Dolksvans

Ögon på svansen och hjärnan runt munnen

Är det en simmande hjälm i vattnet? Nej, det är en dolksvans, ett mycket märkligt djur med rundat skal och lång spetsig svans. Svansen kanske ser ut att användas för att stickas, men egentligen används den för att dolksvansen ska kunna vända på sig om den råkat hamna upp och ned.  

Det här märkliga djuret har ett 10-tal ögon, utspridda över kroppen. Två ögon är lite större och sitter uppe på skalet, men resten är mindre, ljuskänsliga receptorer. Flera av de små ögonen sitter på svansen! Dolksvansens hjärna sitter i en tunn, rund ring runt munnen. Dolksvansen har 6 par ben, men bara 5 par används för att gå. Det främsta paret används för att äta, och eftersom arten saknar både käkar och tänder, behöver den slita sönder maten innan den kan sväljas. 

Blått blod som används till vaccin 

Dolksvansen har blått blod. Detta beror på att de har ett ämne, kopparbaserat hemocyanin, som syresätter deras blod. Människor och många andra djur har ett annat ämne, hemoglobin, som gör blodet rött. När en främmande bakterie tar sig in i ett sår på dolksvansen, kapslas den in med ett geléliknade material. Den här egenskapen har varit mycket användbar i medicinsk forskning. Dolksvansens blod kan användas för att se till att inga bakterier finns i mediciner och vaccin – något som upptäcktes på 1970-talet. Detta har blivit mycket viktigt för att färre människor ska dö av infektioner. Troligtvis har dolksvansblod använts för att testa i stort sett alla vaccin du har tagit! 

Men det ökande behovet av dolksvansblod kan bli ett problem för arten. Djuren fångas in och tappas levande på en del av sitt blod – och sedan släpps de oftast tillbaka till havet igen. Men ibland skadas de i hanteringen, och vissa företag säljer dem vidare som bete till fiskeindustrin i stället för att släppa tillbaka dem. Numera finns ett konstgjort ämne som liknar dolksvansens blod – som kan användas på samma sätt. Men ännu används dolksvansblod i mycket stor skala, framför allt i Nordamerika. 

Äldre än dinosaurierna

Dolksvansen kallas också för hästskokrabba, men är inte alls en krabba. I stället är den närmare släkt med dagens spindeldjur, som spindlar, skorpioner och kvalster. I familjen som dolksvansen tillhör, finns bara fyra nu levande arter kvar. Dolksvansarnas utseende och levnadssätt har sett i stort sett likadant ut de senaste 400 miljoner åren – därför brukar de ibland kallas för levande fossil. Dolksvansarna är faktiskt äldre än dinosaurierna! 

På försommaren parar sig dolksvansen. Då tar sig vuxna dolksvansar från djupa havsbottnar upp till stränderna, där de samlas i stora grupper. Honorna lägger ägg i gropar i sanden, och hanarna befruktar äggen. En hona kan lägga upp mot 4000 ägg under ett tillfälle – och lägga ägg upp mot 20 gånger på ett år! Parningen sker på natten, ofta under fullmåne eller nymåne och högvatten.  

Dolksvanslarverna kläcks efter ett par veckor, och spolas ut i vattnet och söker sig mot bottnen. Allt eftersom de växer, ömsar de skal och söker sig djupare och djupare ner i havet. En dolksvans blir könsmogen först kring 10 års ålder – och det är då den söker sig tillbaka till stranden igen. Dolksvansens ägg och larver är en mycket viktig del av födan för många fåglar och andra djur.