Sulamit föddes i en judisk familj i Polen. När kriget kom splittrades familjen och Sulamit och hennes lillebror fördes till Lódz ghetto. De andra familjemedlemmarnas öde är okänt.

I Lódz var det mycket svårt att leva. Det var brist på mat och Sulamit var tvungen att arbeta. En morgon när hon vaknade låg hennes lillebror död i deras säng.

Från Lódz fördes hon till Birkenaus förintelseläger. Där väntade hon på att bli avrättad men räddades av en slump. I stället transporterades hon till en vapenfabrik i Berlin.

Mot slutet av kriget skickades alla judar från fabriken till Ravensbrück. När de Vita bussarna kom vågade hon först inte åka med, skräckslagen att bussresan skulle leda till döden.

Efter befrielsen upplevde Sulamit en tom känsla. Trots att gatorna kantades av jublande människor kände hon ingenting.

När Sulamit blev frisk fick hon arbete hos en familj i Malmö. Strax därefter träffade hon Bezalel. Han hade också genomlidit fånglägrens fasor och kommit till Malmö efter kriget.