Elritsa

Varnar med dofter och undersöker rovdjur

Elritsor lever gärna i stim, både med fiskar av samma art och annan småfisk, och yngel av större fiskar. Om en elritsa skadar sig eller dör släpper den ut ett doftämne i vattnet som varnar de andra elritsorna att någonting farligt finns i närheten. Då skyndar de sig att bilda större och tätare stim, för att kunna skydda sig bättre mot eventuella rovdjur.

En grupp med elritsor som får syn på något farligt – kanske en gädda – kan skicka ut spanare som studerar faran. Spanarna försöker avgöra om gäddan är på väg att attackera eller inte. Om den verkar vara ett hot kan elritsorna gå upp i samma försvarsläge som av doftämnet från skadade elritsor. Grupper av elritsor som lever i vatten med många rovdjur, lär sig att snabbare byta läge mellan försvar och lugn och ro, än vad elritsor i lugnare vatten kan. 

Knallröd vid lek

Elritsan kanske ser lite färglös ut, men skenet bedrar! På våren och försommaren, när det är dags för lek, blir hanarnas dräkt närmast likt rödingens. Den får knallröd buk, gröna sidor och nästan svart rygg. I ansiktet syns vita knölar, som kallas för lekvårtor. Hanen jagar honan, och gnuggar sin sida mot hennes. Det kan bli ganska aggressivt. Till slut lägger honan sina ägg, som klibbar fast på stenar på bottnen, och hanen befruktar äggen med sina spermier.

Känslig för miljöförändringar

Elritsan trivs bäst i klart, kallt vatten, oftast i bäckar och åar men också i sjöar eller i bräckt kustvatten. De är känsliga för försurning och har därför tidigare minskat i antal på grund av miljöförstöring. Men eftersom elritsan är bra på att vandra i vattendrag – har den också kunnat komma tillbaka till platser där den tidigare försvunnit.