När nazisterna tog över Österrike 1938, flydde familjen Wetter till Polen.
När även Polen ockuperades
sågs familjen som förrädare.
Mamman och systern försvann utan spår.
Pappan torterades och dog.

Sylvia blev aktiv i motståndsrörelsen.
Hon samlade in hemlig information om tyska transporter.
Till slut blev hon angiven
och skickades först till Auschwitz och sedan till Ravensbrück.

Eftersom Sylvia var språkbegåvad
arbetade hon med registrering av nyanlända till lägret.
Hela tiden letade hon efter sin syster.
När ryktet gick att Röda Korset skulle hämta fångar
trodde många att det var lögn.

Men när de Vita bussarna kom, med svenska flaggor på sidorna, vågade hon följa med.

Efter befrielsen hamnade Sylvia på Malmö Museum.
När hon insåg att hon skulle fortsätta leva blev saknaden efter familjen större.
Hon hade ingenting kvar,
inga fotografier och inga brev.

Efter en tid började Sylvia arbeta,
träffade en man, gifte sig och fick barn.
Hon sökte upprättelse
och vittnade i rättegångar mot krigsförbrytare.

Familjen gav Sylvia trygghet.
Men sorgen var ständigt där,
en sorg över att kriget förstörde hennes livsplaner.
Hennes barn lärde sig redan som små
att alltid ta hänsyn till mamma.
De förstod att hon varit med om något fruktansvärt.