Havets regnskog

Korallrev är en livsmiljö i havet med en otrolig biologisk mångfald. Trots att korallreven bara täcker 0,1 % av jordens yta – finns här ungefär en fjärdedel av havets alla arter. Mångfalden i korallreven gör att de ibland kallas för havets regnskog. Här lever många arter av bland annat fiskar, kräftdjur, nässeldjur, svampdjur, maskar, blötdjur, tagghudingar, sjöpungar – och till och med vissa reptiler och däggdjur – hela eller delar av sina liv. Ett korallrev erbjuder mängder av gömställen och levnadssätt, och de organismer som lever här har alla storlekar, från mikroskopiskt små kräftdjur till stora hajar eller jättemusslor.

Byggs upp av kalksten

Ett korallrev byggs upp under tusentals år, av de koraller som lever i det. Stenkoraller, kallas den grupp som till största del bygger upp ett rev. Det är en koloni med små djur som kallas polyper. Tillsammans bygger polyperna upp ett hårt skelett av kalksten, som de tillverkar av kalcium och karbonater som de tar upp från havsvattnet. Skeletten står kvar även när själva koralldjuret har dött, och med tiden byggs ett rev upp, av koraller och andra kalkbindande organismer som staplas på varandra, kanske med stenar eller klippor som grund. En korall kan växa väldigt sakta – så ett stort korallrev tar otroligt lång tid att byggas upp.

Viktigt skydd för människor

Förutom att vara en livsviktig miljö för många arter, fyller också korallrevet många andra funktioner, som är viktiga för jorden och oss människor. Nästan en halv miljard människor är helt eller delvis beroende av korallreven för att få mat och försörjning, genom till exempel fiske och turism. Många är också beroende av korallreven som skydd. När stormar eller tsunamis närmar sig kustsamhällen, är korallreven mycket viktiga för att bromsa effekten på land. Dessutom har forskare kunnat hitta många ämnen från organismer i korallreven, som kan användas inom mänsklig medicin. Mediciner för att behandla exempelvis cancer, hjärt- och kärlsjukdomar, bakterieinfektioner och magsår, har kunnat tillverkas med hjälp av kemiska ämnen i korallrevens djur och växter.

Klimatförändringar och miljöförstöring

Dessvärre är korallreven ett av jordens mest hotade ekosystem. De senaste 150 åren har hälften av världens korallbestånd försvunnit, och om inte förstörelsen bromsas kan världens tropiska korallrev vara helt utplånade till år 2050. Orsakerna till att korallreven förstörs är många, men alla kan sammanfattas med: Människan.

Klimatförändringarna är ett stort hot mot korallreven. När haven värms upp dör korallerna i en process som kallas korallblekning. De ökade utsläppen av koldioxid gör också att haven blir surare – vilket leder till att det blir svårare för korallerna att bygga sina kalkskelett. Ohållbart fiske och turism är också ett stort hot mot korallreven. På vissa platser används mycket skadliga fiskemetoder som trålning, dynamitfiske eller fiske med giftet cyanid – som riskerar att slå ut hela ekosystem. Utsläpp av miljögifter, slam och sediment som kommer via floder ut i havet är också ett stort problem för korallerna – som är känsliga för förändringar och lätt blir utkonkurrerade av onaturlig algtillväxt.

Vad kan jag göra?

-Engagera dig i organisationer som arbetar för korallrevens skyddande och bevarande, till exempel Världsnaturfonden WWF.

-Rösta på, eller engagera dig i, partier som vill stoppa klimatförändringarna och miljöförstöringen.

Blå putsarfisk

Driver ”putsarstationer”

Blå putsarfiskar driver ”putsarstationer” som andra fiskar besöker för att rengöras från parasiter. Putsarfisken gör en liten simuppvisning för värdfisken som vill blir rengjord och sen är det dags att sätta igång. Putsarfisken får till och med simma in i munnen för att plocka parasiter och död vävnad från värdfisken.

Arbetar i grupp

Ibland händer det att en putsarfisk tar en tugga av värdfisken, men den blir snabbt ivägjagad av de andra i putsargruppen. Annars är det stor risk att värddjuret simmar iväg och aldrig kommer tillbaka. Då har gruppen putsarfiskar förlorat sin middag.

Grupperna med putsarfiskar kan bestå av ett par vuxna fiskar eller en grupp vuxna honor med en hane. Det händer att en grupp unga fiskar startar en ”putsarstation”. Om hanen försvinner från sin grupp byter den dominerande honan kön och tar platsen som hane.

Falsk fisk tar bett

Det finns även en falsk putsarfisk som ser ut som blå putsarfisk (Aspidontus taeniatus). Den falska putsarfisken putsar inte värdfisken utan tar ett rejält bett och simmar och gömmer sig för att äta. Unga fiskar blir lurade av den falska putsarfisken men inte de äldre. Munnen sitter på olika ställen på ”riktig” och falsk putsarfisk så det går att se skillnad.

Falsk putsarfisk äter mest fiskägg och rörmaskar så det är inte så ofta värdfiskar blir lurade. Det är tur, för då hade värdfiskarna slutat simma till ”putsarstationerna”.

Tomatclownfisk

Samarbetar med anemoner

Tomatclownfisken lever i samarbete med anemoner i havet och de två djuren gynnar varandra. De skyddar varandra från rovdjur. Tomatclownfisken håller vakt och sköter renhållningen, och får själv skydd när den gömmer sig bland anemonens giftiga tentakler. Tomatclownfisken har ett speciellt slemlager som skyddar den från giftet. Fisken och anemonen kan också äta varandras matrester.

Honorna bestämmer

Tomatclownfisken lever i korallrev i små grupper, ofta knutna till anemoner. Gruppen har endast en hona, hon är störst och högst i rang. Den största hanen är hennes partner, ofta livet ut. Den dominanta honan stör sin manliga partner så pass att han inte blir lika stor som henne.

Hanen i sin tur har samma beteende mot ungfiskarna i gruppen. Det gör att de inte heller får tag på så mycket mat att de kan växa sig stora. Endast det dominanta paret får yngel. Honan släpper många ägg på en sten nära anemonen som hanen vaktar till de kläcks. Ynglen söker sig sedan till en egen anemon att leva i.

Föds som hanar

Alla tomatclownfiskar föds, och utvecklas, som hanar. Det enda sättet för en ny hona att utvecklas är när den förra honan i en grupp av någon anledning försvinner. Då byter den största kvarvarande hanen kön och blir dominant hona. Den största ungfisken blir ny dominant hanne.

Kaninfisk

Gifttaggar på ryggen

Kaninfisken lever i tropiska saltvatten, främst i grunda områden. Den föredrar att leva i steniga korallrev, i laguner och i övergången mellan lagun och hav. Kaninfisken ser vänlig ut, och sitt namn har den fått av sitt snälla ansikte som liknar en kanin. Men var försiktig! Kaninfisken har gifttaggar i fenstrålarna på ryggen som skydd mot rovdjur. En människa som blir stucken kan få mycket ont, och problem med andningen och hjärtat.

Ändrar färg

Kaninfisken är aktiv och orädd. Den har förmåga att ändra färg till en mörkare färg anpassad efter omgivningen, dels när det är mörkt på natten, dels om den blir stressad. Kaninfisken är revirhävdande, och simmar oftast ensam eller i par. Hanen och honan bildar par redan som mycket unga fiskar. Efter parningen sprider de ett stort antal befruktade ägg i vattnet. Äggen flyter i en skyddad miljö, bland koraller och plankton under tiden de utvecklas.

Lyrstjärtad anthias

En dominant hane som ledare

Lyrstjärtad anthias är en vacker orange fisk som lever i stim. Om du tittar noga i akvariet kan du se en lite större fisk som är mer rosa i stället för orange, och simmar tillsammans med de orangea fiskarna. De orangea fiskarna är honor, och den rosa fisken är en hane, också av lyrstjärtad anthias. Han är dominant, ett ord som betyder att det är han som styr över stimmet. Det är bara han som får befrukta honornas ägg.

Alla föds som honor

Lyrstjärtad anthias är en så kallad protogyn hermafrodit. Det låter komplicerat! Protogyn betyder ”hona från början” och hermafrodit betyder tvåkönad. Med ”protogyn hermafrodit” menas alltså att alla individer av lyrstjärtad anthias föds som honor, men har förmågan att byta kön till hane senare i livet. Könsbytet inträffar när stimmets hane dör eller på annat sätt försvinner. Då triggas den mest dominanta honan i stimmet att byta kön till hane, en process som tar mellan 2–4 veckor. Fisken blir större, byter färg, fenstrålarna förlängs, och den börjar producera spermier i stället för ägg.

Palettkirurg

Tagg vass som en skalpell

Har du sett filmerna ”Hitta Nemo” och ”Hitta Doris”? I så fall kanske du kommer ihåg den hjälpsamma men lite glömska blå fisken Doris? Doris är en palettkirurg. Att palettkirurger skulle vara glömska finns det ingenting som tyder på.

Palettkirurger ingår i en grupp av fiskar som kallas kirurgfiskar. Gemensamt för dem är att de har en tagg vid stjärtroten, ett slags ombildat fjäll, som kan fällas upp när fisken känner sig hotad. Taggen är mycket vass, och när palettkirurgen slår hårt med stjärten kan den göra stor skada. Sitt namn har de fått eftersom taggen är vass som en kirurgs skalpell. 

Populär som akvariefisk

Efter filmerna om Doris har palettkirurgen blivit väldigt populär som akvariefisk. Detta ställer till problem, både för arten och för korallreven. De allra flesta palettkirurger i handeln är viltfångade, och ofta är metoderna skadliga för miljön det fiskas i. Dessutom är det vanligt att de som skaffar en fisk bara för att de sett den på film inte riktigt vet hur den ska skötas. Det kan leda till att djuren far illa eller till och med dör. 

Föds utan mun

När palettkirurger ska föröka sig släpper honan ägg och hanen spermier rakt ut i det fria vattnet. Honan kan släppa så mycket som 40 000 ägg på en gång. Redan efter ungefär ett dygn kläcks äggen. Då är ynglen långt ifrån färdigutvecklade. De har ingen mun, inga ögon, och hjärtat har inte börjat slå. De första dagarna lever de av näring de fått med sig från ”äggulan”. Efter några dagar har fenorna utvecklats så pass att de börjar kunna förflytta sig på egen hand och så småningom kan de också äta och se. 

Banggaikardinal

Hanen ruvar äggen i munnen

Banggaikardinalen har ett väldigt speciellt sätt att föröka sig. Honan uppvaktar den hane hon är intresserad av och han befruktar hennes ägg. När äggen är befruktade lägger hon dem i hanens mun! Han bär sedan runt på äggen i sin mun tills de kläcks efter några veckor. Sedan stannar ynglen ytterligare 1-2 veckor i pappans mun innan de är tillräckligt stora för att simma ut och klara sig själva.

Under tiden hanen bär på äggen och ynglen äter han ingenting alls. Den här strategin kallas för att munruva, och är ett ganska bra sätt för vissa arter att skydda sina ungar på.

Gömmer sig bland sjöborrar

Den här fisken är väldigt bra på att gömma sig för rovdjur. Det kanske inte ser ut så, eftersom de har en så spretig kroppsform och starka kontraster. Men de svarta linjerna på banggaikardinalens kropp gör det lätt för dem att gömma sig mellan taggarna på en sjöborre. Där både smälter den in bra, och dessutom är det inte en speciellt inbjudande plats för rovdjur att vara på.

Banggaikardinalens yngel gömmer sig också gärna bland tentaklerna på en anemon. I ett större stim är det också praktiskt att ha ränder. Precis som för zebror blir en enskild banggaikardinal svår för ett rovdjur att fokusera på, när ränderna gör det svårt att se vad som är vad.

Utrotningshotad

Naturligt finns banggaikardinalen bara på en väldigt begränsad plats, i korallrev runt Banggaiöarna i Indonesien. På 90-talet blev arten väldigt snabbt en populär akvariefisk. Då började den fångas in i mycket stor skala. Det gjorde att fisken snart blev utrotningshotad. Det är faktiskt lätt att föda upp banggaikardinaler i fångenskap, så om du ska köpa en banggaikardinal – se till att den inte är fångad i det vilda!

Grön chromis

Saknar mun och ögon när de kläcks

När det är dags för grön chromis att para sig gräver hanen ett litet bo i sanden där han försöker uppvakta honor. När en hona lagt sina ägg och äggen befruktats av hanen, vaktar han dem noga tills de kläcks några dagar senare. Ynglen saknar både ögon och en fungerande mun när de precis har kläckts. De första dagarna lever de på näring som de fått med sig från tiden i ägget, och efter ungefär två dagar har de utvecklats så mycket att de kan använda sin mun till att äta själva.

Populär akvariefisk

Grön chromis är en vackert glänsande ljust blå-grön fisk som lever i stim i grunt vatten kring korallrev. Under parningsperioden får hanarna en parningsdräkt som går mer åt gult, men annars är det svårt att se skillnad på könen. Grön chromis är en populär akvariefisk i saltvattensakvarier, och används ibland som bete när människor fiskar tonfisk.

Gul kirurgfisk

Hjälper korallerna

Gul kirurgfisk är lätt att känna igen genom den citrongula färgen, den långa spetsiga munnen och att kroppen på bredden är mycket smal. Arten lever främst i grunda korallrev, men kan påträffas på ett djup från 2 meter till 50 meter. Gul kirurgfisk är viktig för korallreven, då de använder sina skarpa tänder till att beta av alger som växer utanpå korallerna. Får algerna växa för mycket kan de skada korallen.

Försvarar sig med vassa skalpeller

Gul kirurgfisk skapar revir. Hanen och honan förökar sig i öppet hav och honan lägger stora mängder ägg. Hon kan lägga så många som 40 000 vid ett enda tillfälle! Hanen befruktar äggen nära ytan och ynglen får klara sig själva.

Gul kirurgfisk har, precis som alla i gruppen kirurgfiskar, ombildade fjäll vid stjärtroten som är vassa som en skalpell. Dessa fjäll sitter i en ficka längs med kroppen och kan fällas ut när fisken svänger med stjärtfenan. De ombildade fjällen används både till försvar mot rovdjur och i strider mellan hanar. Gul kirurgfisk är en populär akvariefisk på grund av sitt utseende.

Segelfenad kirurgfisk

Vass skalpelltagg

Segelfenad kirurgfisk lever på 1 ned till 60 meters djup i korallreven i havet. Den trivs där vattnet rör sig mycket, av vågor eller strömmar. Arten är en av de största kirurgfiskarna, och har en jättestor ryggfena. Hos den segelfenade kirurgfisken är ett av utskotten på stjärtfenan omvandlat till en skalpelliknande brosktagg, som används när fisken försvarar sig. Ett stick eller skärsår kan vara dödligt för djuret som blir träffat av taggen.

Giftiga yngel

När det är dags att föröka sig samlas segelfenade kirurgfiskar i stim med både hanar och honor. Båda könen parar sig med många olika partners. Honorna lägger äggen fritt i vattnet, och de kläcks till larver efter en dag. Den lilla fisken genomgår stadierna ägg, larv (yngel) och juvenil innan den blir en vuxen fisk. Ynglen av segelfenade kirurgfiskar har flera giftiga fenstrålar, men giftet försvinner när fisken växer till en juvenil. Föräldrarna tar inte hand om ungarna. 

Segelfenade kirurgfiskar kan leva både ensamma och i grupp. De är viktiga bytesdjur för revhajar, men använder sin vassa tagg som skydd mot angrepp. Om en segelfenad kirurgfisk blir stressad kan den ändra färg till mörkbrun.

Dvärgkejsare

Kan bli aggressiva

Dvärgkejsare lever i korallrev, från 6 ned till 70 meters djup. Fisken har ett skarpt fält av blå och gulorange färg, och en sammanpressad kropp. Dvärgkejsare är mycket nyfikna, aktiva och alerta fiskar. De kan bli mycket aggressiva mot andra fiskar, och göra kraftiga utfall. De söker sig till områden i korallreven med klippor, med mycket alger att äta.

Honor kan bli hanar, och sedan honor igen!

Dvärgkejsare lever oftast i harem med en hane, några vuxna honor och några unga honor. Alla dvärgkejsare föds som honor, och bildar par där den dominanta i paret utvecklas till hane. Hanen kan sedan utvecklas tillbaka till en hona, om fisken förlorar sin dominanta position. Att gå från hane tillbaka till hona tar mycket längre tid för en dvärgkejsare, än att gå från hona till hane. Efter parningen lägger honan ett stort antal ägg som sprids i öppet vatten och ungarna får sedan klara sig själva.

Mandarinfisk

Täckt med illaluktande slem

Kan du se fiskarna med intensivt blå fenor och ett märkligt mönster i orange och grönt på kroppen? Det är mandarinfiskar! Mandarinfisken lever bland koraller och i grunda laguner och söker sin föda nära botten. Arten äter smådjur direkt i sanden på botten.

Både hanen och honan är mycket färgglada. Men könen skiljer sig åt, då hanen oftast blir större och har en tydlig förlängd fenstråle i ryggfenan. Mandarinfiskens kropp är täckt med ett lager av illaluktande slem som har en besk smak. Detta skyddar mandarinfisken från rovdjur.

Kan gå på botten med fenorna

Mandarinfisken är en skygg och lite passiv fisk. Den har långa bukfenor på undersidan av kroppen som den använder för att gå på botten med. Mandarinfiskar lever i små grupper med både hanar och honor. Honan lägger ca 200 ägg i öppet hav som hanen befruktar. Ynglen som kläcks får klara sig själva.

Okinawagoby

Väntar in att maten flyter förbi

Okinawagobyn lever på grunda korallrev, bland grenformade hårda stenkoraller, ofta nära kusterna. Fisken är beroende av korallerna som gömställen och den har även ett lager giftigt slem på kroppen, för att skydda sig mot rovfiskar. Man tror även att den gula färgen har en avskräckande effekt mot rovdjur. Arten lever oftast i par eller i små stim.

Okinawagobyn är en aktiv och fredlig fisk som väntar in att maten flyter förbi i närheten, men då hugger den snabbt.

Kan byta kön efter behov

Okinawagobyn har en udda teknik vid val av kroppsligt kön. Vissa individer föds som honor och förblir fertila honor livet ut. En del föds och mognar som honor men kan byta kön och bli en fullt fertil hane. Men det slutar inte där, en okinawagoby som bytt kön till hane kan även välja att byta tillbaka igen till hona, om behovet finns.

När hanen och honan leker, lägger honan upp till 1000 ägg på undersidan av grenar i korallerna som hanen sedan befruktar. Ynglen som kläcks får klara sig själva.

Pyjamasgylta

Roligt randig fisk

Pyjamasgylta är en färgglad fisk med en karakteristiskt randig teckning. Den lever i korallrev. Fisken söker skydd genom att gömma sig i korallerna och lever oftast ensam eller med bara några artfränder.

Rensar parasiter

Pyjamasgylta är en snabb simmare och en mycket aktiv fisk. Den är måttligt aggressiv mot andra fiskar. Arten äter ibland parasiter som den plockar bort från större fiskar. Parasiterna består främst av små kräftdjur, gråsuggor och tånglöss.

Honan och hanen träffas kort och snabbt nära ytan, där hanen befruktar äggen. Ynglen får klara sig själva.

Melanurusgylta

Gömmer sig i sanden

Melanurusgyltan tillhör den stora fiskfamiljen läppfiskar som innehåller fler än 500 olika fiskarter. De lever ensamma eller i små stim, i korallrev på steniga bottnar på grunt vatten mellan 1 och 15 meters djup. Melanurusgyltan följer ofta efter större rovfiskar när de jagar, och fångar de ryggradslösa djur som rovfiskarna skrämmer upp. Det är en snabbsimmande och mycket aktiv fisk. När den behöver skydda sig från rovdjur kan den simma ner och gömma sig i sanden. 

Byter kön

Melanurusgyltan är en så kallade protogyn sekventiell hermafrodit. Detta innebär att fisken byter kön under livet och producerar både ägg och spermier, i olika skeden i livet. Hos melanurusgyltan är fiskarna först honor och sedan byter en del kön till hanar, inför fortplantningen. De som blir hanar försvarar revir och har skarpare färger. Honan släpper äggen som hanen befruktar och ynglen klarar sig själva. Arten är en populär akvariefisk. 

Soluppgångsdottyback

Lever i koraller

Soluppgångsdottyback är en fisk som lever i korallrev. Den föredrar att leva nära botten på steniga ytor och i övre delarna av korallerna. Fisken kan hålla till på mellan 2 och ner till 30 meters djup. Soluppgångsdottybacken har en typisk vit mage och skarpt gul rygg, och den är en mycket tålig korallevande fiskart.

Honorna kan bli hanar

Soluppgångsdottybacken är en så kallad protogyn hermafrodit. Det betyder att den föds som hona, men kan byta kön och bli hane. Det är den mest dominanta honan som byter kön och blir hane. När en soluppgångsdottyback blivit hane kan den inte byta tillbaka till hona igen. Efter parningen lägger honorna ägg, i sprickor i klippor, på havsbotten. Hanen skyddar äggen under de 3 till 7 dagar det tar för dem att utvecklas till larver. Arten är en populär akvariefisk.

Harlekinräka

Äter bara sjöstjärnor

Harlekinräkan äter bara en enda sak – sjöstjärnor! Räkan jagar och välter över sjöstjärnan på rygg, och släpar med den till reviret. Oftast är sjöstjärnan fortfarande vid liv när harlekinräkan börjar äta. Räkan ger sig först på slangfötterna på undersidan av sjöstjärnans armar. Det kan ta många dagar innan räkan har ätit sig nöjd, och sjöstjärnan dör. Ibland hinner sjöstjärnan släppa sin angripna arm, och lämna kvar den till räkan för att själv hinna fly.

Luktar med antennerna och slåss med klorna

Harlekinräkan lever i håligheter i korallrev i grunda och skyddade kustnära områden i havet. Räkan är nattaktiv, och huvudet har två platta antenner som fungerar som luktorgan när den jagar sjöstjärnor. Den skrämmer bort rovdjur genom att vifta våldsamt med klorna. Harlekinräkan växer långsamt för att vara räka, men ömsar skal efterhand som den växer.

Fasta par

Harlekinräkan är en av få räkor där hanen och honan håller ihop livet ut. Paret jagar och försvarar reviret tillsammans. Honan är större än hanen. Honan producerar mellan 100 och 5000 ägg. Efter parningen håller honan äggen i buken i 2 till 5 veckor. Sedan läggs äggen, och kläcks till larver efter ungefär 10 dagar.

Stenkoraller

Bygger grunden till korallrev

Stenkoraller har hårda skelett, som de bygger av kalcium de plockar upp från havsvattnet. Korallerna är beroende av hög kalkhalt i vattnet för att få hållbara skelett. Koraller lever i haven över stora delar av jorden. De är vanligast i tropiska vatten, men lever också i svenska vatten utanför Bohuslän.

Stenkoraller har stor betydelse för att bygga upp korallreven, eftersom de bildar hårda kalkskelett som blir kvar även efter korallens död. Stenkoraller kan ha många olika former, som greniga, runda, skivformade eller knöliga. Stenkoraller som lever i kolonier kan till exempel likna en hjärna, eller ett älghorn.

Har alger som inneboende

Stenkoraller tillhör ordningen koralldjur, och det finns ca 2500 arter. En korall är oftast en hel koloni av små polyper, som var och en är en egen individ – ofta kopior av varandra. Polyper har en säckliknande kropp som skyddas av ett yttre kalkskelett. Stenkoraller lever oftast, men inte alltid, i stora kolonier.

Många arter av stenkoraller lever i symbios med så kallade zooxantheller, som är en typ av encelliga alger. Zooxantheller lever inuti polyperna. De bidrar till korallens energiförsörjning, och behöver solljus som når ner genom vattnet för att överleva. Stenkoraller i kolonier är hårdare och tåligare än ensamlevande. Men de stenkoraller som lever ensamma, kan finnas ända ner till 6000 meters djup! Djuplevande koraller får sin näring genom att äta plankton som flyter förbi i vattnet.

Tagghudingar

Har yttre skelett

Tagghudingar är samlingsnamnet för en stor grupp djur som lever på havsbotten. Tagghudingarna består av sjöstjärnor, sjöborrar, ormstjärnor, sjöliljor och sjögurkor. Totalt finns över 9000 olika arter av tagghudingar på hela jorden. En stor del lever i korallrev, men det finns tagghudingar både kring Antarktis och på stora djup. Ett 80-tal arter finns längs den svenska kusten. 

Alla tagghudingar har ett yttre skelett i form av kalkplattor, som oftast är täckt av taggar. Flera av arterna är giftiga. De kan variera i storlek, från några millimeter ända upp till 100 cm i diameter. Forskare har hittat fossil av utdöda sjöliljor, som varit så stora som 20 meter.

Slangfötter och ljuskänsliga organ

Tagghudingar rör sig långsamt framåt, med hjälp av hundratals så kallade slangfötter. Slangfötterna är speciella utskott från tagghudingens kropp, som den förflyttar sig med. Tagghudingar har varken ögon eller hjärna, utan bara ett enkelt nervsystem. En del sjöstjärnor har dock ljuskänsliga organ som sitter på armarna och kan mäta olika nivåer av ljus, och forskare har visat att sjöborrar har ljuskänsliga celler i slangfötterna. 

Tagghudingar fortplantar sig genom så kallad yttre befruktning. Det betyder att hanen sprutar ut sperma och honan sprutar ut ägg, direkt i vattnet. Ägg och spermier möts där och sjunker sedan till botten. Nere på botten utvecklas de sedan till fullvuxna organismer. 

Kan ersätta förlorade kroppsdelar

Tagghudingar är kända för att vara mästare på att återskapa förlorade kroppsdelar. Om en sjöstjärna eller ormstjärna tappar en arm växer en ny snabbt ut igen. Men ännu mer spektakulärt, är att sjögurkor kan spy eller bajsa ut sina inälvor, och sedan återbilda dem igen! Att skjuta ut sina inälvor är ett försvar från sjögurkan. Det krävs speciella stamceller för att klara att återskapa förlorade kroppsdelar. Dessa stamceller intresserar forskare, med tanke på att tagghudingarna är släkt med människor på långt håll.

Havsanemoner

Djur som liknar svamp eller växt

Havsanemonerna kanske ser ut som växter eller svampar, men är en ordning av vattenlevande djur inom gruppen nässeldjur. I nässeldjuren ingår också anemonens släktingar, som koraller och maneter. Havsanemoner finns i många olika färger, som rött, rosa, gult, vitt, orange, grönt, blått och brunt. Vanligtvis har de en storlek med en diameter runt 1 till 5 centimeter och är mellan 1 och 10 centimeter höga. Men eftersom de är uppblåsbara och kan expandera varierar de mycket i storlek.  Det finns anemoner som kan nå en diameter och längd på över 1 meter när de är fullt expanderade. 

De flesta havsanemoner lever vid de tropiska reven, men det finns en del arter som även anpassat sig till kallare vatten med sandmiljöer och tidvattenrev. På hela jorden finns ungefär 1200 arter av anemoner, och ca 30 av dessa går att hitta längs den svenska västkusten. 

Äter och bajsar genom samma hål

Anemoner är byggda på ett sätt som kallas för polyper. De är formade som cylindrar (rör), och består av en kropp, en fot och en krona med tentakler. I kroppen finns en hålighet, som en säck, som fungerar som anemonens mage. Till magen leder ett hål, som både är mun och anus. Anemonens många tentakler rör sig fram och tillbaka i vattnet. På tentaklerna sitter brännande nässelceller som dels skyddar mot rovdjur, dels förlamar och fångar in byten som räkor och plankton. Maten flyttas med hjälp av tentaklerna till munnen.

Fotplattan på undersidan av anemonens kropp använder den för att sätta fast sig, på stenar, tång eller liknande nära botten. Några arter är dock helt frisimmande i vattnet. Fotplattan växer inte fast vid underlaget, utan anemonen kan flytta sig. Men förflyttningar sker i extremt långsamt tempo.

Brännande tentakler nytta för andra arter

Många anemoner lever i symbios, alltså samarbete, med andra arter som fiskar, krabbor och alger. Fiskarna får skydd mot rovdjur av anemonernas brännande tentakler. Clownfiskar, känd från filmen Hitta Nemo, har utvecklat ett speciellt slemlager i huden som skyddar mot giftet i anemonernas tentakler. Anemonen får fördelen att få mat, genom att äta bitar av småfisk, alger och maskar som lämnats som matrester från clownfisken.

En del anemoner lever i symbios med krabbor och fäster sig fast på deras skal med hjälp av sin fotplatta. Anemonen skyddar krabborna mot rovdjur och får i utbyte föda, genom att äta krabbans matrester.

Havsborstmaskar

Daggmasksläktingar som kan likna blommor

Havsborstmaskar är en stor grupp fantastiska varelser som tillhör stammen ringmaskar – samma stam som våra vanliga daggmaskar ingår i. De allra flesta havsborstmaskar lever i havet, en del arter är fästa på bottnen, och en del är frisimmande i vattnet. Vissa av dem som lever på botten bor i rör och ser ut som blommor, med färgade tentakler. De varierar i storlek från mindre än en millimeter, till arter som är flera meter långa. Kroppen är indelad i flera olika segment, och på varje segment sitter borst. Borsten används för att masken ska kunna röra sig. 

Havsborstmaskar finns i alla hav på jorden. Några få arter lever i sötvatten eller i fuktiga miljöer på land. Totalt finns drygt 10 000 arter av havsborstmaskar, uppdelade i 24 ordningar. I svenska vatten finns ungefär 500 arter, och de flesta lever längs med västkusten.

Vänder munnen ut och in

Havsborstmaskar finns i många olika skepnader. De är dels anpassade efter sina olika levnadsmiljöer, och dels efter hur de äter. En del arter är rovdjur och har utvecklade ögon. Andra arter är asätare eller växtätare, eller filtrerar maten ur vattnet. 

En del arter av havsborstmaskar har en krona av tentakler som de både fångar in mat och andas med. Andra arter har så kallade palper, som används till att välja ut matpartiklar med. Det finns arter av havsborstmaskar som vänder ut sin munöppning genom svalget, för att kunna fånga ett byte.

Kan skada människor

Om man trampar på en havsborstmask så att borsten går genom huden, kan det ge kraftiga smärtor. Borsten är dock inte giftiga. Men det finns några arter av havsborstmaskar som kan bitas, och spruta in ett gift. Men man måste vara allergisk för att giftet ska bli farligt. Runt öarna Samoa och Fiji finns en art av havsborstmask som fiskas upp och äts som en delikatess.

Vad är Rödlistan?

Rödlistning är ett sätt att bedöma om olika djur- och växtarter är utrotningshotade utifrån kriterier som hur många djur eller växter som finns av arten och hur utbredda de är. En nationell rödlistning bedömer artens risk att dö ut inom ett lands gränser. Den internationella rödlistningen bedömer artens risk att dö ut över hela jorden.

Läs mer

Om rödlistning i Sverige: Artdatabanken, www.artdatabanken.se
Om rödlistning i världen: International Union for Conservation of Nature, IUCN, www.iucn.org

Vad är CITES?

För att bekämpa olaglig handel med djur och växter finns en internationell överenskommelse om handel, som heter CITES. CITES innebär att utrotningshotade djur och växter inte får köpas eller säljas mellan olika länder utan tillstånd.

CITES klassar olika arter i olika kategorier (som kallas Appendix I, II och III) beroende på hur hotad arten är. Ju större hotet från handeln är desto högre skydd. Inom EU finns ytterligare skydd för arter i CITES. EU:s egen klassning har fyra steg: A-D. 

Förbjudet att handla med viltfångade arter

Högst skydd mot handel har de arter som är inom kategori A och B. Här gäller oftast att handel mellan EU och övriga världen är förbjuden utan tillstånd. Arter som är CITES A eller B-klassade får inte heller köpas eller säljas inom EU om det inte kan bevisas att de har lagligt ursprung och inte fångats i det vilda.

Att använda växter eller djur för att tillverka souvenirer och annat är också förbjudet. Den som bryter mot reglerna kan dömas till böter eller fängelse. 

Kontrollera spridning av arter

Arter som är CITES C-klassade är utrotningshotade i ett visst land men inte nödvändigtvis i hela världen. CITES D-klassning betyder att en art importeras i så stort antal att de behöver regleras för att inte riskera att sprida sig okontrollerat där de inte hör hemma. 

Rainforests of the ocean

Coral reefs are a marine habitat with incredible biodiversity. Although coral reefs cover only 0.1% of the Earth’s surface, it is home to about a quarter of all marine species. The diversity of coral reefs means that they are sometimes referred to as the rainforests of the ocean. Many species of fish, crustaceans, cnidarians, sponges, worms, molluscs, echinoderms, sea squirts – and even some reptiles and mammals – live all or part of their lives here. A coral reef offers lots of hiding places and ways of life, and the organisms that live here come in all sizes, from microscopically small crustaceans to large sharks or giant clams. 

Made up of limestone

A coral reef is built up over thousands of years, by the corals that live in it. Stony corals is the group that forms the framework of a reef. It is a colony of small animals called polyps. Together, the polyps build up a hard skeleton of limestone, which they make from calcium and carbonates that they extract from seawater. The skeletons remain even after the coral animal itself has died, and over time a reef is formed, of corals and other calcareous organisms that are stacked on top of each other, perhaps with rocks or boulders or rocks as a foundation. Corals can grow very slowly – and it takes an incredibly long time to build a large coral reef. 

Important protection for people

In addition to being a vital environment for many species, the coral reef also fulfils many other functions, which are important for the earth and us humans. Almost half a billion people are wholly or partly dependent on coral reefs for food and livelihoods, for example through fishing and tourism. Many also depend on coral reefs for protection. When storms or tsunamis approach coastal communities, coral reefs are very important in slowing the effect on land. In addition, scientists have been able to find many substances from organisms in coral reefs, which can be used in human medicine. Medicines to treat, for example, cancer, cardiovascular diseases, bacterial infections and stomach ulcers have been manufactured using chemical substances in coral reef animals and plants. 

Climate change and environmental degradation

Unfortunately, coral reefs are one of the most endangered ecosystems on Earth. Over the past 150 years, half of the world’s coral populations have disappeared, and if the destruction is not slowed down, the world’s tropical coral reefs could be completely wiped out by 2050. The reasons for the destruction of coral reefs are many, but all of them can be summarised as originating from: Man. 

Climate change is a major threat to coral reefs. As the oceans warm, corals die in a process known as coral bleaching. The increased emissions of carbon dioxide also make the oceans more acidic – which makes it more difficult for corals to build their calcareous skeletons. Unsustainable fishing and tourism are also a major threat to coral reefs. In some places, very harmful fishing methods are used, such as trawling, dynamite fishing or fishing with the poison cyanide – which risks destroying entire ecosystems. Emissions of environmental toxins, sludge and sediment that enter the sea via rivers are also a major problem for corals – which are sensitive to change and are easily outcompeted by unnatural algae growth. 

What can I do?

-Get involved in organisations that work for the protection and conservation of coral reefs, such as the World Wide Fund for Nature (WWF). 

-Vote for, or get involved with parties that want to stop climate change and environmental degradation. 

Bluestreak Cleaner Wrasse

Operates ”cleaning stations”

Bluestreak cleaner wrasse operates “cleaning stations” that other fish visit to be cleaned of parasites. A bluestreak cleaner wrasse will do a little swimming demonstration for the host fish that wants to be cleaned, and then it is time to do the job. The cleaner wrasse is even allowed to swim into the host’s mouth to pick parasites and dead tissue.

Works in teams

Sometimes one of these wrasses will actually bite the host fish but then the wrasse is quickly chased away by the other members of the cleaning “team”. Otherwise the risk is great that the host fish will swim away and never come back. Then the cleaning team will have lost its lunch forever.

The teams of cleaner wrasse can consist of a couple of adult fish or a group of adult females with one male. Sometimes a group of young cleaner wrasse start up their own “cleaning station”. If the male disappears from his group, the dominant female changes sex and takes his place as a male.

False cleaner fish bites

There is even a false cleaner fish (Aspidontus taeniatus), which looks like the bluestreak cleaner wrasse. It does not clean the host fish but takes a real bite and then swims away to hide and eat. Young fish are deceived by the false cleaner fish but older ones are not. The false fish’s mouth is in a different place so it is possible to tell the difference.

False cleaner fish mostly eat fish roe (eggs) and tube worms, so host fish are not often deceived. That is a good thing, or otherwise they would stop swimming to their “cleaning stations”.

Tomato Clownfish

Lives with sea anemones

Tomato clownfish live together with sea anemones, and the two animals benefit each other. This kind of relationship is known as symbiosis. They protect each other from predators. The tomato clownfish defends the anemone and keeps it clean, and it is in turn protected by the anemone’s venomous tentacles. Tomato clownfish are coated in a special mucus that protects them from the venom. The fish and the anemone can also eat scraps from each other’s meals.

Females in charge

Tomato clownfish live in small groups in coral reefs, usually close to sea anemones. The group only includes one female; she is the largest fish and has the highest rank. The largest male is her partner, usually for life. The dominant female interferes with her male partner so much that he cannot grow as large as her.

The male, in turn, shows the same behaviour towards younger fish in the group, making it impossible for them to grow large. Only the dominant pair reproduce. The female lays her eggs on a stone close to the sea anemone, and the male defends them until they hatch. The fry then search for an anemone of their own to live in. 

Born male

All tomato clownfish are born, and develop, as males. The only way for a new female to develop is when the old female for some reason disappears. The largest male then changes sex and becomes a dominant female. The largest of the younger fish becomes the new dominant male.

Foxface rabbitfish

Venomous spines on its back

The foxface rabbitfish is a tropical saltwater fish, mainly inhabiting shallow waters. It prefers to spend its time in rocky coral reefs, lagoons and transitional waters between lagoon and open sea. The foxface rabbitfish has a friendly appearance and gets its name from its gentle, rabbit-like face. But be careful! The foxface rabbitfish has venomous spines in the fin rays on its back that protect it from predators. If a human is stung, it can cause a lot of pain, as well as breathing and heart problems. 

Changes colour

The foxface rabbitfish is active and fearless. It has the ability to change its colour to a darker one that is adapted to the surroundings. This happens at night when it is dark or when the fish is stressed. The foxface rabbitfish is territorial, and usually swims alone or in pairs. Males and females form pairs when they are very young. After mating, they spread a large number of fertilised eggs in the water. While developing, the eggs float in a protected environment among corals and plankton. 

Sea goldie

A dominant male in charge

The sea goldie is a beautiful orange fish that lives in shoals. If you take a close look in the aquarium, you can see a slightly larger fish that is pink rather than orange, swimming along with the orange fish. The orange fish are females, and the pink fish is a male, all of which are sea goldies. He is dominant, which means that he is the leader of the shoal. He alone is allowed to fertilise the eggs of the females. 

They are all born female

The sea goldie is a so-called protogynous hermaphrodite. It sounds complicated! Protogyn means ”female from the beginning” and hermaphrodite refers to organisms with both male and female reproductive organs. By ”protogynous hermaphrodite” we mean that all sea goldie individuals are born as females, but have the ability to change sex to male later in life. The sex change occurs when the male of the shoal dies or disappears in some other way. This triggers the most dominant female in the shoal to change sex to male, a process that takes between 2 and 4 weeks. The fish becomes larger, changes colour, the fin rays lengthen, and it starts producing sperm instead of eggs.

Palette Surgeonfish

Tail sharp as a scalpel

Have you seen the movies “Finding Nemo” and “Finding Dory”? In that case, you might remember the helpful but rather forgetful blue fish, Dory? Dory is a palette surgeonfish. There is, however, no indication of palette surgeonfish being forgetful.

The palette surgeonfish, or regal tang as it is also called, belongs to the group of fish called surgeonfishes. A common feature of all these fish is that they have one or more scalpel-like modified scales at the root of the tail, which can be extended when the fish feels threatened. These “scalpels” have given the surgeonfishes their name. They are very sharp, and when the surgeonfish whips its tail it can do a great deal of damage.   

Popular aquarium fish

After the movies about Dory, palette surgeonfish has become a very popular aquarium fish. This causes problems, both for the species and for coral reefs. Most palette surgeonfish in retail have been caught in the wild, and the catching methods are often damaging to the environment where the fishing takes place. It is also quite common that people who only get a fish because they have seen it in a movie do not know how to take care of it. This can lead to the animals being neglected or even dying. 

Born without a mouth

When palette surgeonfish spawn, the female lays her eggs and the male his milt into open water. The female can lay as many as 40,000 eggs at a time. The eggs hatch after only a day. The fry are far from fully developed: they have no mouth, no eyes, and the heart has not yet begun to beat. During the first few days, they live off of nutrition from the “yolk”. After a few days their fins have developed enough for them to be able to move around on their own, and eventually they can also begin to eat and see.

Banggai cardinalfish

The male broods the eggs in his mouth

The Banggai cardinalfish has a very peculiar way to spawn. The female courts the male she is interested in and he fertilises her eggs. When the eggs have been fertilised, she lays them in his mouth! He then carries the eggs in his mouth until they hatch after a few weeks. The fry stay an additional 1–2 weeks in their father’s mouth until they are large enough to swim out and make it on their own.

During all this time, the father eats nothing. This strategy is known as mouthbrooding or oral incubation, and it is a rather clever way that some species use to protect their young.

Hides among sea urchins

The Banggai cardinalfish is very good at hiding from predators. It may not look like it, since the fish has such a characteristic shape and strongly contrasting colours. But the black stripes on the fish’s body makes it easy for them to hide between the spines of sea urchins. It blends in well, and it is a rather uninviting place for predators to go.

The fry of the Banggai cardinalfish also hide between the tentacles of sea anemones. It is also practical to have stripes in a large school – just like with a herd of zebras, it is difficult for a predator to focus on a single individual when the stripes make it hard to see what’s what.

Endangered species

The natural habitat of the Banggai cardinalfish is a very limited area: coral reefs around the Banggai Islands of Indonesia. In the 90s, the species rapidly became a popular aquarium fish. It was caught to such a degree that it soon became endangered. It is actually quite easy to breed Banggai cardinalfish in captivity, so if you want to buy one – make sure it is not caught in the wild! 

Green chromis

Lacks mouth and eyes when they hatch

When it is time for the green chromis to mate, the male digs a small nest in the sand where he attempts to attract females. When a female has laid her eggs and the eggs have been fertilised by the male, he guards them carefully until they hatch a few days later. The fry lack both eyes and a functioning mouth when they are newly hatched. During the first days after hatching, the fry are sustained by nourishment retained from the egg. After about two days, they have developed enough to be able to eat on their own with their mouths.

Popular aquarium fish

Green chromis are beautiful, shiny, light blue-green fish that live in schools in shallow water around coral reefs. During spawning, the males turn more yellowish in colour, but it is otherwise difficult to tell the sexes apart. The green chromis is a popular aquarium fish in saltwater aquariums and is sometimes used as bait by people fishing for tuna.

Yellow Tang

Helps the corals

The yellow tang is easy to spot thanks to its bright yellow colour, long and pointed mouth, and thin body. This species lives mainly in shallow coral reefs, but it can be found at depths ranging from 2 to 50 metres. Yellow tangs are important to the coral reefs, as they use their sharp teeth to graze algae growing on the coral. If the algae are allowed to grow too much, they can damage the coral.

Defends itself with sharp scalpels

The yellow tang is a territorial fish. The male and female spawn in open water and the female lays huge quantities of eggs – as much as 40,000 at a time! The male fertilises the eggs close to the surface, and the fry are left on their own. 

Just like all other members of the tang family (or surgeonfishes), the yellow tang has modified scales at the root of the tail fin which are sharp as a scalpel. These scales are located inside a pocket along the fish’s body and can be extended when the fish flips its tail fin. The “scalpels” are used both when defending against predators and when combatting rival males. The yellow tang is a popular aquarium fish thanks to its striking appearance. 

Sailfin tang

Sharp, razor-like spike

The sailfin tang lives at depths of 1 to 60 metres in the coral reefs of the sea. It thrives where the water is in constant motion, by waves or currents. The species is one of the largest in the surgeonfish family, and has an enormous dorsal fin. The tail fin of the sailfin tang is transformed into a razor-like cartilage projection or spike, which is used for self-defence. A sting or cut can be fatal to the animal struck by it.

Venomous fry

When it’s time to breed, sailfin tangs gather in shoals consisting of both males and females. Both sexes mate with many different partners. Females lay their eggs freely in the water, and they hatch into larvae after a day. The little fish goes through the stages of egg, larva (fry) and juvenile before becoming an adult fish. The juveniles of sailfin tangs have several venomous fin rays, but the venom disappears as the fish grows into a juvenile. The parents do not care for the offspring.  

Sailfin tangs can live both alone and in groups. They are important prey for reef sharks, but use their sharp spikes as protection against attacks. If a sailfin tang becomes stressed, it may change colour to a dark brown. 

Orangeback angelfish

May become aggressive

Orangeback angelfish inhabit coral reefs, from 6 to 70 metres deep. The fish features a distinct field of blue and yellow-orange colouration, and a compressed body. Orangeback angelfish are very curious, active and alert fish. They may become highly aggressive towards other fish and make fierce attacks. They frequent areas of rocky coral reefs, with plenty of algae to feed on. 

Females can turn into males, and then females again!

Orangeback angelfish usually live in harems with one male, a few adult females and a few young females. All orangeback angelfish are born female, and form pairs where the dominant of the pair develops into a male. The male may then evolve back into a female if the fish loses its dominant position. Going from male back to female takes much longer for an orangeback angelfish than going from female to male. After mating, the female lays a large number of eggs which are dispersed in open water and the offspring are left to fend for themselves. 

Mandarinfish

Covered in smelly mucus

Can you see the fish with intense blue fins and a curious orange-and-green pattern on their bodies? Those are mandarinfish. The mandarinfish lives among corals and in shallow lagoons, where they look for food close to the bottom. It eats small animals from the bottom sand.

Both the male and female are very colourful, but the male is often larger and has a defined, elongated fin ray in its dorsal fin. The body of the mandarinfish is covered in a layer of smelly mucus with a bitter taste, protecting the fish from predators. 

Uses its fins to walk on the bottom

The mandarinfish is a shy and rather passive fish. It has long pelvic fins that it uses to walk on the bottom. Mandarinfish live in small groups comprised of both males and females. The female lays around 200 eggs in open water that the male fertilizes. The hatched fry are left on their own.

Okinawa Goby

Waits for its food to float by

The Okinawa goby inhabits shallow coral reefs and lives among branching stony corals, often in coastal areas. The fish depends on the corals as hiding places, and it has also a layer of poisonous mucus on its body to protect it from predators. It is also believed that the yellow colour deters predators. This species usually lives in pairs or small schools. 

The Okinawa goby is an active and peaceful fish that waits for its food to float by, but then it strikes quickly. 

Can change sex when needed

The Okinawa goby has a special technique when it comes to its sex. Certain individuals are born female and remain fertile females all their lives. Some are born and mature as females but can change their sex and become fully fertile males. But it does not end there: an Okinawa goby that has become male that choose to change back into a female again if there is need for it. 

When the Okinawa goby spawns, the female lays up to 1,000 eggs on the underside of coral branches. The male then fertilizes the eggs. The fry are left on their own after they hatch. 

Six-line Wrasse

Characteristically striped fish

The six-line wrasse is a colourful fish with a characteristic striped pattern. It lives in coral reefs, where it seeks cover among the corals and often lives alone or with a few other members of its species.

Eats parasites

The six-line wrasse is a quick swimmer and a very active fish. It is mildly aggressive towards other fish. It sometimes eats parasites from larger fish. These parasites mainly include small crustaceans, marine slaters, and other isopods.

The male and female meet briefly close to the surface, where the male fertilizes the eggs. The fry are left on their own.

Tail-Spot Wrasse

Hides in the sand

The tail-spot wrasse belongs to the large wrasse family of fish, which includes more than 500 different species. Tail-spot wrasse live alone or in small schools, in coral reefs on rocky bottoms in shallow water on depths of 1–15 metres. The tail-spot wrasse often follows larger predatory fish when they hunt and catch the invertebrates that the bigger predators disturb. It is a quick swimmer and a very active fish. When it needs to escape predators, it can swim down to the bottom and hide in the sand.

Changes sex

The tail-spot wrasse is a so-called protogynous sequential hermaphrodite. This means that the fish changes sex during the course of its life and produces both eggs and sperm, at different stages in life. Tail-spot wrasse are born female and change into males prior to spawning. The ones that become male defend their territories and develop brighter colours. The female lays her eggs and the male fertilises them; the fry are left on their own. The species is a popular aquarium fish.

Sunrise dottyback

Inhabits corals

The sunrise dottyback is a fish that inhabits coral reefs. It prefers to live near the bottom on rocky surfaces and in the upper parts of the coral. The fish can inhabit depths from 2 to 30 metres. The sunrise dottyback has a typical white belly and bright yellow back, and is a very resilient coral-dwelling fish.

The females can turn into males

The sunrise dottyback is a so-called protogynous hermaphrodite. This means that it is born as a female, but can change sex and become a male. It is the most dominant female that changes sex and becomes a male. Once a sunrise dottyback becomes male, it cannot change back to female again. After mating, females lay eggs in the crevices of rocks on the seabed. The male protects the eggs during the 3 to 7 days it takes for them to develop into larvae. The species is a popular aquarium fish.

Harlequin shrimp

Feeds exclusively on starfish

The harlequin shrimp will only eat one thing – starfish! The shrimp chases and flips over the starfish on its back, dragging it to its lair. Usually, the starfish is still alive when the harlequin shrimp starts feeding on it. The shrimp first feeds on the tube feet on the underside of the arms of the starfish. It can take many days for the shrimp to finish feeding, and for the starfish to die. Sometimes the starfish manages to release its attacked arm, leave it behind and escape.

Smells with its antennae and fights with its claws

The harlequin shrimp lives in the cavities of coral reefs, in shallow and sheltered coastal areas of the sea. The shrimp is nocturnal, and its head has two flat antennae that act as olfactory (smelling) organs when it hunts starfish. It scares away predators by waving its claws violently. The harlequin shrimp grows slowly for a shrimp, but sheds its shell as it grows.

Loyal couples

The harlequin shrimp is one of the few shrimps where the male and female remain together for life. The pair hunt and defend their territory together. The female is larger than the male. The female produces between 100 and 5,000 eggs. After mating, the female keeps the eggs in her abdomen for 2 to 5 weeks. The eggs are then laid, and hatch into larvae after about 10 days.

Stony corals

The foundation for coral reefs

Stony corals have hard skeletons, which they build from the calcium they absorb from seawater. Corals depend on high levels of calcium in the water in order to develop sturdy skeletons. Corals live in the oceans across large parts of the world. They are most common in tropical waters, but also inhabit the Swedish waters off Bohuslän.

Stony corals play an important role in the building of coral reefs, as they form hard calcareous skeletons that remain even after the coral has died. Stony corals come in many different shapes, such as branching, rounded, disc-shaped or lumpy. For example, stony corals living in colonies may resemble a brain or moose antlers.

Algae are common inhabitants

Stony corals belong to the class Anthozoa, and there are about 2,500 species. A coral is usually a whole colony of small polyps, each of which is a separate individual – often copies of each other. Polyps have a sack-like body protected by an outer calcareous skeleton. Stony corals usually, but not always, live in large colonies.

Many species of stony corals live in symbiosis with so-called zooxanthellae, a type of single-celled algae. Zooxanthellae live inside the polyps. They contribute to the energy supply of the coral and depend on sunlight penetrating deep into the water to survive. Stony corals in colonies are harder and more resilient than those living alone. But the stony corals that live alone can be found as deep as 6,000 metres! Deep-dwelling corals get their food from eating plankton that float by in the water.

Echinoderms

Have exoskeletons

Echinoderms is the collective name for a large group of animals that live on the seabed. The echinoderms include starfish, sea urchins, brittle stars, crinoids, and sea cucumbers. In total, there are over 9,000 different species of echinoderms around the world. A large proportion live in coral reefs, but echinoderms can be found around Antarctica and at great depths. Some 80 species are found along the Swedish coast. 

All echinoderms have an exoskeleton in the form of calcareous plates, which are usually covered with spines. Several of the species are venomous. They can vary in size, from a few millimetres up to 100 cm in diameter. Scientists have found fossils of extinct crinoids as large as 20 metres.

Tube feet and light-sensitive organs

Echinoderms move slowly forward, using hundreds of so-called tube feet. The tube feet are special projections on the body of the echinoderm that it uses to move around. Echinoderms have neither eyes nor brain, but only a simple nervous system. However, some starfish have light-sensitive organs on their arms that can measure different levels of light. 

Echinoderms reproduce by so-called external fertilization. This means that the male ejects sperm, and the female ejects eggs directly into the water. There, eggs and sperm meet before sinking to the bottom. At the bottom, they develop into full-grown organisms. 

Capable of replacing lost body parts

Echinoderms are known as experts when it comes to regenerating lost body parts. If a starfish or brittle star loses an arm, a new one quickly grows back. But what’s even more spectacular is that sea cucumbers can vomit or excrete their own intestines, and then regrow them! The sea cucumber uses the ejection of its intestines as a means of defence. Regenerating lost body parts requires particular stem cells. These stem cells are of interest to scientists, given that echinoderms are distantly related to humans. 

Sea anemones

Animals that resemble mushrooms or plants

Sea anemones may look like plants or mushrooms, but they are an order of aquatic animals within the group of cnidarians. The cnidarians also include the relatives of the anemone, such as corals and jellyfish. Sea anemones range in size from 5 mm to 100 mm in diameter, and can have many different colours, such as red, pink, yellow, white, orange, green, blue and brown.

Most sea anemones inhabit the tropical reefs, but there are some species that have also adapted to colder waters with sandy environments and tidal reefs. There are about 1,200 species of anemones worldwide, and about 30 of these can be found along the west coast of Sweden.

Eats and poops through the same hole

Anemones are shaped like something known as a polyp. They have a cylinder (tube) form, consisting of a body, a foot and a crown with tentacles. In the body there is a cavity, like a sack, which acts as the stomach of the anemone. An opening which serves as both mouth and anus leads to the stomach. The many tentacles of the anemone move back and forth in the water. The tentacles are covered with burning nettle cells that protect against predators, and paralyse and capture prey such as shrimps and plankton. The tentacles are used to move food to the mouth.

The foot disc at the base of the anemone’s body is used to attach to rocks, seaweed or similar near the bottom. A few species, however, are completely free-swimming in the water. The foot disc does not remain attached to the substrate, allowing the anemone to move. Movement, however, is extremely slow.

Stinging tentacles benefit other species

Many anemones live in symbiosis, meaning cooperation, with other species such as fish, crabs and algae. Fish are protected from predators by the stinging tentacles of the anemones. The clownfish species, famous from the film Finding Nemo, has developed a special mucus layer in its skin that protects it from the venom-lined tentacles of the anemones. The anemones benefit from getting access to food, by eating bits of small fish, algae and worms left as scraps by the clownfish.

An anemone living in symbiosis with a crab, attaches itself to the shell of the crab with the help of its foot disc. The anemone protects the crab from predators and in return receives food by eating the scraps left by the crab, such as mussels, fish, shrimp and jellyfish.

Bristle worms

Earthworm relatives that sometimes resemble flowers

Bristle worms are a large group of amazing creatures that belong to the Annelid phylum – the same phylum that our most common earthworms belong to. The vast majority of bristle worms live in the sea, some species are attached to the bottom, and some are free-swimming in the water. Some of those that live on the bottom live in tubes and look like flowers, with coloured tentacles. They range in length, from less than a millimetre to several metres long, depending on the species. The body is divided into several different segments, each with bristles. The bristles are used to help the worm move. 

Bristle worms are found in every ocean on earth. A few species live in freshwater or in humid environments on land. In total, there are more than 10,000 species of bristle worms, divided into 24 orders. In Swedish waters there are some 500 species, most of which live along the west coast.

Turning its mouth inside out

Bristle worms come in many different shapes and forms. They are partly adapted to their different habitats, and partly to the way they eat. Some species are predators and have developed eyes. Others are scavengers or herbivores, or filter food from the water.  

Some species of bristle worms have a crown of tentacles with which they both capture food and breathe. Other species have so-called palps, which are used to identify food particles. There are species of bristle worms that turn their mouths inside out in order to catch prey. 

May cause injury to people

Stepping on a bristle worm so that the bristles penetrate the skin can cause severe pain. However, the bristles are not venomous. But there are a few species of bristle worms that can bite and inject a venom. Although, you have to be allergic for the venom to be dangerous. Around the islands of Samoa and Fiji, there is a species of bristle worm that is caught and eaten as a delicacy. 

What is the Red List?

The Red List is a way to assess whether different animal and plant species are at risk of extinction based on criteria such as how many animals or plants of a species exist and how widely distributed they are. A national Red List assesses a species’ risk of dying out within national borders. The international Red List assesses a species’ risk of dying out worldwide. 

Read more

About the Red List in Sweden: The Swedish Species Information Centre (Artdatabanken), www.artdatabanken.se/en/ 
About the Red List worldwide: The International Union for Conservation of Nature (IUCN), www.iucn.org

What is CITES?

CITES (the Convention on International Trade in Endangered Species of Wild Fauna and Flora) is a treaty that makes it illegal to buy or sell animals and plants that are at risk of extinction between countries without a permit.

CITES classifies species into different categories (called Appendix I, II and III) depending on how endangered each species is. In addition, the more the species is threatened by international trade, the higher its level of protection. Within the EU, CITES-listed species are further classified and protected by the EU’s own classification system. This has four Annexes, from A to D. 

Ban on trading wild-caught species

The highest protection against trade is given to CITES-listed species included in the EU’s Annexes A and B. Usually this means that trade between the EU and the rest of the world is illegal without a permit. There is also a ban on trading these species within the EU unless it can be proved that they have a lawful origin and were not caught in the wild.

It is also forbidden to use plants or animals to make souvenirs etc. Anyone who breaks these regulations can be fined or imprisoned.   

Controlling the spread of species

CITES-listed species that are in the EU’s Annex C are classified as endangered in at least one country but not necessarily in the whole world. An Annex D classification means that individual members of a species may be imported to the extent that they do not need to be regulated to avoid any risk of them spreading uncontrollably where they do not belong.