan äter. Blåkråkan undviker intensivt odlade jordbruksbygder, den lägger oftast sitt bo i trädhålor, gärna ett gammalt bohål efter spillkråka eller gröngöling.
De flesta blåkråkorna finns i Europa, framförallt i öst. De största populationerna finns i Ryssland och Turkiet. Nästan alla europeiska populationer minskar och blåkråkan kategoriserades därför fram tills nyligen som nära hotad (NT). Numera kategoriseras den dock som livskraftig (LC). Det baseras på uppgifter som visar att beståndet i Europa, efter åtgärder, minskar mindre än man tidigare trott och att den centralasiatiska populationen är stabil.

Nationellt utdöd

Blåkråkan har tidigare varit en häckfågel i Sverige. Den äldsta beskrivningen är från Skåne 1655. Den förekom då främst i Skåne och vidare norrut i de östliga landskapen, så långt norrut som det växer ekar, vilket är ungefär till Gävle-trakten. Sedan minskade den, men häckade sporadiskt i sydöstra Sverige. 1967 var sista häckningen, på Fårö utanför Gotland. Numera är blåkråkan en sällsynt gäst hos oss och mellan 1992–2018 observerades endast 19 individer i Sverige.

Skydd genom att kräkas på sig själv

Blåkråkan häckar i par och är starkt revirhävdande. Båda föräldrarna ruvar äggen och matar ungarna. Födan består huvudsakligen av större insekter som oftast jagas från samma sittplats, gärna en död trädgren. I de norra delarna av utbredningsområdet är skalbaggar den viktigaste maten, i Sydeuropa och på övervintringsområdena i Afrika dominerar gräshoppor.
Om blåkråkeungen är hotad av ett rovdjur spyr den ut en illaluktande orange vätska på sig själv för att avskräcka rovdjuret. Lukten varnar också föräldrarna när de återvänder till boet.

Vad görs för att skydda blåkråkan?

Blåkråkan finns med i EU:s fågelskyddsdirektiv och i Bernkonventionen för skyddandet av arter. I flera olika europeiska länder finns nationella åtgärdsprogram för att skydda blåkråkan. Sverige har inga egna åtgärder för att bevara arten då den räknas som nationellt utdöd, och inte heller någon plan för återetablering.
På platser där det finns gott om mat för blåkråkan kan man hjälpa blåkråkan genom att sätta upp fågelholkar. Detta är dock bara en kortvarig lösning. Det viktigaste är att försöka återställa blåkråkans livsmiljöer på platser där de har förstörts.

Varför är brunbjörnen utrotningshotad?

Björnen har funnits över hela Sverige utom Gotland. Ingen vet riktigt när björnarna försvann från södra Sverige men i mitten på 1800-talet minskade antalet björnar snabbt till följd av laglig jakt, uppmuntrad av staten med hjälp av skottpengar. I slutet av 1800-talet fanns bara ett fåtal björnar kvar i landet.

Föder ungar i vinteridet

Brunbjörnen är ett rovdjur men lever som ett allätande skogsdjur, den äter myror, älgkalvar och ren, men den är faktiskt främst en växtätare.
På hösten går björnen i ide. Det sker vid lite olika tidpunkt i olika delar av landet, beroende på när vintern kommer. Längst upp i norr går björnarna och lägger sig i månadsskiftet september-oktober, längre söderut i oktober-november. Idet görs i ordning i en utgrävd myrstack, under en stor sten i en bergskreva eller en grävd jordhåla. Mitt i smällkalla vintern föds björnungarna i idet. Där inne är det varmt och ombonat, och de små nakna ungarna behöver inte frysa. En nyfödd björnunge väger bara några hekto och är lika liten som en ekorre!

Björnen äter och dricker ingenting under tiden i idet; den lever på fettreserver som byggts upp under hösten. En viktig orsak till att björnen sover bort vintern är bristen på mat, eftersom den mest äter växter. När det blivit vår, efter fem till sju månader, kommer björnen ut.

Vad görs för att skydda brunbjörnen?

Efter 1800-talets slut fredades brunbjörnen i allt större omfattning och 1927 blev arten helt fridlyst. Men 1945 tilläts viss jakt igen. Under denna period började björnstammen återhämta sig. 1991, när Sverige gick med i EU, blev björnen fridlyst igen. I dag får vissa jägare tillstånd att skjuta björnar, det kallas jakttilldelning. På europeisk nivå är brunbjörnen skyddad genom Art- och habitatdirektivet, Bernkonventionen och den finns med i CITES som reglerar handel med djur.

Varför är dronten utdöd?

Dronten dog ut ungefär 100 år efter att den upptäckts, och har varit en av de viktigaste arterna som har riktat fokus på människans ansvar i arters utdöende. Dronten var en fågel, endemisk art för ön Mauritius. Endemisk betyder att en art bara förekommer inom ett specifikt geografiskt område. Som många andra djur som utvecklats isolerade från rovdjur var dronten helt orädd för människor. Det, tillsammans med dess oförmåga att flyga, gjorde dronten till ett lätt byte, när ön Mauritius koloniserades av holländare i slutet av 1500-talet. Med kolonisatörernas båtar kom en hel del invasiva arter och husdjur till Mauritius. Hundar, grisar, katter, råttor och krabbmakaker plundrade drontbon på ägg samtidigt som människan förstörde drontens livsmiljöer. De introducerade djurens negativa påverkan bedöms idag ha varit den främsta orsaken till drontens utdöende, men mänsklig jakt på dront bidrog också.

Vissa jagade dronten bara för att äta muskelmagen som ansågs vara den mest välsmakande delen på fågeln, eftersom en del ansåg att köttet var osmakligt. Kaptenen Willem Van West-Zanen, beskriver i en skeppsdagbok från 1602 att ca 25 dronter fångades för att bli mat, och att dessa var så stora att två räckte för att mätta en hel besättning. De övriga saltades in för att ätas senare.

Erkändes inte som utdöd

När holländarna lämnade Mauritius 1710 var dronten och de flesta större landlevande däggdjur på ön utdöda. Drontens utdöende erkändes dock inte förrän under 1800-talet. Delvis för att utrotning av djur inte ansågs möjlig förrän det bevisades av zoologen och paleontologen Georges Cuvier, och dessutom trodde många länge att dronten bara var en myt.
Dronten används som symbol för organisationer som arbetar med skyddandet av hotade arter. Varje år delar Center for Biological Diversity ut en gummidront, The Rubber Dodo Award, till den som ”gjort mest för att förstöra för vildmark, arter och biologisk mångfald”.

Okänt exakt hur dronten såg ut

I vår monter står en modell av en dront. Men exakt hur en dront såg ut är osäkert. Drontens utseende finns bara bevarat i teckningar, målningar och beskrivningar som alla är från 1600-talet. De varierar kraftigt och bara ett fåtal tros ha skapats utifrån levande vilda djur. Genom benfynd vet vi att dronten var ungefär en meter hög och kan ha vägt mellan 10 – 17 kg i det vilda, medan gödda fåglar i fångenskap vägde runt 21 – 27 kg.

Även om dronten har beskrivits som fet och klumpig så har den troligtvis varit mycket välanpassad till sitt ekosystem. Att dronten inte kunde flyga beror troligen på god tillgång på föda i kombination med få naturliga fiender på ön.

Varför är Dvärtigerkatten utrotningshotad?

Dvärtigerkatten är ett kattdjur som lever i tropiska regnskogar i Latinamerika eller runt den Savannen i Brasilien. Den är svårt att skilja från ozeloten och margayen eftersom pälsen liknar deras. Pälsen är tjock och mjuk, och kan variera mellan ljusbrun och en mörkare orangebrun med rosettliknande mörkbruna fläckar. Dvärgtigerkatten jagades för pälsen och var mellan 1976–1992 den mesta sålda pälsen av alla små kattdjur. Idag är den internationella handeln av pälsen förbjuden men handel sker fortfarande olagligt. Idag är arten också hotad på grund av att skogen där den lever görs om till jordbruksland.
Dvärgtigerkatten i montern är tagen som smuggelgods och skänktes till museet av Tullverket.

Har över 20 muskler i öronen och hör ultraljud

Dvärtigerkatten har över 20 muskler i varje öra och kan vrida öronen åt alla håll vilket gör att de har väldigt bra hörsel. De kan höra byten från långt håll och har full koll på dem innan de hoppar på och attackerar sina byten. Födan består av kött i form av fåglar, ödlor, enstaka trädgrodor, ägg och små däggdjur. Dvärtigerkatten är egentligen ett nattdjur men beroende på var den lever kan den också vara vaken på dagen för att hitta mat. I det vilda lever katten upp till 11 år men det har funnits de som levt ända till 17 års åldern.

Dvärtigerkatten är större än den vanliga tamkatten men väger oftast mindre, upp till hela tre kilo mindre! Kroppen på kattdjuret ligger på mellan 40–50 cm och svansen kan bli upp till 40 cm lång.

Vad görs för att skydda dvärgtigerkatten?

Behovet av forskning om dvärgtigerkatten är stort, för att effektiva skyddsplaner ska kunna utformas. Dvärgtigerkatten är fridlyst i ungefär hälften av de sydamerikanska länderna där den lever. Den finns också med i CITES appendix I.

Varför är Eremitibisen utrotningshotad?

Förändringar i våtmark och kulturlandskap tillsammans med gifter som DDT hotar Eremitibisens levnadsområden. Eremitibisen fanns en gång i Nordafrika, i södra och centrala delarna av Europa och i Mellanöstern. Det finns fossil som visar att ibisen har funnits i minst 1,8 miljoner år. I Europa utrotades fågeln för över 300 sedan och försvann sedan från andra platser. I Marocko finns den sista populationen som inte är uppfödd av människan.

Skallig som vuxen

Eremitibisen är en ibisfågel med svarta fjädrar och lång, röd neråtböjd näbb. Den har långa ben, och breda vingar. Eremitibisen lever i kolonier tillsammans med 40–50 andra av sin art. De bygger nya bon varje år. När eremitibisen har mognat och blivit vuxen så tappar de håret på huvudet och blir skalliga.

Vad görs för att skydda eremitibisen?

1970 startades ett avelsprogram i europeiska djurparker för att hjälpa eremitibisen. Det finns flera projekt, som till exempel Waldrappteam, där fågeln fötts upp och sedan lärt sig att flytta sig till andra områden på vintern. För att eremitibisen ska kunna räddas måste den lära sig att flytta på sig över vinterhalvåret. Människor har då visat vägen för fåglarna så det vet vilken rutt de ska ta. Kolonier med av människan inplanterade fåglar finns i Turkiet, Österrike, Italien, Spanien och norra Marocko. Eremitibisen finns även med i CITES appendix I.

Levande fossil

Det europeiska mufflonfåret, som lever på Korsika och Sardinien, har visat sig härstamma från tamboskap. Tidigare ansågs det europeiska mufflonfåret vara utrotningshotat, men eftersom man inte längre anser att det är ett vilt, utan förvildat, djur kan det inte bedömas på Rödlistan av IUCN (International Union for Conservation of Nature). Dock menar IUCN att det europeiska mufflonfåret är av intresse som ”levande fossil”, eftersom det härstammar från tidigt domesticerade får och därför liknar sina vilda förfäder. På grund av det ses det europeiska mufflonfåret på Medelhavsöarna som skyddsvärt.

Det europeiska mufflonfårets vetenskapliga namn var tidigare Ovis orientalis musimon, men en del forskare vill i dag att den ska heta Ovis aries musimon, eftersom aries betyder att fåret är ett tamfår, medan orientalis syftar på den vilda populationen. På Cypern finns en annan variant av Mufflonfår, Ovis orientalis ophion. Dessa härstammar också från tamfår.

Invasiv art

Samtidigt som det europeiska mufflonfåret bör skyddas anses det också på vissa platser vara en invasiv art. En invasiv art är en art som introducerats till områden utanför sitt ursprungliga utbredningsområde. Arten sprider sig av egen kraft, skadar ekosystemet som de introducerats tilloch hotar den biologiska mångfalden. De kan också ha negativa effekter på jordbruk, åstadkomma ekonomisk skada, eller påverka hälsan negativt hos djur och människor.

Det europeiska mufflonfåret har introducerats i många länder i Europa och på några andra håll. Mest för att kunna jagas, men en del har också rymt från inhägnader. I de flesta länder finns det få bevis på allvarliga negativa effekter från mufflonfåret, men den anses vara invasiv på Hawaii och Kanarieöarna. Där den har gett stor negativ påverkan på växtligheten och därmed ger konsekvenser för den biologiska mångfalden. Till Sverige fördes mufflonfåret in på 1930-talet. Det finns frilevande flockar i södra Värmland, Västergötland, Södermanland, södra Västmanland, Västerbotten, Småland och på ett par öar på västkusten.

Ursprungstamfår

Tamfåret är ett av de äldsta husdjuren, de första domesticerades redan för mellan 9 000 och 11 000 år sedan. Fåret domesticerades för köttets, skinnets och mjölkens skull. Av mjölken tillverkas ost och i många länder är detta en viktig mejeriprodukt. Ulliga får, som de som finns idag, utvecklades först efter flera tusen års domesticering. Troligen är den orientaliska mufflonen, Argali (Ovis ammon) tamfåretsursprungsart. På grund av jakt för hornens skull och konkurrens från tamfåret är flera vilda fårarter hotade.

Varför är fanalokan utrotningshotad?

Fanalokan är en endemisk art, det betyder att den bara finns på ett specifikt område i världen. Fanalokan är endemisk i skogarna på östra Madagaskar. Den är listad som sårbar (VU), eftersom den har en minskande population som förväntas minska med över 30 % de närmaste 22 åren. Det största hotet mot fanalokan är skogsavverkning för att skapa ny jordbruksmark eller tillverka kol. Men även jakt är ett hot då lokalbefolkningen tycker mycket om köttet. Dessutom är människans inplantering av andra rovdjur som hundar, katter och liten indisk sibetkatt på Madagaskar, ett problem då dessa jagar fanalokan.

Samlar fett i svansen

Fanalokan äter små däggdjur, kräftor, grodor, insekter och fågelägg. Den har gråbrun, ibland rödaktig, päls och är ungefär lika stor som en tamkatt. Fanalokan är nattaktiv och vilar i hål i träd, klippskrevor eller under fallna träd under dagen. Honan föder oftast en unge som lämnar boet efter ungefär ett år.
Fanalokan samlar en fettreserv i svansen inför vintern. Fettreserven kan vara upp till hela 25 procent av dess kroppsvikt!

Vad görs för att skydda fanalokan?

Handel med Fanaloka är reglerat enligt CITES, appendix II. CITES innebär att utrotningshotade djur och växter inte får köpas eller säljas mellan olika länder utan tillstånd. CITES klassar olika arter i olika kategorier (som kallas Appendix I, II och III) beroende på hur hotad arten är.

Dessutom lever en del av fanaloka-populationen i ett antal skyddade naturområden på Madagaskar.

Varför är fjällräven utrotningshotad?

Fjällräven är ett rovdjur som lever i skoglösa områden och äter fjällämmel, fisk och fågelägg. Fjällräven är ett av Sveriges mest hotade djur. Tidigare var fjällräven ett vanligt djur i fjällen men på grund av ökad jakt har arten reducerats drastiskt. Fjällräven blev fridlyst redan 1928. Fjällräven har också minskat då fjällämmeln minskat och födan därmed blivit mindre. Även rödräven blev en konkurrent när den flyttade upp på fjällen. Rödräven är starkare, större och kan leva i ett varmare klimat.  Ökad skotertrafik och annan fjällturism påverkar också fjällräven och naturen den lever i.

Klarar minus 70 grader

Fjällräven har en mycket tjock och tät päls som gör att den klarar ner emot minus 70 grader. Det finns två färgvarianter av fjällräven, brunaktig på sommaren och vit under vintertiden och en ljusgrå nästan blå som även kallas blåräv. Förutom fjällämmel så äter fjällräven bär, insekter och as. As är det som är kvar av ett dött djur.

Vad görs för att skydda fjällräven?

Naturvårdsverket och norska Miljødirektoratet har upprättat ett åtgärdsprogram för fjällräven i Sverige och Norge 2017–2021. Programmet innehåller en kortfattad kunskapsöversikt och presentation över åtgärder för att förbättra fjällrävens bevarandestatus. Med hjälp av stödfodring, rödrävsjakt och inventeringar har den svenska fjällrävsstammen börjat återhämta sig.

Fjällräven är också skyddad enligt EU:s Art- och habitatdirektiv och finns upptagen i Bernkonventionen för skyddande av arter.

Varför är fältpiplärkan utrotningshotad?

Fältpiplärkan minskar i flera delar av Europa, till exempel Danmark, Ukraina och Turkiet. En förklaring till nedgången är att de öppna hedlandskap som fågeln behöver planterats med träd och att sanddynsområden nära kusterna ofta bebyggs. Modernt intensivt jordbruk, och bekämpningsmedel kan också påverka tillgången till mat för fältpiplärkan. Även klimatförändringar tros påverka arten.

Fältpiplärkan är beroende av att deras häckningsplatser utsätts för ständiga störningar för att inte växa igen och försvinna. Närmast kusterna sköter vinden och vattnet det, men vid inlandslokaler krävs aktivt jordbruk med betande djur eller – som fallet är vid militära skjutfält – av körning med militära pansarfordon.

Fältpiplärkan i Sverige

I mitten av 1800-talet var fältpiplärkan vanlig i Skåne, den häckade också i Bohuslän, Halland, Blekinge, på Öland och Gotland, men den har minskat under hela 1900-talet. Den minskningen pågår fortfarande. Bara de senaste 30 åren har fältpiplärkan minskat med 80 procent! Fältpiplärkan häckar numera i östra Skåne och på några enstaka platser i övriga Skåne och Halland. I Sverige häckar de flesta fältpiplärkorna i kustnära områden på sanddyner och sandhedar, men också på torra åkrar.

Individuell sång

Hanen av fältpiplärka försvarar intensivt sitt revir mot artfränder. Hans sång är kort och upprepas. Olika hanar kan ha olika sångmönster. En studie visade att 17 hanar i ett område hade fyra olika sångmönster, men ingen av fåglarna hade samma sångtyp som sin närmaste granne. Fältpiplärkan är en flyttfågel som tillbringar vintern i torra områden söder om Sahara, i Mellanöstern eller Indien.

Vad görs för att skydda fältpiplärkan?

Naturvårdsverket har ett åtgärdsprogram, som till exempel beskriver hur sandmarker bör skötas för att gynna fältpiplärkan. Fältpiplärkan omfattas av EU:s fågeldirektiv och Bernkonventionen för skyddandet av arter.

Varför är garfågeln utdöd?

Garfågeln tillhörde familjen alkor och dog ut redan på 1800-talet. Anledningen till att fågeln dog ut var på grund av intensiv jakt. Både köttet och dess dun användes, men även fett och skinn från garfågeln kunde användas. Äggen samlades in och detta bidrog också till att arten dog ut. De sista kända garfåglarna dog 1844 på ön Eldey utanför Island.

Eftersom fågeln inte kunde flyga och var långsam på land var den ett lätt byte för människan, köttet ansågs smaka bra och fettet från garfågeln kunde användas till matlagning. Dunet användes på senare tid att stoppa madrasser och kuddar med. När människan insåg att garfågeln höll på att försvinna var det för sent.

Garfågeln kunde inte flyga på grund av sina små vingar

Garfågeln var den största fågeln bland alkorna med en kroppslängd på mellan 75-85 cm och vägde omkring 5 kg. Till utseendet liknade garfågeln tordmulen som idag är den närmst levande besläktade fågeln.

Garfågeln var duktig på att dyka, men hade mycket små vingar som inte dög att flyga med. De levde mest ute till havs och kunde hålla andan i uppemot 15 minuter, och dyka så långt ner som 150 meter! På land var de långsamma och satt mest raklånga på klippor. Om de var i fara dök de snabbt ner i havet. Häckningen tog också ofta plats på klipporna med en sluttande strand i närheten, detta gjorde att häckningsplatserna var sällsynta.

Varför är järven utrotningshotad?

Järven har minskat i antal framför allt på grund av jakt. I början på 1900-talet sköts uppemot 150 järvar varje år i Sverige. 1969 fridlystes den, men än idag förekommer illegal jakt. Dessutom blir järvarnas ungar ibland uppätna av andra järvar. Honan är lätt störd i sin lya, och blir hon orolig kan hon flytta på sina ungar vilket ökar risken att ungarna dör.

Kraftigt mårddjur

Järven är ett rovdjur i familjen mårddjur, den är kraftigt byggd med stora ben och tassar. Med sin korta kropp och mörkbruna eller nästan svarta päls kan den ibland likna en liten björn. Järven blir mellan 60–100 cm med en svans på omkring 13–25 cm och kan väga allt mellan 9–16 kg. Järven finns över norra delen av jorden, i Sverige lever den i fjällen. När det inte är parningstid lever järven helst ensam.

Sprayar illaluktande sekret på sin mat

Järven har ett rykte om sig att vara både blodtörstig och glupsk. Till viss del stämmer det då järvens kroppsliga styrka gör att den lätt kan ta byten som är mycket större än den själv. Men i första hand ägnar sig inte järven åt jakt, utan tar mycket hellre del av andra djurs redan fällda byten. På vintern jagar de oftare eftersom de enkelt kan gå på snön med sina stora tassar. På sommaren lever järven på små däggdjur, fåglar och även bär. Järven samlar sin mat och gräver ned den i en så kallad köttgömma. Sedan sprayar den ett illaluktande sekret, från körtlar kring analen, över maten för att hålla andra djur borta. Samma körtel använder också järven för att markera sitt revir och för att skrämmas när den blir stressad.

Vad görs för att skydda järven?

Järven har sakta återhämtat sig något sedan den fridlystes och för att rädda järven i Sverige har Naturvårdsverket tagit fram ett åtgärdsprogram. Tamboskap som får sina djur dödade av järv har rätt att söka ekonomisk kompensation från svenska staten, något som är en del i den svenska rovdjurspolitiken och kan hjälpa till att minska risken för tjuvjakt på järv. I renskötselområden betalar staten ut ersättning för järvförekomst oberoende av om renar dödas eller inte.

Järven finns upptagen i EU:s Art- och habitatdirektiv och i Bernkonventionen för skyddandet av arter.

Varför är jättepraktbaggen utrotningshotad? 

Brist på död ved i samband med skogsbränder och allmän förstörning av jättepraktbaggens habitat, levnadsområde, är grunden för jättepraktbaggens hotade situation. Idag är den rödlistad i Sverige, internationellt finns det inga uppgifter om baggens hotstatus. 

Största praktbaggen 

Jättepraktbaggen är en svart och kopparfärgad skalbagge. Den är störst i familjen praktbaggar. Jättepraktbaggen har funnits ändå från Skåne till Hälsingland men lever idag mestadels i Kalmar och Östergötland. Man trodde ett tag att den var utrotad i Sverige, ända tills 2007 när den återfanns i Västernorrland. Baggen lever i soliga tallskogar och lever som larv i upp till 6 år i död ved, oftast tall. De föredrar solexponerad död ved i torra och varma lägen. Förmodligen gynnas jättepraktbaggen av skogsbränder. 

Vad görs för att skydda jättepraktbaggen? 

För att rädda arten har Naturvårdsverket tagit fram ett åtgärdsprogram där man bland annat placerat ut tallstockar i soliga miljöer. Detta har visats sig framgångsrikt då man sett en ökning av jättepraktbaggen. Detta är dock endast en kortsiktig lösning, en viktig framtida åtgärd för jättepraktbaggen är naturvårdsbränning av skog. 

Varför är kattbjörnen utrotningshotad?

Illegal jakt utgör en del av varför kattbjörnens hot, i Kina jagas kattbjörnen för sin päls som används för att tillverka hattar eller borstar. En annan del av hotet mot kattbjörnen är att dess habitat, levnadsområde, förstörs av byggnation, boskapsskötsel och skogsavverkning. Även snöleoparden utgör ett hot för kattbjörnen.

Kallas också för liten panda eller röd panda

Kattbjörnen är kanske mer känd som röd panda, den är ett rovdjur med orangebrun päls på ryggen med randig svans. Den har päls under tassarna som gör det lättare för kattbjörnen att gå på hal och våt mark eller grenar.
Kattbjörnen är ensam art i sin familj och är varken släkt med björnar, kattdjur eller jättepandan. Den lever i bambuskogar i södra Himalaya och äter mest bambu men också bär, växter, och frukt, i sällsynta fall äter de även insekter och ägg. Kattbjörnen gillar ett kyligt klimat och skyddar sig i skuggan under träd när det blir för varmt. De är bra på att klättra och kan hoppa 1,5 meter högt.

Använder svansen som huvudkudde

När kattbjörnen vilar brukar den ofta kura ihop sig och använda svansen som kudde. De grymtar, kvittrar, väser och snörvlar när de kommunicerar med varandra. Kattbjörnen lever dock helst ensam utanför parningstiden som brukar vara under vintern.

Vad görs för att skydda kattbjörnen?

Världsorganisationen för djurparker och akvarium (WAZA) öppnade 1979 en avelsförteckning för kattbjörnar i djurparker. I Sverige finns kattbjörnar på Kolmården, Borås Djurpark, Parken Zoo och Nordens Ark. De tre djurparkerna arbetar aktivt med att bevara en population, vilket sker i nära samarbete med övriga anläggningar i världen. Kattbjörnen finns med i CITES Appendix I och även i en lång rad olika skydds- och åtgärdsprogram i länderna där den förekommer.

Varför är Koljan utrotningshotad? 

Koljan hotas av utfiskning. Den var tidigare en viktig matfisk och fiskades intensivt i Sverige, men fångsterna har minskat dramatiskt. Sedan 1920-talet har koljan minskat med över 95 % bland de fiskar som yrkesfiskare får upp i sina nät. 
Det svenska beståndet av kolja kraschade redan på 1970-talet. Mycket tyder på att beståndet av kolja, precis som torsken, har varit uppdelad på många lokala platser på västkusten där koljan har lekt, alltså fortplantat sig. Människans kunskap om koljans historiska lekplatser är dålig och idag känner vi bara till någon enstaka plats där lek fortfarande förekommer. Troligtvis har vi förstört många av koljans lekplatser, för lång tid framöver.  

Användes till schackpjäser 

Kolja är en storväxt torskfisk med överbett, minimal skäggtöm och en stor mörk fläck ovanför vardera bröstfenan. Koljan kan bli upp till 1 meter lång och kan väga upp till 16 kilo, men i svenska vatten är den oftast ungefär 50 centimeter och väger sällan mer än 3 kilo. Koljan har uppsvällda, elfenbenslika delar på sina nyckelben. Förr användes dessa av islänningarna för att snida schackpjäser. 

Koljan lever i stim, oftast på mellan 10 och 200 meters djup, men de simmar regelbundet ner till havsbottnen för att söka föda. Koljan är en rovfisk som är specialiserad på bottenlevande ryggradslösa djur som kräftdjur, maskar, blötdjur och tagghudingar, men den äter också andra fiskar och fiskägg. 

Koljan tillhör de större torskfiskarna och anses vara en välsmakande matfisk. Ofta görs både fiskbullar och ”fish and chips” just på kolja.  

Vad görs för att skydda Koljan? 

I svenska kustvatten är koljan helt fredad från fiske första kvartalet varje år, som på ett ungefär motsvarar koljans lekperiod. Koljan skyddas utöver det genom fiskekvoter antagna av EU för hur mycket kolja som får tas upp på ett år. Världsnaturfonden WWF avråder från att äta kolja fiskad i Skagerak och Kattegatt.  

Varför är kornsparven utrotningshotad? 

Kornsparven lever mestadels på frön men drygar ut kosten med insekter under sommaren. Minskade tillgång på frön och insekter på grund av modern jordbrukshållning är en bidragande faktor till att kornsparven blivit hotad. Den moderna jordbrukshållningen leder även till brist på lämpliga häckningsplatser. 

Kornsparven gillar landskap som är öppna med åkrar, träd och fält. På senare tid har man även märkt att kornsparven gillar mindre områden med mindre bördig jord. Kornsparven häckar i Europa, i nordvästra Afrika och i sydvästra Asien österut till Mongoliet.  

Sångrösten påminner om skramlande nycklar 

Kornsparven tillhör familjen fältsparvar och är störst i sin familj, hanen är större än honan med nästan 20 %. Utseendemässigt liknar kornsparven en sånglärka och har förr även kallats för kornlärka. Den har ett metalliskt och gnisslande sångljud. Den sjunger med korta skramlande ljud, oftast från en stolpe, telefonledning eller buske. Sångrösten påminner om skramlande nycklar. 

Kornsparven gillar landskap som är öppna med åkrar, träd och fält. På senare tid har man även märkt att kornsparven gillar mindre områden med mindre bördig jord. Kornsparven häckar i Europa, i nordvästra Afrika och i sydvästra Asien österut till Mongoliet. 

Vad görs för att skydda kornsparven?  

Svenska Naturvårdsverket har antagit ett åtgärdsprogram för kornsparven och i Skåne har det funnits ett som gjort att kornsparven ökat något i Sverige. Fågeln är även upptagen i Bernkonventionen för skyddande av arter, samt förekommer i flera andra utländska nationella åtgärdsprogram. 

Varför är kungsörnen utrotningshotad? 

Kungsörnen har varit vanligt förekommande i Skandinavien sedan långt tillbaka i tiden. Men liksom med andra stora rovdjur har människor ansett att den var ett hot mot boskap och husdjur. Även skrönor om örnar som tar spädbarn var vanliga förr i tiden. Kungsörnarna blev därför förföljda, i form av jakt, förstörda bon och förgiftad mat som lades ut. Under slutet av 1800-talet minskade kungsörnspopulationen kraftigt och i början av 1900-talet fanns inte många örnar kvar i Sverige. 

På 1920-talet fanns det starka farhågor om att kungsörnen skulle dö ut. Då fanns det knappt 20 par i Sverige. 1924 fridlystes kungsörnen för att rädda stammen. Tjugo år senare uppskattades populationen till 100 par, i dag räknas 400 till 500 par årligen. 

Trots fridlysning har en viss förföljelse och illegal jakt på kungsörn ändå fortsatt och på sina håll allvarligt stört eller helt hindrat häckningen. Idag hotas örnarna också indirekt av mänskliga aktiviteter, som exempelvis skogsbruk, trafik och kraftledningar.  

Flyger snabbt 

Kungsörnen ingår i en grupp av örnar som kännetecknas av sina fjädertäckta ben. Med ett vingspann upp mot två meter, är det just storleken som utmärker den bland skandinaviska rovfåglar. Bara havsörnen blir lite större. 

Kungsörnen glidflyger gärna, och kan uppnå höga hastigheter, ibland uppåt 200 km/h. Den är också smidig när den flyger och kan under vårens spelflykt inför parningen vara mycket akrobatisk. Kungsörnen ger sällan ifrån sig ljud, men ibland hörs ett gällt skrik eller kackel. 

Vad görs för att skydda kungsörnen? 

Kungsörnen har varit fridlyst i Sverige sedan 1924 och Naturvårdsverket har tagit fram ett åtgärdsprogram för att försöka bevara arten i Sverige. 

På internationell nivå är kungsörnen skyddad enligt Bernkonventionen för bevarande av arter, Bonnkonventionen för skydd av flyttande arter, EU:s Art- och habitatdirektiv samt Fågeldirektiv. Arten är också upptagen i CITES Appendix II. 

Varför är lejonet utrotningshotat? 

Lejonet är världens näst största kattdjur. De lever i flock till skillnad från andra kattdjur. Lejonen som lever i södra Afrika är Afrikas största rovdjur, större än de lejon som lever i Asien. Lejonet utgör tillsammans med noshörningen, elefanten, leoparden och den afrikanska buffeln “The Big Five”, som på svenska heter storvilt. Detta är en jägarterm för de fem svåraste och mest farliga djuren att jaga i Afrikas savanner, tyvärr är det också ett mål för en del jägare att ha jagat alla fem.

Jakten är lejonets största hot och skyddsåtgärder har satts in för att hjälpa arten. Detta har lett till minskad jakt av lejonet. Men i väst -och central Afrika sjunker antalet lejon fortfarande drastiskt. Sjukdomar är också ett hot, många afrikanska lejon bär på ett virus som liknar HIV som heter Feline Immunodeficiency Virus, FIV. De är även kraftigt drabbade av tuberkulos.  

Kastar ut ungarna 

Lejonet är ett flockdjur som både lever och jagar med sin flock. Ungarna lever med honan tills de är könsmogna, då jagar de äldre hanarna bort dem. Ensamma hanar har svårt att jaga och lever oftast på as, det vill säga djur som självdött eller dödats av någon annan. De kan försöka komma med i en annan flock genom att strida mot flockledaren. Om hanen lyckas kommer han med. Det andra lejonet blir då ensam och dör oftast av sina skador. Den nya flockledaren dödar oftast ungarna i flocken för att göra honorna parningsberedda snabbare. 

Alla honor i en flock kommer i brunst, vilket betyder att de är redo att para sig, ungefär samtidigt. Detta betyder också att alla ungar föds ungefär samtidigt. Alla honorna som producerar mjölk diar sedan alla ungar i flocken. När honan är i brunst parar hon sig cirka var 20 minut och oftast med alla könsmogna hanar i flocken. En lejonhona kan bära ungar från att hon är 4 år gammal upp till emot 18 år. 

Lejonhanar äter först 

Både hanar och honor jagar ibland själva, oftast djur som till exempel zebror, antiloper och gaseller. Större byten som giraff eller mindre elefanter jagas i flock. När lejonen har jagat och dödat sitt byte fördelas födan upp efter hierarki, där den som står högst får äta först. Hanarna äter först, sedan honorna och till sist ungarna. Ibland blir det strid om maten. Lejonet är mest aktiv under natten och lever i ökenområden som Savannen eller torra skogar. Däremot undviker de öken som inte har tillgång till vatten. 

Lejon och hyenor har en speciell relation. Studier har visat att hyenor är rädda för lejon och lejon kan ibland döda hyenor utan att äta dom. Kommer ett lejon väntar hyenan tills lejonet har gått men är det flera hyenor mot ett lejon har hyenorna övertaget.  

Vad görs för att skydda lejonet? 

I de flesta länder är jakten på lejon antingen förbjuden eller har vissa regler. Men både troféjakt och illegal jakt fortsätter fortfarande i vissa områden.  

Lejonet är skyddat mot internationell handel enligt CITES appendix I (populationen i Indien) och appendix II (populationen i Afrika). CITES innebär att utrotningshotade djur och växter inte får köpas eller säljas mellan olika länder utan tillstånd. CITES klassar olika arter i olika kategorier (som kallas Appendix I, II och III) beroende på hur hotad arten är. 

Varför är Lodjuret utrotningshotat? 

Jakten på lodjuret är den största bidragande faktorn till minskningen av arten. I början på 1900-talet fanns det knappt några lodjur kvar i Sverige. Mellan 1927–1942 var lodjuret fridlyst och återhämtade sig. Från 1943 har en begränsad jakt av lodjuret varit tillåtet, och med fortsatt jakt har lodjuret ännu en gång minskat. Handel med lodjurspäls är förbjudet, men illegal jakt bedöms fortfarande som det största enskilda hotet mot arten. Den vanligaste anledningen till att lodjursungar dör är svält. Även avskogning har varit en bidragande faktor. 

Kan inte ryta men ser väldigt bra 

Lodjuret är Europas största kattdjur och känns igen på sina svarta tofsar på öronen. De är ensamlevande och trivs som bäst i skogsbeklädda bergiga eller branta områden. Lodjuret har en kroppslängd på cirka 80–130 cm och väger omkring 15–25 kg när det blivit vuxna.  

Lodjuret kan till skillnad från andra stora kattdjur inte ryta, men de kan spinna, yla, jama och fräsa. I svagt ljus ser lodjuret sex gånger bättre än människan på grund av ljusreflekterande skikt i ögonen. I vanligt dagsljus ser lodjuret lika bra som människan.  

Lodjuret äter främst rådjur, men anpassar sig efter vad som finns, som till exempel renar, harar och skogshöns. Det smyger fram till sitt byte och attackerar snabbt med ett bett mot halsen eller nacken. 

Vad görs för att skydda lodjuret? 

Bevarandearbete för lodjur görs bland annat på Orsa djurpark där djurparksdjur kan användas som en resurs ifall den vilda populationen behöver stärkas eller räddas. 

Lodjuret är skyddad mot internationell handel enligt CITES appendix II. CITES innebär att utrotningshotade djur och växter inte får köpas eller säljas mellan olika länder utan tillstånd. CITES klassar olika arter i olika kategorier (som kallas Appendix I, II och III) beroende på hur hotad arten är. 

Lodjuret är också skyddad enligt EU:s Art- och habitatdirektiv och finns upptagen i Bernkonventionen för skyddande av arter. 

Varför är lunnefågeln utrotningshotad? 

Lunnefågeln minskade kraftigt i världen redan under 1800-talet då de jagades för köttet och äggen.  

Även idag minskar de markant, det är framförallt att rovdjur som trutar, råttor, katter, hundar och rävar tar äggen. Även miljöförstöring, födobrist på grund av människans överfiskning, och att de fastnar som bifångst i fiskenät är ett stort hot. I Norge, där det beräknas finnas 1,5–2 miljoner par lunnefåglar i dag, minskade populationen med nästan 50 % under perioden 1980–2010. 

Lunnefågeln övervintrar på öppet vatten, där den lät kan falla offer för mänsklig påverkan som oljeutsläpp. Oljan innehåller gift som fåglarna andas in eller äter. Detta leder till njur- och leverskador. Oljan kan också bidra till sämre häckningsframgångar och skador i embryots utveckling. 

Lunnefågeln i Sverige 

Genom benfynd vet man att lunnefågeln har häckat under lång tid i Sverige. I modern tid fanns de enda kolonierna vid Väderöarna i Bohuslän, där man tror att ett hundratal par kan ha häckat. Redan 1889 skrev C. A. Hansson att ”denna fogelart borde vid Bohuslän strängt fredas, innan den blir helt och hållet utrotad.” Men kolonierna försvann på grund av jakt, äggplockning och minken trots att lunnefågeln fridlystes i både Göteborgs- och Bohuslän redan 1913. Det sista paret häckade 1970.

Häckar först efter fem år 

Lunnefågeln häckar i stora kolonier. Boet byggs i jordhålor eller små hål i stenrösen på gräsbevuxna branta sluttningar på öar och vid klippiga kuststräckor. 

När ungarna är färdigvuxna tar sig hela kolonin samtidigt ut till havs. Föräldrarna tar sina ungar på en promenad ut ur bohålan och ner till vattnet och simmar långt ut till havs redan före gryningen. När på året kolonierna ger sig av beror på vid vilken breddgrad de häckat. Flytten sker senare i norr än i söder. Efter cirka två år återvänder de unga lunnefåglarna till häckningsplatsen. Men de bildar inte par och häckar förrän vid fem års ålder, innan dess studerar de bara de vuxna fåglarna. Lunnefåglar kan bli gamla. I Skottland har en del blivit äldre än 30 år. 

När lunnefågelhanen uppvaktar honan ger han henne mat i form av småfisk, både före och under äggläggningen. På så sätt vet honan att hon parar sig med en duglig hane, och hanen vet att äggen blir av god kvalitet. 

Vad görs för att skydda Lunnefågeln? 

Ett projekt för att återintroducera lunnefågeln kallat Project Puffin har påbörjats vid amerikanska delstaten Maines kust och har fått lunnepopulationen att öka. 

Lunnefågeln finns med i avtalet om bevarande av flyttande sjöfåglar i Afrika och Eurasien och handlingsplanen för sjöfåglar i västnordiska områden. Den är också upptagen i Bernkonventionen för skyddande av arter. 

I Sverige räknas lunnefågeln som nationellt utdöd och det finns heller inget antaget program för att återinföra arten. Tidigare försök att föda upp lunnefåglar för utsättning gjordes i Sverige under 80-talet. Idag är de sista kända häckningsplatserna för lunnefågel skyddade mot landstigning. 

Varför är läderbaggen utrotningshotad? 

Det är habitatförstörning, alltså förstöring av levnadsområden, som är det största hotet mot läderbaggen. När läderbaggens miljö växer igen dör träden som läderbaggen bor i på grund av konkurrens från andra träd. Läderbaggen lever i ihåliga träd, helst ek, men även i ask, alm, bok och lind, gärna i ekhagar. Men det tar mellan 150 och 200 år innan trädet blir en lämplig plats för läderbaggen. Idag tillåts inte tillräckligt många träd bli så gamla.

Luktar gammalt läder 

Läderbaggens larvutveckling tar 3–4 år i Sverige. Under perfekta förhållanden kan upp till 100 läderbaggar kläckas per år i ett lämpligt träd. Vuxna läderbaggar påträffas från början av juli till början av september. På dagtid kan de ibland ses krypa omkring på trädstammar. Hanarna avger en doft av gammalt läder eller torkade plommon, som attraherar både honor och andra hanar. Läderbaggen påverkar livsmiljön för andra arter genom att utvidga håligheter i de träd de bor. I stamhåligheter med läderbaggar hittas ofta en rad andra rödlistade arter. 

Vad görs för att skydda läderbaggen? 

I Sverige är läderbaggen fridlyst. Läderbaggen ingår i EU:s projekt Natura 2000. Det finns ett åtgärdsprogram som går ut på att skydda och sköta om befintliga hålträd men också säkerställa nya träd som ska bli hålträd. Naturvårdsverket och EU:s fond LIFE-Natur bidrar tillsammans med medel för skötsel och bevarande av 45 områden i Sverige, de flesta av dem i sydöstra Götaland och Västergötland. 

Läderbaggen är också skyddad enligt EU:s Art- och habitatdirektiv och finns upptagen i Bernkonventionen för skyddande av arter. 

Varför är mellanspetten utrotningshotad? 

Hotet mot mellanspetten är främst habitatförlust, alltså förstörelsen av dess levnadsområden. Mellanspetten bygger bo och hittar sin mat i grovbarkiga lövträd, helst ekar. Modernt skogsbruk i kombination med att planteringen av ekträd var låg under en lång period på 1900-talet förstörde stora delar av hackspettens levnadsområden.  

I Danmark och Sverige har mellanspetten helt försvunnit. I Rumänien, Serbien och Schweiz går arten starkt tillbaka. I Tyskland, Polen och Grekland är däremot populationen stabil, och i Belgien och Tjeckien ökar de starkt. I Nederländerna har mellanspetten återetablerat sig. 

Mellanspetten i Sverige 

Mellanspetten förekom tidigare i de sydöstra delarna av landet. I Östergötland, där de sista svenska häckande mellanspettsparen levde, höll de till i gamla ekhagar med angränsande lövskog. Efter den sista observerade häckningen i början på 80-talet har mellanspetten setts endast fyra gånger i landet (i Skåne 1989, 1994, två fynd på Gotland 2015). 

Använder näbben som pincett 

Mellanspetten häckar i gammal ädellövskog med mycket döda och döende grenar där det är stor tillgång på spindlar och insekter. De söker efter föda i barkspringor och sprickor och ruttet trä genom att använda näbben som pincett. En del hackspettar hackar för att få tag på födan, men det gör mellanspetten oftast inte. Under en period på våren dricker den sav från träden. 

Boet mejslar den ut i stammar eller grova grenar på döda eller döende träd. Mellanspetten är en stannfågel vilket betyder att den inte flyttar på vintern. 

Vad görs för att skydda mellanspetten? 

Mellanspetten finns med i Bernkonventionen för skyddande av arter, och i EU:s fågeldirektiv. I Schweiz finns det specifik handlingsplan för att skydda arten. I Sverige räknas mellanspetten som nationellt utdöd, och det finns heller ingen åtgärdsplan för att den ska återetablera sig.  

Varför är Mnemosynefjärilen utrotningshotad? 

Mnemosynefjärilen är starkt hotad och fridlyst i både EU och Sverige. Habitatförlust, alltså förstöring av fjärilens levnadsområde, är det största hotet mot mnemosynefjärilen. Fjärilen missgynnas bland annat av när jordbrukets markanvändning är för mycket inriktad på ekonomiska aspekter med hårt bete och tidig slåtter. I Sverige lever den på några platser i Blekinge, Uppland och Medelpad. I Europa minskar den kraftigt, främst i Bosnien och Hercegovina, Tyskland, Litauen och Ukraina. 

Producerar ett “kyskhetsbälte” 

Mnemosynefjärilen är döpt efter den grekiska gudinnan Mnemosyne men kallas också för liten apollofjäril och är en dagfjäril i familjen riddarfjärilar.  

Fjärilen flyger i solsken vid höga lufttemperaturer men också i soldis. Hanarna patrullerar öppna ängar i sökandet efter nykläckta och oparade honor. När de parat sig producerar hanen ett sekret som stelnar till ett hårt säckformigt rör. Röret fungerar som ett ”kyskhetsbälte” som förhindrar andra hanar från att para sig med honan. Honan lägger äggen vid vissnad eller torr nunneört, och sedan övervintrar äggen. När larven kläcks på våren tar den sig till de nya skotten av nunneörten. När den blivit fjäril lever den på öppna betesmarker nära lövträd och buskar.  

Vad görs för att skydda Mnemosynefjärilen? 

Naturvårdsverket har tagit fram ett åtgärdsprogram för Mnemosynefjärlien för att rädda arten i Sverige. 2015 startade Nordens Ark i samarbete med Blekinges Länsstyrelse ett uppfödningsarbete som sker i ett speciellt fjärilsväxthus. På två restaurerade utbredningsområden har stödutsättning av enstaka parade honor skett. På dessa platser ökar populationen, men samtidigt minskar den på andra ställen. 

Mnemosynefjärilen finns med i EU:s Art- och habitatdirektiv och Bernkonventionen för skyddande av arter. 

Varför är pilgrimsfalken utrotningshotad? 

I Sverige fanns det förr över 1000 par pilgrimsfalkar. I mitten av 1970-talet fanns bara 15 par kvar, vilket är så få att arten var på väg att helt dö ut i Sverige. Det allvarligaste problemet var hotet från insektsgift som DDT, aldrin och dieldrin. De vuxna fåglarna fick i sig gifterna genom bytesdjuren de åt, och gifterna stannade kvar och byggdes på i pilgrimsfalkarnas kroppar. Gifterna gjorde att äggens skal blev för tunna för att ruva. Tack vare minskad användning av flera farliga miljögifter ökar pilgrimsfalkarna nu långsamt. Räddningsaktioner där pilgrimsfalkar föds upp i hägn och släppts ut har också varit nödvändiga. Men ännu saknas arten i delar av landet där den fanns för 100 år sedan. 

Pilgrimsfalken anses vara livskraftig globalt eftersom den har en ganska stor population över stora geografiska områden. Lokalt är den dock hotad efter att nästan ha varit utdöd, till exempel i centrala och östra Europa och i Skandinavien. 

Världens snabbaste djur 

Pilgrimsfalken är en rovfågel som jagar och äter främst andra fåglar. De häckar, lägger ägg, ruvar och föder upp ungar på en klipphylla eller i en brant, gärna med vatten nedanför. Ibland även på hustak i städer. Ett pilgrimsfalkspar håller ihop hela livet och återvänder oftast till samma boplats år efter år. När de bildar par uppvaktar hanen honan med mat. Honan lägger 2–4 ägg i början av maj. Pilgrimsfalkens ungar blir flygfärdiga cirka fyrtio dagar efter kläckningen. De stannar nära boet ytterligare 5 – 6 veckor för att lära sig flyga och jaga.

Pilgrimsfalken är en kraftig och aggressiv flygare som slår sitt byte i störtdykningar. En störtdykande pilgrimsfalk kan komma upp i en hastighet av 320 km/h eller mer, vilket gör den till världens snabbaste djur. 

Vad görs för att skydda pilgrimsfalken? 

Projekt pilgrimsfalk startades av Naturskyddsföreningen och drivs i dag av Nordens ark. I projektet var tanken att bilda en genbank med nordiska falkar från Sverige, Norge och Finland. Arbetet påbörjades med att få pilgrimsfalkar att häcka i fångenskap för att sedan kunna placera ut ungarna i det vilda i sydvästra Sverige. Projekt pilgrimsfalk har med åren blivit ett mycket lyckat projekt och den svenska pilgrimsfalkens framtid ser ljus ut. Sedan starten 1972 har arten gått från att vara akut utrotningshotad med år utan en enda lyckad häckning i det vilda, till att idag betecknas som nära hotad. Idag finns över 200 häckande par och ytterligare ett hundratal revirhävdande. Nu har avvecklingen av utplanteringsprojektet påbörjats. 

I Tyskland och Polen har omfattande arbete gjorts för att försöka få tillbaka pilgrimsfalken. 

Pilgrimsfalken är skyddad mot internationell handel enligt CITES bilaga A. CITES innebär att utrotningshotade djur och växter inte får köpas eller säljas mellan olika länder utan tillstånd. CITES klassar olika arter i olika kategorier (som inom EU kallas bilaga A till D) beroende på hur hotad arten är. 

Pungmesen i Sverige  

Med början på 1950-talet spred sig pungmesen norr- och västerut och upptäcktes för första gången i både Danmark och Sverige 1964. Sedan 1971 har den häckat årligen i Skåne där den idag har sin enda häckande population i landet. I slutet av 1980-talet fanns det minst 500 individer i Sverige. Men sedan slutet på 1990-talet har pungmesen minskat kraftigt i antal, inte bara i Sverige där nedgången de senaste tio åren varit cirka 30%, utan även i övriga områden i nordvästra Europa. I Sverige finns nu endast runt 40 häckande individer.

Varför är pungmesen utrotningshotad?  

Pungmesen har inte funnits i Sverige särskilt länge, och Sverige ligger precis i utkanten av fågelns vanliga utbredningsområde. När en art är så pass ny på en plats, och dessutom förekommer i så litet antal, kan det vara svårt att avgöra artens hotstatus utifrån de vanliga kriterierna. Pungmesen stod som starkt hotad på Artdatabankens rödlista 2010 och 2015, men är en av två fågelarter som 2020 uppgraderades till den högsta hotgraden akut hotad. Kanske kan pungmesens minskning bero på naturliga förändringar likaväl som mänsklig påverkan. Men den våtmarksstruktur som pungmesen behöver för att häcka har länge minskat genom igenväxning både i Sverige och Danmark.  

Det går faktiskt bra för pungmesen i dess kärnområden, och arten ökar faktiskt i antal i världen och är listad som livskraftig globalt.  

Pungformat bo  

Pungmesens bo är pungformat, ungefär 17 centimeter högt och 11 centimeter brett. Boet är helt slutet förutom den lilla öppningen i ingångsröret. Vanligtvis börjar hanen bygga boet av olika växtfibrer. Boet hängs längst ute i en tunn kvist. Medan hanen bygger boet försöker han locka till sig en hona. Paret bygger sedan tillsammans boet färdigt. Honan lägger tre till åtta ägg som ruvas i cirka två veckor och ungarna matas i boet i ytterligare tre veckor. Det är alltid en av föräldrarna som själv tar hand om ruvning och matning, vanligtvis honan, medan den andre försöker skaffa en ny partner och en ny kull. Vissa individer, både hanar och honor, kan på detta sätt få flera kullar under en och samma säsong, men då en del äggkullar lämnas oruvade av båda föräldrarna är strategin lite chansartad.   

Vad görs för att skydda pungmesen?  

Pungmesen är med i Bernkonventionen appendix III för skyddade djurarter och är fredad i Sverige enligt jaktförordningen.  

Varför är sarustranan utrotningshotad? 

Sarustranan tros ha minskat kraftigt på grund av habitatförlust. Det betyder att dess levnadsområden har försvunnit då våtmarksområden har dikats ut och gjorts om till jordbruksmark eller räkodlingar. Dessutom påverkar bekämpningsmedel i jordbruket sarustranan negativt. Vuxna fåglar dödas och ägg plockas för att användas till handel, mat och medicin, och för att stoppa att tranorna förstör åkrarnas grödor.  

Skyddar reviret med hotfull dans 

Sarustranan är en mycket stor fågel. Vissa individer kan bli 170 cm långa och väga upp till 12 kg. Vingspannet kan bli hela 280 cm. Fjäderdräkten har en enhetlig grå färg, men den fjäderlösa huden på huvudet och övre delen av halsen är starkt röd.  

Sarustranan lever i flockar på upp till 430 fåglar. Men när de häckar har fåglarna revir som de skyddar från andra tranor med hjälp av en stor repertoar av både sång och hotfulla rörelser. Liksom andra tranor har den ett högljutt trumpetande läte.

Inför häckningen dansar tranorna en parningsdans med en specifik sång. Dansen innehåller buganden och hoppande samtidigt som fåglarna cirklar runt varandra. Dansen kan också användas som ett sätt att förvilla rovdjur när boet eller ungarna är i fara. Häckningen sker under regnperioden, då bygger tranorna ett stort bo i grunt vatten i våtmarksområden. Boet är nästan två meter i diameter och ligger som en ö ovanför vattenytan. 

Vad görs för att skydda Sarustranan? 

Sarustranan är skyddad mot internationell handel enligt CITES appendix II. CITES innebär att utrotningshotade djur och växter inte får köpas eller säljas mellan olika länder utan tillstånd. CITES klassar olika arter i olika kategorier (som kallas Appendix I, II och III) beroende på hur hotad arten är.

Tranan finns i ett antal skyddade områden, till exempel Ang Trapeang Thmor i Kambodja, och Tram Chim National Park i Vietnam. Flera regeringar diskuterar också ett ökat skydd för Sarustranan. I Thailand jobbar Nakhon Ratchasima Zoo med att upprätta ett bevarandeprogram där sarustranan kommer att födas upp i fångenskap för att sättas ut i naturen.

Varför är silvergibbonen utrotningshotad? 

Silvergibbonen är en apa som är endemisk på ön Java i Indonesien, främst på öns västra delar. Endemisk betyder att en art bara förekommer inom ett specifikt geografiskt område. Java är världens folkrikaste ö och mycket tätbefolkad. På grund av människans utbredning på Java är silvergibbonens levnadsområden små och uppdelade i flera områden. Enligt uppskattningar finns inte mer än 2 000 individer av silvergibbonen kvar i vilt tillstånd. 

Silvergibboner jagas också, både för att bli mat och användas som sällskapsdjur. Ofta dödas föräldrarna när en ung gibbon ska göras till husdjur.   

Sjunger på morgonen 

Silvergibbonen är aktiv på dagen och lever helst i träd. Med hjälp av de långa armarna klättrar de från gren till gren i trädet. Silvergibbonerna lever i par med stabila revir. De har läten som påminner om sång och som visar andra silvergibboner var reviret börjar och slutar. Andra gibbonapor sjunger gärna i duett, men silvergibbonen sjunger var för sig, gärna på morgonen. 

De äter helst frukt, men också blad, blommor och ibland smådjur. 

Vad görs för att skydda silvergibbonen? 

Silvergibbonen har varit skyddad av indonesisk lag sedan 1925. Den är också skyddad mot internationell handel via CITES appendix I. CITES innebär att utrotningshotade djur och växter inte får köpas eller säljas mellan olika länder utan tillstånd. CITES klassar olika arter i olika kategorier (som kallas Appendix I, II och III) beroende på hur hotad arten är. 

Det finns populationer av silvergibbon som lever i skyddade nationalparker på Java. Men de flesta gibbonerna lever inte i sådana skyddade områden. I flera djurparker har avelsprogram för att säkra silvergibbonens bestånd påbörjats. 

Varför är siseln utrotningshotad? 

Siseln är en liten gnagare, endemisk i centrala och sydöstra Europa. Endemisk betyder att en art bara förekommer inom ett specifikt geografiskt område. Den hör ursprungligen hemma på stäppen, då de behöver marker med kort gräs för att bygga sina omfattande underjordsbon. När stäppmarker odlas upp, städer och vägar byggs och andelen betande djur som håller landskapet öppet minskar försvinner sislarnas naturliga hemvist. Idag lever de ofta på golfbanor, lekplatser, flygplatser, campingar och koloniodlingar – områden där de sällan är särskilt välkomna.  

Sjusovare 

Sislar lever i kolonier bestående av flera familjegrupper. De ägnar större delen av dagen åt att leta efter föda. Under hela sommaren äter sislarna mycket för att bygga upp ett ordentligt fettlager som gör att de klarar av vinterdvalan. Kosten består av växter, rötter, frön och frukter, även en och annan insekt kan slinka ner. Siseln gräver långa gångar djupt ner i marken som leder till bohålorna där de tillbringar vintern. Förutom de djupa bohålorna grävs också grundare och mer lättillgängliga hålor där sislarna kan söka skydd mot rovdjur och andra faror.  

Sislar är djurvärldens ”sjusovare”. Redan i augusti – september går de första djuren i vinterdvala och de vaknar inte förrän till våren, i mars eller april. Under dvalan sjunker hjärtfrekvensen och andningen och kroppstemperaturen går ner till bara några grader.  

Vad görs för att skydda siseln? 

Under 2000-talet har man försökt återinföra siseln till platser i Tyskland och Polen där den tidigare levt. Siseln ingår också i Appendix II av Bernkonventionen för skyddande av arter och Annex II och IV i EU:s Art- och habitatdirektiv. 

Varför är smutsgamen utrotningshotad?

I Indien har smutsgamen minskat mycket kraftigt på kort tid, med mer än 90 procent! Troligen på grund av förgiftning av veterinärläkemedlet diklofenak. Läkemedlet är inflammationshämmande och används till tamboskap som smutsgamen äter. För gamar är diklofenak oftast ett dödligt gift. Fåglar har en annorlunda blodförsörjning till njurarna än till exempel däggdjur. Dikoflenak tros hämma blodflödet till njurbarken hos fåglar, vilket ger dem akut eller kronisk njursvikt. Numera har medlet förbjudits som veterinärmedicin i södra Asien, men det har samtidigt gjorts lagligt inom EU. 

Smutsgamen har även minskat under en längre tid i Europa och Västafrika. Det finns många hot mot smutsgamen, att människor stör deras livsmiljö, blyförgiftning (från ammunition som används vid jakt), direkt eller indirekt förgiftning av till exempel insektsmedel, elektrifiering genom kraftledningar, kollision med vindkraftverk och minskad tillgång på föda.  

En liten gam 

Smutsgamen är en liten gam, men ändå en medelstor rovfågel som blir mellan 60 och 70 centimeter lång. Smutsgamen lever på torra slätter och kullar. I Himalaya kan de leva på ända upp till 2000 meters höjd på sommaren. De bygger sina bon på steniga klippor eller ibland på utskjutande avsatser på höga byggnader i städer. De flesta smutsgamar flyttar söderut till tropiska Afrika, söder om Sahara, på vintern. Men enstaka kringflackande gamar kan påträffas så långt söderut som Sydafrika. 

Smutsgamen är en allätande rovfågel som lever av as, sköldpaddor, insekter, ryggradslösa djur och ägg. Den letar efter mat ensam, men kan ibland samlas i grupper på soptippar eller vid utfodringsplatser.  

Vad görs för att skydda smutsgamen? 

Smutsgamen skyddas genom ett antal olika åtgärder, utfodring, kampanjer mot illegalt användande av gifter och nationella informationskampanjer. I Frankrike, Bulgarien och Italien har nationella bevarandeplaner upprättats. Smutsgamen är också med i “Balkan Vulture Action Plan” (BVAP). I Italien, Spanien, Frankrike och Makedonien har gamar uppfödda i fångenskap planterats ut. I Italien och Bulgarien vaktas gamarnas bon mot tjuvjägare.  

Smutsgamen är skyddad mot internationell handel via CITES appendix II. CITES innebär att utrotningshotade djur och växter inte får köpas eller säljas mellan olika länder utan tillstånd. CITES klassar olika arter i olika kategorier (som kallas Appendix I, II och III) beroende på hur hotad arten är. 

Varför är sommargyllingen utrotningshotad? 

Globalt har sommargyllingen ett stort utbredningsområde och en stabil utveckling. Men i Sverige och andra randpopulationer, det vill säga populationer i kanten av utbredningsområdet, är de dock hotade. 

Hotet mot sommargyllingen är framför allt att dess levnadsområde förstörs genom till exempel utdikning av skogsmark. Andra hot är luftföroreningar och sjukdomar hos träden som sommargyllingen häckar i. Om bladverkens täthet minskar störs sommargyllingen som är mycket känslig för störning i början av häckningen. 

Flätar ett bo i trädkronorna 

Sommargyllingen lever sitt liv i trädkronorna. Boet är ett komplicerat bygge av sammanflätade fina grässtrån och rötter tillsammans med mossa, ull och annat mjukt material. Utvändigt är det klätt med lavar eller tunn näver. Boet flätas till en hängande korg i en grenklyka på 3 till 20 meters höjd. Platsen väljs så att fåglarna kan ta sig in och ut ur boet väl dolda. Större delen av maten, larver, fjärilar och skalbaggar, fångas också i trädkronorna. När ungarna är flygfärdiga äter de också frukt och bär, då besöker familjegrupper gärna traktens körsbärsträd. 

Sommargyllingen är en flyttfågel som övervintrar i tropiska och södra Afrika. 

Vad görs för att skydda sommargyllingen? 

Sommargyllingen finns med i Bernkonventionen Appendix II för skyddandet av arter. Inom sitt utbredningsområde lever sommargyllingen i många skyddade områden (som naturreservat och nationalparker). 

Varför är den stora chinchillan utrotningshotad? 

Stor chinchilla är utrotningshotad på grund av jakten på sin päls. Pälsen är gråblå eller brunaktig på ovansidan och gulvit på magen. Chinchillans päls är 30 gånger mjukare än människohår, och används till människokläder. Chinchillan hotas också av att deras levnadsområden försvinner. Idag föds chinchillan upp både för pälsproduktion och som sällskapsdjur. Pälsen har varit mycket populär och i slutet av 1800-talet var chinchillan nästan helt utrotad. I dag finns den kvar bara på några få platser i Chile, Bolivia och Argentina. 

Solbadar på tidiga morgnar  

Den stora chinchillan är ett däggdjur som blir mellan 30–33 cm lång och med en svans på 12–15 cm. Honan är oftast något större än hanen. Det finns två arter av chinchillan, stor och liten, båda är utrotningshotade.

Stor chinchilla är aktiv på natten och gömmer sig under dagtid. Ibland kan de ses solbada på tidiga morgnar, men den håller sig mest till små gömmor i jordhålor eller bergssprickor. Stor chinchilla lever i flock med ibland flera hundra andra chinchillor. De äter mest gräs och frön men ibland även frukt, blommor och bark. I det vilda blir den stora chinchillan mellan 8–10 år men som sällskapsdjur kan den leva mellan 15–20 år.  Chinchillor kommunicerar med varandra genom att utsöndra dofter, urinera på olika platser, gnissla sina tänder och göra olika småljud.

Vad görs för att skydda den stora chinchillan? 

Criadero Nacional de chinchillas de Lampa i Perù föder upp stor chinchilla i ett bevarandeprogram.  

Stor chinchilla är skyddad mot internationell handel via CITES appendix I. CITES innebär att utrotningshotade djur och växter inte får köpas eller säljas mellan olika länder utan tillstånd. CITES klassar olika arter i olika kategorier (som kallas Appendix I, II och III) beroende på hur hotad arten är. 

Varför är den större ekbocken utrotningshotad? 

Större ekbock är en av Sveriges allra mest hotade arter. De lever på grovbarkiga, gamla och solexponerade levande ekar som är skadade eller försvagade. Det är den stora minskningen av deras livsmiljö som är den främsta orsaken till ekbockens tillbakagång. Flera av de arter som lever på grova, murkna ädellövträd är hotade av modernt skogsbruk.

Större ekbocken i Sverige 

Ibland beskrivs den större ekbocken som en “urskogsrelikt” i Sverige. Med det menas att det är en art som på ett fåtal platser blivit kvar som en rest från en mer “ursprunglig” skogsfauna. Under 1800-talet sågs dessutom, dock felaktigt, den större ekbocken till och med som en skadeinsekt på ekar.

Där den större ekbocken haft sin tidigare utbredning i landet har de storvuxna, gamla ekar som insekten levt på varit föremål för extremt intensiv och utbredd nedhuggning sedan mitten på 1800-talet. 2012 fanns endast några få exemplar av större ekbock i naturreservatet Halltorps hage på mellersta Ölands västkust. Tidigare levde de i Skåne, Blekinge, östra Småland och på Öland. 

Sveriges största långhorning 

Större ekbock är en skalbagge i familjen långhorningar. Den är Sveriges största långhorning och kroppen kan bli upp till 5 cm lång. Den större ekbockens larvutveckling pågår i cirka fem år. Larven lever under barken och i splintveden på mycket stora ekar vars syd- och västsida är exponerade för solen. En hona kan lägga runt 100 ägg. Äggen läggs i barksprickor i stammen eller på grova grenar i kronan. De vuxna skalbaggarna kryper ut ur de gamla ekarna från mitten av juni fram till början av juli. De är mest aktiva på kvällen eller natten, troligen för att skydda sig mot rovdjur. På dagen vistas även den vuxna skalbaggen i de gångar som larverna gjort. Endast på kvällarna är den ute och flyger. 

Vad görs för att skydda den större ekbocken? 

I samarbete med länsstyrelsen i Kalmar län har Nordens ark ett avelsprogram för större ekbock. 2015 fick projektet tillstånd att hämta in 5 hanar och 5 honor per år från Halltorps Hage på Öland. Skalbaggarna som samlats in tas med till Nordens Arks avelsanläggning där de parar sig under kontrollerade former. Äggen tas till vara och placeras i individuella uppfödningsburkar. De insamlade ekbockarna får fortplanta sig på Nordens Ark under en månad, sedan lämnas de tillbaka till Halltorps Hage på Öland. Deras avkommor sätts ut i iordninggjorda områden, inom artens tidigare utbredningsområde i Sverige. Så småningom hoppas projektet få en hållbar och livskraftig population av större ekbock i Sverige. 

Den större ekbocken är skyddad enligt EU:s Art- och habitatdirektiv och finns upptagen i Bernkonventionen för skyddande av arter. Den är också skyddad mot internationell handel via CITES appendix II. CITES innebär att utrotningshotade djur och växter inte får köpas eller säljas mellan olika länder utan tillstånd. CITES klassar olika arter i olika kategorier (som kallas Appendix I, II och III) beroende på hur hotad arten är.  

Varför är den svartvita varin utrotningshotad? 

Den svartvita varin är endemisk för östra Madagaskar. Endemisk betyder att en art bara förekommer inom ett specifikt geografiskt område. Eftersom den svartvita varin är lätt synlig jagas den ofta. De fångas i snaror vars bete är frukt. Varin jagas både för att deras kött anses vara gott och för att hållas som husdjur.

Men det största hotet mot den svartvita varin är att deras levnadsområden förstörs. Framförallt genom skogsavverkning, svedjebruk och gruvdrift. Redan för omkring 2000 år sedan bosatte sig människor på Madagaskar i ganska stor omfattning, och sedan dess uppskattas att ungefär 90% av öns ursprungliga regnskogar har förstörts. Den största påverkan har dock skett i modern tid, då så mycket som 40% av den ursprungliga regnskogen beräknas ha förstörts mellan 1950 och år 2000. Än idag fortsätter förstörelsen av Madagaskars unika regnskog i oroväckande hög takt. Beståndet av svartvit vari har minskat med 80 procent under de senaste 21 åren (tre generationer) vilket gör den akut hotad. 

Honan dominerar  

Den svartvita varin är en sorts lemur som tillbringar det mesta av sin tid i träden. De transporterar sig snabbt hängande under grenar. Studier av flockar med svartvit vari har visat att de vid god tillgång till mat gärna lever i stora grupper. Om tillgången på mat minskar så delar gruppen upp sig i mindre, men de slår sig gärna ihop igen när tillgången på mat ökar. 

Hos den svartvita varin är det honan som dominerar i den sociala strukturen. Aggressiva interaktioner mellan honor och hanar vinner oftast honan. Hon får också äta mer än hanen under torrperioden. Svartvit vari äter helst frukt. Hela 92 % av kosten består av frukt resten utgörs av löv, nektar, frön och svamp.  

Vad görs för att skydda den svartvita varin? 

Svartvit vari lever i ett flertal antal skyddade naturområden på Madagaskar. Den är också skyddad mot internationell handel via CITES appendix I. CITES innebär att utrotningshotade djur och växter inte får köpas eller säljas mellan olika länder utan tillstånd. CITES klassar olika arter i olika kategorier (som kallas Appendix I, II och III) beroende på hur hotad arten är.  

Varför är den sydafrikanska pingvinen utrotningshotad? 

Ökad fartygstrafik och oljeutsläpp har hotat den sydafrikanska pingvinen som blivit fridlyst där den häckar. Äggen från pingvinen ansågs på 50-talet vara en delikatess och flera tusen ägg samlades in för att säljas. Det gick så långt att ägg som var äldre krossades så att bara de färskaste såldes. Det var populärt på vissa restauranger. Men oljeutsläpp har varit och är det största hotet mot den sydafrikanska pingvinen som är den mest utrotningshotade arten av pingviner. 

Utmärkt fridykare 

Den sydafrikanska pingvinen lever på småfisk och kan ofta ses dyka efter mat i stora grupper. Den kan äta upp till 1kg mat om dagen och pingvinens vikt brukar ligga på mellan 2–4 kg. Pingvinen är en snabb simmare och kan simma ner på 130 meters djup och hålla andan i över två minuter. Den sydafrikanska pingvinen blir ca 60–70 cm och lever ca 10–20 år.

Rosa fläck över ögat 

Den sydafrikanska pingvinen kännetecknas av sin svarta, långa näbb och rosa fjäderlösa fläck över ögat. Denna fläck är en körtel som hjälper pingvinen hålla temperaturen. Ju varmare pingvinen blir ju mer rosa blir fläcken. Blodet skickas upp till körteln som sedan hjälper pingvinen hålla sig sval i den afrikanska värmen. I Sverige kallas den sydafrikanska pingvinen också för glasögonpingvin. Pingvinen har små prickar på bröstkorgen, dessa är individuella och motsvarar människors fingeravtryck.  

Vad görs för att skydda den sydafrikanska pingvinen? 

Flera organisationer jobbar hårt med att stoppa hotet mot den sydafrikanska pingvinen i Port Elisabeth, bland annat genom att hålla koll på deras population, bygga bon och se till att fiske är stoppat i de mest utsatta områdena. Flera djurparker och zoo föder upp pingvinen för att säkerställa dess överlevnad.

Den sydafrikanska pingvinen är skyddad enligt CITES apendix II. CITES innebär att utrotningshotade djur och växter inte får köpas eller säljas mellan olika länder utan tillstånd. CITES klassar olika arter i olika kategorier (som kallas Appendix I, II och III) beroende på hur hotad arten är. 

Varför är Teinopalpus imperialis utrotningshotad? 

Fjärilen Teinopalpus imperialis största hot är svedjebruk och jakt. Den lever i högt belägna skogar i Himalaya, på höjder mellan 1800 till 3000 meter. I dess utbredningsområde har mycket skog försvunnit genom svedjebruk. Det är en jordbruksmetod där skog bränns ner för att sedan odla mat på den marken. När den brända markens växtkraft har förbrukats efter några år får den växa igen med skog under 3–10 år och ersätts av nybränd mark i närheten. Fjärilen Teinopalpus imperialis hittar sällan tillbaka till de områden som använts till svedjebruk men åter blivit skog.  

Dessutom är fjärilen populär hos fjärilssamlare som kan betala mycket för att exemplar, så de jagas kraftigt.  

Arten är listan som nära hotad av IUCN (International Union for Conservation of Nature and Natural Resources). Den blev bedömd senast 1996, därför finns det en risk att läget för fjärilen är sämre i dag.  

Kejsaren av Indien 

Teinopalpus imperialis har inget svenskt namn, men på engelska kallas den, “the Kaiser-i-Hind”. Det engelska namnet betyder ordagrant “kejsaren av Indien”. Teinopalpus imperialis är en ovanlig fjäril i familjen riddarfjärilar. Riddarfjärilar är en familj av dagfjärilar som kännetecknas av att bakvingarna är formade så att det ser ut som om den har spröt bakåt. 

Fjärilen har en stark och snabb flykt. Den flyger oftast i trädtoppshöjd, men på morgonen när solen är som starkast vilar den på lägre vegetation. Fjärilens ägg är ljust lila till färgen, och ovalt formade. Sina ägg lägger den på undersidan av löv.

Vad görs för att skydda Teinopalpus imperialis? 

Fjärilen är skyddad mot internationell handel enligt CITES appendix II. CITES innebär att utrotningshotade djur och växter inte får köpas eller säljas mellan olika länder utan tillstånd. CITES klassar olika arter i olika kategorier (som kallas Appendix I, II och III) beroende på hur hotad arten är.

Världsnaturfonden WWF i Indien jobbar med att skydda fjärilens levandsområden genom olika landskapsprogram i östra Himalaya. Fjärilen är också skyddad i enlighet med indisk och nepalesisk lag.  

Tofslärkan i Sverige 

Tofslärkan var i början av 1900-talet relativt vanlig i Skåne och i flera samhällen längs Västkusten upp till Bohuslän. Den kunde ibland också ses på platser i övriga södra och mellersta Sverige upp till Örebro, Uppsala och Norrtälje. 

Under 1900-talet minskade tofslärkan kraftigt, och i början av 1980-talet fanns den bara kvar i Malmö och Lund. Den sista häckningen konstaterades 1989. Eftersom den inte häckar i Sverige längre räknas den som nationellt utdöd (RE). 

Varför är tofslärkan utrotningshotad?

Tofslärkans utbredning i Sverige berodde förmodligen på tillgången av föda på vintern. Den åt osmälta växtdelar ur hästspillning på vintern. När hästen försvann ur stadsmiljön minskade tofslärkestammen. Senare under 1900-talet hittade tofslärkan föda under vintern vid spannmålsupplag. Men från 1980-talet har spillet från spannmålslager nästan helt försvunnit. Därför klarar sig inte tofslärkan i Sverige på vintern.

Tofslärkan är en stannfågel. Den är dessutom mycket stationär och syns sällan utanför sina häckningsområden. Den är också en kulturföljare, vilket innebär att den drar nytta av de förändringar som människan skapar i sin omgivning. Globalt sett är tofslärkan inte hotad, men populationen minskar, speciellt i utbredningsområdets kanter. Den huvudsakliga orsaken till tofslärkans minskning i Västeuropa är troligen det intensifierade jordbruket och övergödning vilket gör att tofslärkans levnadsområden växer igen.

Vad görs för att skydda tofslärkan? 

Tofslärkan var helt beroende av mänskliga aktiviteter för sin existens i Sverige, till exempel hästskötsel eller åretrunthantering av spannmål. Det anses därför inte kunna rekommenderas några åtgärder som inte påverkar människans samhälle alltför mycket för att få tillbaka tofslärkan.  

Tornugglan i Sverige  

Första fyndet av tornuggla i Sverige gjordes på ett fartyg i Ystad 1834. På 1870- och 1880-talen fanns det häckande tornugglor i minst 50 skånska kyrkor. I början av 1900-talet hade stammen minskat till cirka 25 par. I dag häckar enstaka par i Skåne och på Gotland, möjligtvis även på Öland. 

Varför är tornugglan utrotningshotad? 

Globalt har tornugglan ett stort utbredningsområde och en stabil utveckling. Men i Sverige och andra randpopulationer, det vill säga populationer i kanten av utbredningsområdet, är de dock hotade. 

Tornugglan föredrar att leva i öppna marker, helst vid betesmarker omväxlande med våtmarker. I Sverige föredrog ugglan kyrktorn som häckningsplats under 1800-talet. Vid sekelskiftet blev det en vana att alla öppningar i kyrktorn stängdes, då flyttade tornugglan i stället in i ladugårdsbyggnader och stora logar. Ett moderniserat jordbruk där både marker och byggnader förändrats har ställt till med problem för tornugglan. Dels går det ut över jaktmöjligheterna, men tornugglan är också naturligt dålig på att lagra fettreserver. Den behöver då i ett land som Sverige skydd mot väder och vind under vintern. Att lador och andra byggnader i jordbruksmiljöer oftare hålls stängda under vintern minskar tornugglans möjligheter att överleva här, eftersom den är en stannfågel som blir kvar på sin häckningsplats över vintern. 

Ser mycket bättre än människan 

Ugglor har mycket stora ögon för sin kroppsstorlek – mer än 2 gånger större än den genomsnittliga fågeln med samma vikt. Ibland påstås det att ugglor har en synförmåga som är upp till 100 gånger bättre än människans under dåliga ljusförhållanden, men studier visar att det nog snarare handlar om upp till 10 gånger bättre. Tornugglan är nattaktiv som nästan alla världens ugglor. Men den rör ofta på sig en stund före skymningen, och kan också ibland ses på dagtid när den flyttar sig från en sovplats som den inte trivs med. 

Vad görs för att skydda tornugglan? 

Eftersom tornugglans naturliga nordgräns går genom Skåne och Gotland kan man förvänta sig fortsatta svängningar i antalet tornugglor beroende på klimatet. Klimatförändringarna med mildare vintrar kan påverka tornugglan positivt. Den nuvarande positiva trenden i Nordvästeuropa kan bero på att vintrarna varit ovanligt milda sedan slutet av 1980-talet, men även att aktiva åtgärder för att hjälpa tornugglan med boplatser gjorts. 

I Sydsverige, särskilt i Skåne, Öland och Gotland har omfattande kampanjer med uppsättning av bolådor i byggnader som ligger nära goda födosöksmarker tidvis skett. Det har gett visst positivt resultat.  

Varför är torsken utrotningshotad? 

De största hoten mot torsken är överfiskning och miljöförstöring. Torsken har länge ansetts som en välsmakande matfisk och de stora torskar som en gång var vanliga i nordliga, kalla hav är numera sällsynta på grund av ett mycket hårt fisketryck. Torsken är också känslig för miljöförändringar som övergödning och miljögifter. Idag är torskens hotstatus sårbar. Torsken är mer hotad i Norden än i övriga världen. 

Torsken i Östersjön 

Tillståndet för torsken i Östersjön är kritiskt. Så sent som på 1980-talet gick det fortfarande att hitta stora fina torskar i Östersjövattnet, men nuförtiden blir torsken allt mindre i storlek och färre i antal. Studier visar även att torsken blir könsmogen tidigare än normalt, det tyder på en mycket stressad population.  

Torsken är en så kallad toppredator (rovdjur högst upp i näringskedjan), därför har torsken en mycket viktig roll i Östersjöns ekosystem. När torsken minskar i antal och inte kan äta lika mycket bytesdjur som till exempel skarpsill så blir skarpsillarna fler. Skarpsillarna i sin tur äter mer djurplankton. Då blir djurplanktonen färre och de kan i sin tur inte äta lika mycket växtplankton som när näringskedjan är i balans. Väldigt stora mängder växtplankton leder till algblomning, alltså en kraftig tillväxt av planktonalger och blågröna bakterier. När algerna dör och faller till botten går det åt stora mängder syre för att bryta ned det döda materialet. Det leder till syrefria bottnar och bottendöd. Syrebristen och bottendöden är i sig ett hot mot torsken, som trivs bäst på stora djup, och det blir dessutom en självförstärkande effekt när minskat torskbestånd i förlängningen också leder till algblomning.  

Algblomningen i Östersjön beror framförallt på att för mycket näringsämnen släpps ut i havet via städer och industrier i länderna runt Östersjön.  

Vad kan jag göra?   

Tyvärr har undersökningar visat att det du kan göra som konsument inte är tillräckligt för att skydda torsken. Så förutom att du kan sluta äta fisk, alternativt att inte köpa fisk eller skaldjur som är utrotningshotade och att välja fisk som är MSC-märkt (MSC är en internationell märkning för hållbart fiske) eller KRAV-märkt behövs också annat engagemang. Du kan delta i protester eller demonstrationer, engagera dig politiskt eller också gå med i en organisation som försöker ändra på politikernas inställning till havsfrågor, som till exempel Svenska naturskyddsföreningen eller Världsnaturfonden WWF. 

Vad görs för att skydda torsken? 

Torskfisket regleras med hjälp av fiskekvoter inom EU, vilka omförhandlas varje år. I Östersjön har kvoterna förändrats upp och ner mycket de senaste åren, trots att östersjötorsken aldrig varit så nära utrotning som idag. Varje år fångas även oerhörda mängder torsk som är för liten för att få tas upp, eller som överstiger de tilldelade kvoterna.  Stora mängder av döda småtorskar, så mycket som 11 miljoner individer, slängs tillbaka i havet igen varje år, trots att det varit olagligt sedan 2015.  

På grund av den allvarliga situationen för torsk i Kattegatt sänktes fiskekvoten i Sverige med 77 procent 2020. För torsk i Skagerrak och Nordsjön minskade kvoten med 50 procent, jämfört med året innan.  

Varför är den trehornade tordyveln nationellt utdöd? 

Den trehornade tordyveln är en skalbagge som ingår i familjen tordyvlar. Den är nationellt utdöd i Sverige sedan 1893. Efter det har den hittats en gång vid Sandhammaren i Skåne 1965, den hade troligen blåst dit. 

Främsta anledningen till att tordyveln utrotades i Sverige är exploatering eller igenplantering av kustnära sandhedar. Även att bete på magra, sandiga betesmarker har upphört är en bidragande orsak. Den trehornade tordyveln har hittats närmast i Danmark, där har tordyveln också minskat men hittades på Själland 2015 och Bornholm 2018. De danska fynden tyder på att tordyveln skulle kunna återetablera sig i till exempel östra Skåne.  

Få synder förlåtna genom tordyveln

Den trehornade tordyveln lever på andra djurs spillning. Framför allt kanin- och hjortspillning men också spillning från får, hästar och kor. Tordyveln lever nära stränder och bygger sitt bo i gångar i sanden. De kan bygga så djupt som 1–1,5 meter ner. Gångarna fyller de med spillning. I jorden i anslutning till de långa gångarna lägger honan äggen ett och ett. Hanen använder hornet för att försvara boet mot inkräktare.

I svensk folktro ansågs tordyveln vara en lyckobringare. En tordyvel fick inte dödas, utan måste behandlas med respekt. Om en tordyvel ramlat över på rygg och den vändes rätt skulle personen som vände den få tio synder förlåtna.

Vad görs för att skydda den trehornade tordyveln?

Ingen aktiv åtgärd görs för att tordyveln ska återkomma till Sverige.

Varför är tröglorin utrotningshotad?

Tröglorins levnadsområde, regnskogen, är hotad. Det i sig är ett av de främsta hoten mot tröglorin. Den är också hotad av jakt eftersom pälsen och köttet används inom naturmedicin. Dessutom jagas den för att den ses som ett skadedjur som förstör odlingsmarker.

Det största hotet mot tröglorin är att den fångas in och säljs som husdjur, eller visas upp för turister som kan fotograferas med en tröglori mot betalning. Då dras tröglorins tänder ut för att den inte ska kunna bitas. Detta leder till allvarliga infektioner. Det är mycket vanligt att tröglorier i fångenskap dör av en tandinfektion. Om de överlever kan de ändå inte släppas tillbaks ut i det vilda, eftersom de inte skulle klara sig utan tänder.

Tröglorin hotas också av att andra, invasiva, trögloriarter släppts ut i tröglorins levnadsområden. Invasiv är en art som flyttats till ett nytt geografiskt område av människan, och där har bättre förutsättningar att överleva och tränger ut de inhemska arterna. Ibland hybridiseras (alltså förökar) de utsläppta tröglorierna med de inhemska trögloriarterna. Djur som är en blandning mellan två eller fler arter kallas hybrider. På sikt kan hybridisering leda till att arter som inte är vitt spridda riskerar att dö ut, eller blandas upp med gener från den andra arten. Det minskar den biologiska mångfalden.

Gillar inte att bli kittlad!

Tröglorin har giftkörtlar under armarna, giftet från körtlarna gnider den in i munnen. Därför är tröglorins bett giftigt och kan vara dödligt för en människa. För några år sedan spreds klipp på youtube där människor kittlade sina tröglorier i tron om att de gillade det. Men tröglorier tycker inte alls om att bli kittlade, istället är det rena tortyren för dem. De lyfter på armarna för att samla in gift innan de är redo att bitas, inte för att det är skönt.
Tröglorin är nattaktiv och lever i djungeln. De stora ögonen gör att den kan ta in mer ljus så att den ser bra i mörker. På dagarna sover den oftast ihoprullad som en liten boll i ett träd.

Vad görs för att skydda tröglorin?

Det finns flera räddningscenter för tröglorier I Thailand, Sumatra och Java. Tröglorin är skyddad av flera olika nationella lagar I Thailand, Indonesien, Singapore och Malaysia. Alla trögloriarter är skyddade mot internationell handel enligt CITES appendix I. CITES innebär att utrotningshotade djur och växter inte får köpas eller säljas mellan olika länder utan tillstånd. CITES klassar olika arter i olika kategorier (som kallas Appendix I, II och III) beroende på hur hotad arten är.

Varför är tumlaren utrotningshotad?

Det största hotet mot tumlaren idag är som bifångst i fiskenät. Undervattensbuller från till exempel sjöfart och vindkraftsparker stör tumlaren. Dels har tumlaren extremt känslig hörsel som den behöver för att överleva och dels maskerar bullret de naturliga ljud under vattnet som tumlaren använder sig av för att lokalisera sig och hitta mat. Tumlaren har genom åren också jagats på grund av sitt kött. I östersjön har ökade halter av miljögifter som DDT och PCB skadat tumlaren, gifterna påverkar tumlarens reproduktionsförmåga och immunförsvar. Dessutom har hårda vintrar påverkat tumlaren i Östersjön negativt.

I Sverige är tumlarna i östersjön akut hotade, detta beror på att de har ett litet utbredningsområde. Populationen har minskat drastiskt de senaste 20 åren, och där lever nu endast några få individer kvar. I Skagerak och Kattegatt anses tumlaren numera vara livskraftig (LC).

Andas luft

Tumlaren är den enda valarten som lever permanent i svenskt vatten. Den är en liten val på cirka 2,5 meter. Tumlaren liknar delfinen till utseende men med trubbigare nos och tillplattade tänder. De kan hoppa precis som delfiner men inte lika imponerande. Precis som delfinen gör även tumlaren pipande och klickande ljud.

Tumlare lever i grupp och måste på grund av sin storlek äta mycket och regelbundet. Födan består av fiskar, bläckfiskar och kräftdjur som den sväljer hela. Tumlare är snabba simmare och använder ultraljud för ekolokalisering, precis som andra valar. Tumlaren lever oftast mellan 8–10 år men vissa tumlare har blivit upp till 20 år gamla. Tumlaren andas luft precis som vi människor och måste komma upp till ytan varannan minut för att andas.

Vad görs för att skydda tumlaren?

1973 fridlystes tumlaren i Sverige. Eu-kommisionen har kritiserat Sverige för att skyddet av tumlaren har varit för dålig. Sedan 2019 har kritiken blivit hårdare och EU har pressat Sverige och andra länder att göra mer för att bevara hotade valar.

Världsnaturfonden WWF driver olika projekt för att skydda tumlaren. Dels ett projekt för att skydda tumlarens livsmiljö genom att bevara marina ekosystem och biologisk mångfald. Dels en studie tillsammans med lokala fiskare kring användning av så kallade ’pingers’ som åtgärd att minska bifångst av tumlare. Pingers fästs i fiskenäten och avger ljud som tumlaren kan uppfatta och varnas av, och därmed undvika att simma för nära.

Tumlaren är också skyddad enligt EU:s Art- och habitatdirektiv.

Varför är uttern utrotningshotad?

”Projekt Utter” startades 1975 av världsnaturfonden WWF i samarbete med Jägarförbundet och Naturskyddsföreningen för att ta reda på varför uttern minskat i antal. Då hittades höga halter av PCB (polyklorerade bifenyler) i uttrar. PCB är en grupp hälsofarliga industrikemikalier som bland annat används som mjukgörare i plaster.  Tyvärr blir också många uttrar överkörda när de försöker korsa vägar.  Och människans byggen kan förstöra utterns hem då dammar och åar försvinner eller blir förorenade. Men även jakt, vattenregleringar och rensning av strandvegetation påverkar uttern negativt.  

Utmärkt simmare och skuttar på land

Uttern är tyst, smidig och utrustad för att trivas i vatten med näsborrar och öron som kan stängas igen vid dykning. Den har simhudstassar och är en utmärkt simmare som glider smidigt fram i vattnet. Uppe på land däremot är uttern lite klumpigare när den skuttar fram. Uttern håller sig nära vatten och lever vid havsstränder, dammar och sjöar. Den är ett rovdjur som äter fisk men under vintern kan de också äta små fåglar, grodor, kräftdjur och insekter.  Uttern är mest aktiv under natten. Uttern kan bli hela 22 år gammal.

Uttern märker sitt revir genom doftmarkeringar. På vintern kan den kissa i snön och på sommaren gnider den bakkroppen mot marken för att lämna ett sekret från analkörtlarna. Reviret kan sträcka sig 20 kilometer för en hanne, honans är oftast lite mindre och ligger inom hannens revir.

Vad görs för att skydda uttern?

Minskat utsläpp av miljögifter har ökat beståndet av uttrar i Sverige speciellt i norr, och uttern har gått från att vara sårbar VU, till nära hotad (NT) på rödlistan. I södra Sverige har WWF jobbat med att skapa bättre miljöer för uttern, anlagt våtmarker, tagit fram vattenanpassade skogsbruksplaner och informerat markägare. Projekt Utter har byggt ett flertal utterpassager vid broar för att undvika att uttern blir påkörd i trafiken.

Uttern är Fridlyst sedan 1969 och i Sverige har Naturvårdsverket tagit fram ett åtgärdsprogram för uttern. Uttern finns med i EU:s Art och Habitatdirektiv. Den är även förtecknad i Bernkonventionen bilaga för strikt skyddade djurarter samt i CITES, som reglerar handel med djur.

Vargen i Sverige

Vargen etablerade sig i Sverige efter den senaste istiden, för omkring 10–12 000 år sedan. Under flera hundra år ansågs vargen som ett skadedjur då den var ett hot mot boskapsdjur

Varför är vargen utrotningshotad?

Vargen är ett rovdjur som jagar i flock. Den äter gärna tamdjur som kalvar, renar eller får vilket har bidragit till att människan länge sett vargen som ett hot. Därför har vargen har jagats och jagas än i dag, vilket kraftigt har påverkat vargens population. Den illegala jakten på vargen utgör ett allvarligt hot i hela dess utbredningsområde.

Populationen i Sverige och Norge är fortfarande så liten att den inte anses livskraftig utan kontinuerlig invandring från Finland och Ryssland. Genetiska undersökningar visar att den skandinaviska stammen härstammar från ett enda vargpar med östligt ursprung. Trots att det under åren kommit in en del vargar österifrån är det stor del av inavel i populationen fortfarande hög, vilket är ett allvarligt hot mot den svenska vargstammen.

Vargen påverkas också av förändringar i sin livsmiljö och drabbas lätt av sjukdomar. Även den ökade mängden människor påverkar vargen negativt. Vargen anses inte vara utrotningshotad internationellt, men i vissa områden är den det. I flera länder är vargen fridlyst. I vissa länder, till exempel Storbritannien, är vargen redan utrotad.

Vargen är ett flockdjur

Vargen är det största vilda hunddjuret och väger mellan 30–50 kg. Vargen är ett socialt flockdjur som lever och jagar i familjegrupper, en hona och hane bildar ett par och är de enda som får ungar i familjen. Det kan förekomma enstaka andra vuxna individer i flocken också, men de får inte några ungar. Flocken har revir som kan vara lika stora som hela Skåne. Vargen gräver gropar som blir deras bo, dessa kallas lya. Där tillbringar ungarna mycket av sin tid tills de blir redo att lämna familjen och leta sig till en annan flock. I djurparker kan vargen leva upp till 18 år, i det vilda ca 10 år.

I Sverige är det förbjudet att ha vilda rovdjur som sällskapsdjur. Men i USA förekommer det att vargar tas tidigt från sin mamma och dresseras för att bli ett sällskapsdjur. Där förekommer det även korsningar mellan hundar och vargar, vilket är förbjudet i Sverige. Alla tama hundraser härstammar från vargen.

Vargen finns med i många europeiska folksagor, som till exempel Rödluvan. Den är oftast beskriven som en farlig och smart varelse som man ska akta sig för. Vargen är ett mycket intelligent djur och har goda förmågor att vara social.

Vad görs för att skydda vargen?

Naturvårdsverket har fastställt att miniminivån för gynnsam bevarandestatus av varg i Sverige ska vara minst 300 individer. I och med att vargpopulationen varierar stort över året, med flest vargar efter att valparna föds i maj, och minst just innan de föds så pågår debatten kring detta.

Vargen är skyddad genom EUs Art- och habitatdirektiv och Bernkonventionen. Den är också skyddad enligt CITES, appendix II. CITES innebär att utrotningshotade djur och växter inte får köpas eller säljas mellan olika länder utan tillstånd. CITES klassar olika arter i olika kategorier (som kallas Appendix I, II och III) beroende på hur hotad arten är.

Varför är den violetta guldvingen utrotningshotad?

Den violetta guldvingens levnadsområden är starkt hotade eftersom larvens värdväxt är hotad. Larven lever på värdväxten ormrot (Bistorta vivipara) som tidigare var en vanlig växt ibland annat slåtterängar över hela Norrland och norra Svealand. Ormrot har minskat kraftigt i och med det moderna jordbruket, och att magra jordar har lämnats att växa igen eller planterats igen. Ormrot tål inte gödsling.

Dråpslaget mot violett guldvinge kom med ensilagetekniken under 1990-talet. Från att ha haft en gles men ändå stor utbredning under 1990-talet. Nu finns den bara i något större mängd i några lokaler i Jämtlands län.

Förutom att fjärilens livsmiljöer redan i hög grad har gått förlorade så hotas violett guldvinge i dag av att dess populationer är så isolerade från varandra. I framtiden kommer fjärilen sannolikt nästan enbart att finnas kvar i områden med särskilt anpassad skötsel för arten. Violett guldvinge är en av de mest hotade dagfjärilsarterna i Centraleuropa.

Suger nektar med snabel

Violett guldvinge lever på blomrik ogödslad slåttermark, i skogsgläntor, på kalkrik mark i fjällen och på andra platser där dess värdväxt, ormrot, växer.

De har en lugn fladdrande flykt och flyger korta turer från blomma till blomma. På natten och i molnigt väder vilar den. Vuxna violetta guldvingar lever av nektar som de suger från blommorna på olika örter. Sugsnabeln, på huvudets undersida, ger fjärilen möjlighet att nå in i djupa blommor och suga till sig nektar.

Vad görs för att skydda den violetta guldvingen?

I Sverige är violett guldvinge fridlyst och upptagen i artskyddsförordningen. Naturvårdverket har en åtgärdsplan för fjärilen. Den finns också med i EU:s habitatdirektiv. På vissa ställen, till exempel i Vitryssland och Polen lever den i skyddade områden. Och i till exempel Belgien har aktiva åtgärder för att återställa fjärilens levnadsområden gjorts.

Varför är vitryggig hackspett utrotningshotad?

Vitryggig hackspett har specialiserat sig på att äta insekter som lever i veden och barken i döda eller döende lövträd. Därför behöver den ständig tillgång till många kraftigt insektsangripna lövträd i sitt utbredningsområde. Det största hotet mot vitryggig hackspett är att den förlorar sin livsmiljö på grund av det moderna intensiva skogsbruket. Dessutom är dess nuvarande utbredningsområden isolerade ifrån varandra, vilket gör att populationen har svårt att växa i antal. Många av de klassiska häckningsområdena för vitryggig hackspett hör till de skogsområden i Sverige som är bland de mest hotade, och där flest andra rödlistade arter lever.

Den vitryggiga hackspetten i Sverige

Under 1800-talet och en bit in på 1900-talet häckade den vitryggiga hackspetten i 17 av 24 svenska landskap. Sedan dess har hackspettens utbredningsområde i Sverige minskat med mer än 90 %, framförallt under de senaste 30–40 åren. Idag uppskattas ca 14 individer leva i Sverige. Av dessa kommer 9 från utplanterade fåglar eller deras vildfödda ungar. I vårt grannland Norge finns en livskraftig population av vitryggig hackspett på cirka 1700 par.

Vitryggig hackspett är en så kallad paraplyart. Genom att inrikta bevarandearbetet på den mest krävande arten (paraplyarten) inkluderas många andra, mindre krävande rödlistade arter i samma miljö. I vissa områden där vitryggig hackspett häckar har det hittats mer än 200 andra rödlistade arter.

Kommunicerar med trumning

Vitryggig hackspett är en stannfågel som kan övervintra i Sverige. Om bristen på mat är stor eller om det är riktigt kallt, kan de flyga till nya områden. Vitryggshonan lägger ofta tre till fem ägg. Båda hanen och honan hjälps åt att ruva äggen.

När hackspettar hackar på träd kallas det trumning. Varje hackspettsart har sin speciella trumning. Hanarna, men ibland också honorna, hävdar revir genom att trumma mot trädstammar under våren. Den vitryggiga hackspetten har en kraftig trumning som är gles i början och håller i länge.

Vad görs för att skydda vitryggig hackspett?

Vitryggig hackspett är fridlyst, och Naturvårdsverket har tagit fram ett åtgärdsprogram för arten. Sedan 1995 arbetar Naturskyddsföreningen med utplanteringsförsök. Sedan år 2000 avlas vitryggig hackspett på Nordens ark, för att sedan kunna sättas ut i naturen.

Vitryggig hackspett omfattas av EU:s fågeldirektiv och Bernkonventionen för skyddandet av arter.

Varför är den västliga gorillan utrotningshotad?

Västlig gorilla består av två underarter, den västliga låglandsgorillan och Cross-River gorillan.

Jakt och att den västliga gorillans levnadsområden förstörs är det största hotet mot den gorillan. Men även sjukdomar bidrar till en minskande population. Ebolaviruset har drabbat gorillan från 1980 och framåt.  Vid gräsen mellan nordvästra Gabon och nordvästra Kongo har stora mängder gorillor dött av viruset.

Illegal jakt är det största hotet mot gorillan och trots många försök att stoppa jakten så fortsätter tjuvjakten. Delvis på grund av att människans jakt på palmolja innebär att vi mer och mer befinner oss där gorillorna lever. Skogsavverkning och klimatförändringar förstör gorillans levnadsområden. Klimatförändringarna i mellersta Afrika leder till att de tropiska skogarna där gorillorna lever blir torrare. Detta leder i sin tur till att frukt och blommor, som är gorillans främsta föda, inte mognar som de brukar. Dessutom ökar risken för skogsbränder.

Den västliga gorillan är en av två arter

Det finns två arter av gorilla. Den västliga gorillan skiljer sig från den östliga genom kroppsbyggnad och storlek. Den västliga gorillan är något mindre och smalare. Även pälsen skiljer sig åt, den västliga gorillan är något mer gråbrun i färgen. Det finns sedan två underarter av den västliga gorillan, den västliga låglandsgorillan och Cross River gorillan. Dessa skiljer sig åt i huvudets och tändernas uppbyggnad.

Den västliga gorillan spenderar största delen av dagen med att äta och bygger sedan ett bo inför natten. Oftast på marken men ibland uppe i ett träd. Gorillan lever i familjegrupper, en hane och flera honor med deras ungar. Gorillan är social och kan leva upp till 40 års ålder. Honan blir vuxen före hanen. Det tar ungefär 10 år för honan att bli vuxen och 18 år för hanen. Gorillan i montern är cirka nio månader gammal.

Vad görs för att skydda den västliga gorillan?

Gorillan är skyddad av flera lagar, i områden den västliga gorillan lever är det förbjudet att jaga den. Man får varken döda, skada eller fånga in gorillan. Trots detta sker olaglig jakt på gorillan. Det finns skogsvakter i vissa områden som nationalparker som ska skydda gorillan, men mer än hälften av populationen lever inte i skyddade områden.

Några förslag för att skydda den västliga gorillan ytterligare är att se till att lagar kring skydd och jakt följs upp. Att vaccination för Ebola och andra sjukdomar införs och även att gorillans levnadsområden säkerställs. Det finns flera djurparker med avelsprogram för gorillan.

Handel med västlig gorilla är reglerat enligt CITES, appendix I och klass A i den Afrikanska konventionen. CITES innebär att utrotningshotade djur och växter inte får köpas eller säljas mellan olika länder utan tillstånd. CITES klassar olika arter i olika kategorier (som kallas Appendix I, II och III) beroende på hur hotad arten är.

Varför är ängshöken utrotningshotad?

Första fyndet av ängshök i Sverige gjordes 1839 och den första häckningen konstaterades 1923. Det har aldrig funnits mängder av ängshök i Sverige, men under de senaste tre generationerna (21 år) har de minskat med cirka 25 %. De flesta ängshökarna i Sverige finns på Öland. Nära hälften av den öländska stammens häckningsplatser är hotade av röjning för bete åt tamdjur, igenväxning, duvhökar och permanent mänsklig störning.

Ängshökens häckningsområde är väldigt specifikt. De behöver ha öppen hed- eller ängsmark med snår och större bestånd an hundkäx och nässlor. Ängshöken placerar sitt bo i hög växtlighet, om de inte hittar denna typ av biotop naturligt så bygger de på vissa ställen sitt bo på jordbruksfält, då riskerar tidig skörd att störa fåglarna. 

Ängshöken har också varit hårt drabbad av äggsamlare, med flera fall kända från Sverige.

Allmänt om ängshöken

Ängshöken är en flyttfågel som tillbringar vintern på den afrikanska savannen eller i södra indien. Den flyttar i augusti-september och återkommer i slutet av april eller i maj. Ängshökhonan lägger en kull med 4–5 ägg i slutet av maj. Honan och ungarna får mat av hanen under ruvning och när ungarna är små. Det är inte ovanligt att hanarna har ungar med flera honor som han måste leta mat åt.

Ängshöken äter helst smågnagare men även större insekter och fåglar. Ängshöken blir själv jagad av räv, kråka och framför allt duvhök. Även mink kan jaga ängshöken.

Vad görs för att skydda ängshöken?

Skydd och vård av ängshökens häcklokaler är nödvändiga om arten skall ha en framtid i Sverige. Här är ängshöken fridlyst och Naturvårdsverket har antagit ett åtgärdsprogram för att skydda ängshöken i Sverige.

Ängshöken är också skyddad enligt EUs fågeldirektiv, Bernkonventionen och bonnkonventionen. De är skyddade mot internationell handel enligt CITES bilaga A. CITES innebär att utrotningshotade djur och växter inte får köpas eller säljas mellan olika länder utan tillstånd. CITES klassar olika arter i olika kategorier (som inom EU kallas bilaga A till D) beroende på hur hotad arten är.