Olika bottnar

När du badar i en sjö eller i havet kan bottnen vara helt olika. Den kan vara av fin sand, stenig eller som en klippa. Då kan det göra ont i fötterna. De bottnar som är steniga och klippiga kallas för hårda bottnar. På hårda bottnar finns branta stup, grottor och många olika sorters sten.

Hårda bottnar är en liten del av alla världshavens bottnar, men ungefär 80% av havens arter lever här. Hårda bottnar innehåller en mer omväxlande miljö. Där finns många olika arter av koralldjur, mossdjur, blötdjur, kräftdjur, alger, svampdjur, tagghudingar, sjöpungar och rörbyggande maskar som fäster på berg, klippor och inne i skrevor.

Mjuka bottnar

Mjuka bottnar består mest av lera och sand. De utgör den absolut största delen av världshavens bottnar. Arterna som lever här är främst snäckor, maskar, kräftdjur, sandmusslor, sjöstjärnor, och insektslarver under utveckling. Många arter som finns på mjuka bottnar ligger nergrävda. Många av växtarterna på mjuka bottnar har rotsystem.

Gräva ner sig som skydd

Det finns många olika arter som lever nära botten, och som gärna gräver ner sig. De kan använda strategin antingen för att gömma sig, eller för att jaga genom att vara delvis nergrävd. Det finns ca 500 arter av plattfiskar som gräver ner sig i bottenmaterialet. Ögonen finns på en övre sidan av den vuxna fiskens kropp, medan den nedre sidan ligger nergrävd eller platt mot botten.

Fiskarten lerstubb som är en typ av smörbult, lever utanför södra halvan av Sveriges kust. Den gräver också ner sig helt i sanden under långa stunder för att skydda sig.

Tångspigg

Användes för att spå väder

Tångspiggen är en guldgrönglänsande fisk, som trivs bäst i saltvatten längs kusterna. På ryggen har den 15 mycket små taggar. I svenska vatten finns tre arter av spigg – storspigg, småspigg och tångspigg. Tångspiggen skiljer sig från de andra två, med sin väldigt långsträckta kropp, och sitt ansikte som nästan liknar en gäddas.

Förr i tiden användes torkade tångspiggar av fiskare som ett sätt att spå väder. Den döda fisken hängdes upp i fiskebodarna i en tunn tråd eller ett hårstrå. Fiskarna sa sig kunna se åt vilket håll det skulle blåsa, och hur hög luftfuktighet det skulle bli, genom att studera hur den torkade fisken snurrade i tråden. En torkad tångspigg kallades för väderfisk. 

Väver ett bo med njursekret

På våren och försommaren är det lekperiod för tångspiggen. Hanen väver då ett bo, med hjälp av ett klibbigt sekret som bildas i hans njurar. Med sekretet binder han samman trådalger och annat växtmaterial, till något som liknar ett litet skatbo. Boet fäster han i en ruska av blåstång eller andra alger. Sedan visar han upp sitt bo för intresserade honor. När det kommer en hona gör han också en liten dans – en dans som visar hur duktig han kommer vara på att fläkta färskt, syrerikt vatten på honans ägg om hon väljer att lägga dem i hans bo. 

Honan väljer den hane som har finast bo, dansar bäst, och byggt boet på den säkraste platsen. Hon lägger äggen i boet, och hanen befruktar dem. Honan dör kort efter äggläggningen, medan hanen stannar kvar över sommaren och vaktar äggen och de nykläckta ynglen. Sedan dör även han. 

Stensnultra

Putsar bort parasiter

Stensnultran är den absolut vanligaste av våra snultror, och känns igen på sin svarta fläck vid stjärtbasen.

Precis som flera av sina släktingar händer det att stensnultran putsar andra fiskar. På så sätt får den sig ett mål mat, och den putsade fisken blir av med parasiter.

Den håller mest till på grunt vatten och kan ofta ses kring bryggor, särskilt på sommaren. Kanske kan du se den när du badar någon gång! 

Tejstefisk

Kan andas luft under blöt tång

Tejstefisken är nattaktiv, och under dagen gömmer den sig gärna under stenar och i tomma musselskal. I områden med tidvatten kan man ibland hitta tejstefisk under blöt tång på stranden och i tidvattenpölar när det är lågvatten. Tejstefisken kan klara sig i flera timmar under tången, och kan till och med andas luft om det behövs! Många sjöfåglar tycker om att äta tejstefisk. Sitt svenska namn har fisken fått efter fågeln tobisgrissla, som kallas ”tejst” i Bohuslän. Tobisgrisslan äter gärna tejstefisk.

Kroppen täcks av slem

Tejstefisken ser nästan inte ut som någon annan fisk i svenska vatten. Kroppen är långsmal som en ål, och tillplattad på sidorna. Längs ryggfenan har den flera mörka ögonfläckar med ljusare runda ringar runt. Den har ett slingrande sätt att simma och lever i salt och bräckt vatten. Tejstefiskens kropp täcks av ett halkigt slem, som gör att den kan röra sig väldigt snabbt om den plötsligt behöver söka skydd. Den kan också anpassa sin kroppsfärg efter omgivningen, för att bäst smälta in.

Hanen vaktar äggen utan att äta

Tejstefisken förökar sig oftast på vintern. Hanen väljer en boplats i en klipphåla eller i ett öppet musselskal och lockar sedan till sig honan. Honan lägger mellan 1000 och 2000 ägg som hon fäster på stenar runt boplatsen. Hanen vaktar sedan äggen, ibland tillsammans med honan, till de kläcks. Det kan ta mellan 40-60 dagar, och hanen äter ingenting under hela tiden han vaktar.

Ishavssjöstjärna

Girigt rovdjur som fäller ut sin mage

Ishavsstjärnan, som också kallas för taggsjöstjärna, är en av de största sjöstjärnorna som kan hittas i svenska vatten. Den är ett riktigt girigt och glupskt rovdjur, som äter i stort sett allt som kommer i dess väg. Med hjälp av sina mycket starka sugfötter kan sjöstjärnan enkelt slita isär skalet på en mussla, för att sedan ”fälla ut” sin mage över och runt bytet och sakta börja bryta ner det.

Tappade armar kan växa tillbaka

Ishavsstjärnan har ett riktigt bra läkkött och det är inte alls ovanligt att den släpper en arm som sedan växer tillbaka igen. Den håller till såväl på hårda som mjuka bottnar, på allt från ett par meter till några hundra meters djup, men helst håller den till där tillgången på musslor är god. Den tar sig fram med sina många slangfötter med små sugkoppar som den har på undersidan av kroppen. Se om du kan hitta en sjöstjärna som sitter på rutan! I så fall kan du se hur fötterna rör sig och suger sig fast mot glaset.

Havsnejlika

Djur som ser ut som svamp eller växt

Havsnejlikan är en anemon som lever i svenska vatten. Havsanemonerna kanske ser ut som växter eller svampar, men är en ordning av vattenlevande djur inom gruppen nässeldjur. I nässeldjuren ingår också anemonens släktingar, som koraller och maneter. Havsnejlikan trivs på hårda bottnar ner till 100 meters djup. Men man kan ofta hitta havsnejlikor på bryggor och pirar. Med sin stora fot kan havsnejlikan flytta sig mellan olika platser, men det går mycket långsamt.

Brännande nässelceller

Anemoner är byggda på ett sätt som kallas för polyper. De är formade som cylindrar (rör), och består av en kropp, en fot och en krona med tentakler. I kroppen finns en hålighet, som en säck, som fungerar som anemonens mage. Till magen leder ett hål, som både är mun och anus. Anemonens många tentakler rör sig fram och tillbaka i vattnet. På tentaklerna sitter brännande nässelceller som dels skyddar mot rovdjur, dels förlamar och fångar in byten som räkor och plankton. Maten flyttas med hjälp av tentaklerna till munnen.

Kan klona sig

Havsnejlikan har två helt olika sätt att föröka sig. Det ena är genom sexuell förökning – när en hane släpper ut spermier i vattnet, triggas honor i närheten att släppa ut sina ägg. Äggen befruktas och sedan kläcks små frisimmande larver, som så småningom sjunker till bottnen och hittar en plats att växa. Det andra sättet havsnejlikan kan föröka sig på är genom avknoppning! En havsnejlika kan dela sig i två, eller sprida små bitar av sig själv längs bottnen när den förflyttar sig. Dessa halvor, eller små bitar, kan växa upp till nya individer. De är kloner av den ursprungliga havsnejlikan.

Sotormstjärna

Fångar mat med ett nät av slem

Sotormstjärnan är en snabb ormstjärna, med en mörk kropp täckt i pyttesmå korn. Den trivs bäst på sandiga, steniga eller hårda bottnar, gärna i stora kolonier. Ofta lever de tillsammans med ormstjärnor av arten taggormstjärna. De växer långsamt, och förökar sig först när de är 3-4 år gamla.

Sotormstjärnan tillverkar ett nät av slem, som den spänner ut mellan taggarna på sina armar. Med slemmet fångar den plankton, alger och smådjur, som den sedan bakar ihop till små bollar som förs till munnen. Slemnätet smakar illa, och är därför också ett bra skydd mot rovdjur!

Släkt med den mer kända sjöstjärnan

Ormstjärnor tillhör tagghudingarna, och är släkt med bland annat sjöstjärnorna. Det finns ca 2200 arter i världen och ca 20 arter i vattnen runt Sverige. Ormstjärnor är en av de äldsta djurgrupperna som finns på jorden. De lever på botten, från grunda områden ner till de största djupen i de stora haven.

Alla ormstjärnor har en tydlig rund kroppsskiva med långa, smala och taggiga armar. Munnen sitter på undersidan av kroppen, precis som hos sjöstjärnor och sjöborrar. De är nattaktiva och kan röra sig mycket snabbt, genom att slingra sig fram med sina armar.

Förloras en kroppsdel växer en ny ut

Precis som sjöstjärnan, kan ormstjärnan återbilda sig själv om de förlorar en kroppsdel. Om den förlorar en arm, växer det snabbt ut en ny. Blir en ormstjärna angripen av ett rovdjur kan den försvara sig med att bryta av en arm.

Taggormstjärna

Ungarna klättrar omkring på de vuxna

Taggormstjärnan har långa, sköra armar som lätt bryts av. I naturen har de allra flesta taggormstjärnor minst en arm som är tvärt avbruten. Men armarna växer ut igen. Taggormstjärnan kan ha många olika färger, som lila, blå, gul, vit och röd, oftast i något randigt mönster.

Arten lever i enorma kolonier, både med sin egen art och med släktingen sotormstjärna. De äter genom att fånga plankton med sina klibbiga slangfötter på undersidan av kroppen, och genom att tugga i sig dött organiskt material som fallit ned på botten. Taggormstjärnans ungar lever en tid genom att klättra omkring på de vuxnas ryggar, och får på så sätt hjälp att fånga mat innan de blivit tillräckligt stora för att klara det själva.

Släkt med den mer kända sjöstjärnan

Ormstjärnor tillhör tagghudingarna och de är släkt med bland annat de mer välkända sjöstjärnorna. Det finns ca 2200 arter i världen och ca 20 arter i vattnen runt Sverige. Ormstjärnor är en av de äldsta djurgrupperna som finns på jorden. 

Alla ormstjärnor har en tydlig rund kroppsskiva med långa, smala och taggiga armar. Munnen sitter på undersidan av kroppen, precis som hos sjöstjärnor och sjöborrar.

Förloras en kroppsdel växer en ny ut

Precis som sjöstjärnan, kan ormstjärnan återbilda sig själv om de förlorar en kroppsdel. Om den förlorar en arm, växer det snabbt ut en ny. Blir en ormstjärna angripen av ett rovdjur kan den försvara sig med att bryta av en arm.

Ormstjärnor lever på botten, från grunda områden ner till de största djupen i de stora haven. De är nattaktiva och kan röra sig mycket snabbt, genom att slingra sig fram med sina rörliga armar.

Vad är Rödlistan?

Rödlistning är ett sätt att bedöma om olika djur- och växtarter är utrotningshotade utifrån kriterier som hur många djur eller växter som finns av arten och hur utbredda de är. En nationell rödlistning bedömer artens risk att dö ut inom ett lands gränser. Den internationella rödlistningen bedömer artens risk att dö ut över hela jorden.

Läs mer

Om rödlistning i Sverige: Artdatabanken, www.artdatabanken.se
Om rödlistning i världen: International Union for Conservation of Nature, IUCN, www.iucn.org

Vad är CITES?

För att bekämpa olaglig handel med djur och växter finns en internationell överenskommelse om handel, som heter CITES. CITES innebär att utrotningshotade djur och växter inte får köpas eller säljas mellan olika länder utan tillstånd.

CITES klassar olika arter i olika kategorier (som kallas Appendix I, II och III) beroende på hur hotad arten är. Ju större hotet från handeln är desto högre skydd. Inom EU finns ytterligare skydd för arter i CITES. EU:s egen klassning har fyra steg: A-D. 

Förbjudet att handla med viltfångade arter

Högst skydd mot handel har de arter som är inom kategori A och B. Här gäller oftast att handel mellan EU och övriga världen är förbjuden utan tillstånd. Arter som är CITES A eller B-klassade får inte heller köpas eller säljas inom EU om det inte kan bevisas att de har lagligt ursprung och inte fångats i det vilda.

Att använda växter eller djur för att tillverka souvenirer och annat är också förbjudet. Den som bryter mot reglerna kan dömas till böter eller fängelse. 

Kontrollera spridning av arter

Arter som är CITES C-klassade är utrotningshotade i ett visst land men inte nödvändigtvis i hela världen. CITES D-klassning betyder att en art importeras i så stort antal att de behöver regleras för att inte riskera att sprida sig okontrollerat där de inte hör hemma. 

Different seabeds

When you swim in a lake or in the sea, the bottom can be completely different. It might be muddy, fine sand, pebbly or rocky, which can hurt your feet. The pebbly and rocky bottoms make a hard seabed. Hard seabeds have steep rock faces, caves and many different kinds of rock.

Hard seabeds make up a small proportion of the world’s oceans, but about 80% of marine species live here. Hard seabeds are a more varied habitat than soft seabeds. Many different species of corals, moss animals, molluscs, crustaceans, algae, sponges, echinoderms, sea-urchins and tubeworms attach themselves to the rocks, cliffs and inside crevices.

Soft seabeds

Soft seabeds consist mostly of clay and sand. They make up the vast majority of the world’s ocean floor. The species that live here are mainly sea snails, worms, crustaceans, soft-shell clams, starfish and developing insect larvae. Many species found on soft seabeds are buried. Many of the plant species on soft seabeds have root systems.

Burrow for protection

There are many different species that live close to the bottom and like to burrow. They can use this strategy either to hide, or to hunt by being partially buried. There are about 500 species of flatfish that burrow into the material on the bottom. The eyes are located on the upper side of the adult fish’s body, while the lower side lies buried or flat against the bottom. The common goby, a type of small fish, lives off the southern half of the Swedish coast. It also buries itself completely in the sand for long periods to protect itself.

Sea Stickleback

Used to predict the weather

The sea stickleback is a glossy golden-green fish that thrives best in salty waters along the coasts. On its back it has 15 very small spines. There are three species of stickleback in Swedish waters – the three-spined, the nine-spined and the fifteen-spined, also known as the sea stickleback. The sea stickleback differs from the other two, with its very elongated body, and its face that almost resembles that of a pike.

In the past, dried sea sticklebacks were used by fishermen as a way of predicting the weather. The dead fish was hung up in the fishing huts by a thin thread or a strand of hair. The fishermen said they could tell which way the wind was blowing, and how high the humidity would be, by observing how the dried fish spun on the thread. A dried sea stickleback was called a weather fish.

Weaving a nest with kidney secretions

Spring and early summer is the spawning season for the sea stickleback. For this, the male weaves a nest using a sticky secretion that forms in his kidneys. The name of this sticky substance is spiggin, from the Swedish for stickleback – spigg. The male uses the secretion to bind together thread algae and other plant material, forming something resembling a tiny bird’s nest. He attaches the nest to a clump of bladder wrack or other seaweed. Then he shows his nest to interested females. When a female arrives, he also does a little dance to show how good he will be at fanning fresh, oxygen-rich water onto the female’s eggs, if she chooses to lay them in his nest.

The female chooses the male that has the best nest, dances the best, and built the nest in the safest place. She lays her eggs in the nest, and the male fertilises them. The female dies shortly after egg-laying, while the male remains over the summer, guarding the eggs and newly hatched fry. Then he dies too.

Goldsinny Wrasse

Cleans parasites away

The goldsinny wrasse belongs to the wrasse family. It is the smallest and most common species within this fish family in our waters. It is easily recognisable by the black spot at the base of its tail fin.

Just like many of its relatives, the goldsinny wrasse sometimes cleans other fish. This gives it a meal and the cleaned fish gets rid of its parasites.

The goldsinny wrasse lives mainly in shallow water and can often be seen near jetties, especially in the summer. Perhaps you might see it when you go swimming! 

Rock gunnel

Can breathe air under wet seaweed

The rock gunnel is active at night, and during the day it likes to hide under rocks and in empty mussel shells. In tidal areas, rock gunnel can sometimes be found under wet seaweed on the beach and in tide pools at low tide. They can survive for hours under the seaweed, and can even breathe air if needed! Many seabirds are fond of eating rock gunnel. The fish gets its Swedish name, tejstefisk, from the bird black guillemot, which is called ”tejst” in Bohuslän. The black guillemot is a keen consumer of rock gunnel.

The body is covered in mucus

The rock gunnel hardly looks like any other fish in Swedish waters. The body is elongated like an eel, and flattened on the sides. Along the dorsal fin, there are several dark eye spots with lighter round rings around them. It has a serpentine-like way of swimming and lives in salt and brackish water. Its body is covered with a slime, which allows it to move very quickly if it suddenly needs to seek shelter. It can also change its body colour to blend in with the surroundings. 

The male guards the eggs without eating 

The rock gunnel usually spawns in winter. The male selects a nesting site in a rock cave or an open mussel shell and then attracts the female. The female lays between 1000 and 2000 eggs which she attaches to rocks around the nest site. The male then guards the eggs, sometimes together with the female, until they hatch. This can take between 40 and 60 days, and the male eats nothing during the time he is guarding. 

Spiny Starfish

Greedy predator that folds out its stomach

The spiny starfish is one of the largest starfish found in Swedish waters. It is a really greedy and voracious predator, eating just about anything that comes its way. Using its very strong suction feet, the starfish can easily pull apart the shell of a mussel, then “fold out” its stomach over and around the prey and slowly begin to break it down.

Lost arms can grow back

The starfish has really good healing powers and it is not at all uncommon for it to shed an arm and then grow it back again. It lives on both hard and soft bottoms, from a few metres to a few hundred metres deep, but it prefers to live where there is a good supply of mussels. It gets around using its many tube feet with small suction cups that it has on the underside of its body. See if you can find a starfish sitting on the window! See how the feet move and suck against the glass.

Frilled anemone

Animals that look like mushrooms or plants

The frilled anemone is an anemone that lives in Swedish waters. Sea anemones may look like plants or mushrooms, but they are an order of aquatic animals within the group of cnidarians. The cnidarians also include the relatives of the anemone, such as corals and jellyfish. The frilled anemone thrives on hard bottoms down to a depth of 100 metres. But frilled anemones can often be found on jetties and piers. With its large foot, the frilled anemone can move between locations, albeit very slowly. 

Stinging nettle cells

Anemones are shaped like something known as a polyp. They have a cylinder (tube) form, consisting of a body, a foot, and a crown with tentacles. In the body there is a cavity, like a sack, which acts as the stomach of the anemone. An opening which serves as both mouth and anus leads to the stomach. The many tentacles of the anemone move back and forth in the water. The tentacles are covered with burning nettle cells that protect against predators, and paralyse and capture prey such as shrimps and plankton. The tentacles are used to move food to the mouth. 

Able to clone itself

The frilled anemone has two completely different ways of reproducing. One is through sexual reproduction – when a male releases sperm into the water, nearby females are triggered to release their eggs. The eggs are fertilised and then hatch into tiny free-swimming larvae, which eventually sink to the bottom and find a place to grow. The other method of reproduction is by budding! A frilled anemone can split in two, or spread small pieces of itself along the bottom as it moves. These halves, or small pieces, can grow into new individuals. They are clones of the original frilled anemone. 

Black Brittle Star

Catches food with a mucous net

The black brittle star is a fast little creature with a dark body covered in tiny granules. It thrives best on sandy, rocky or hard seabeds, preferably in large colonies. They often live together with their relative, the common brittle star. They grow slowly, and reproduce when they are 3-4 years old.

The black brittle star makes a net of mucous, which it spreads between the spines on its arms. It uses the slimy mucous to catch plankton, algae and small animals, which are then rolled up into small balls that it moves to its mouth. The mucous net tastes bad and is therefore also a good protection against predators!

Related to the more famous starfish

Brittle stars belong to the echinoderms, and are related to starfish, among others. There are about 2200 species of brittle star in the world and 20 or so species in the waters around Sweden. Brittle stars are one of the oldest groups of animals on Earth. They live on the seabed, from shallow areas down to the deepest depths of the oceans.

All brittle stars have a distinct round body disc with long, slender and spiny arms. The mouth is on the underside of the body, just like with starfish and sea urchins. They are nocturnal and can move very quickly by wriggling their arms.

If a body part is lost, a new one grows

Like the starfish, the brittle star can repair itself if it loses a body part. If it loses an arm, it quickly grows a new one. If attacked by a predator, a brittle star can defend itself by breaking off an arm.  

Common Brittle Star

The young climb around on the adults

The common brittle star has long, fragile arms that break easily. In the wild, the vast majority of common brittle stars have at least one arm that is broken off. But the arms grow back. The common brittle star comes in many different colours, such as purple, blue, yellow, white and red, usually in a striped pattern.

The species lives in huge colonies, both with its own species and with its relative the black brittle star. They feed by catching plankton with their sticky tube feet on the underside of their bodies, and by chewing dead organic matter that has fallen to the bottom. The young of the common brittle star spend a while in the beginning of their lives, by climbing around on the backs of the adults. It helps them catch food until they are big enough to do it themselves.

Related to the more famous starfish

As echinoderms, brittle stars are related to the more familiar starfish, among others. There are about 2200 species of brittle star in the world and 20 or so species in the waters around Sweden. Brittle stars are one of the oldest groups of animals on Earth. 

All brittle stars have a distinct round body disc with long, slender and spiny arms. The mouth is on the underside of the body, just like with starfish and sea urchins.

If a body part is lost, a new one grows

Like the starfish, the brittle star can repair itself if it loses a body part. If it loses an arm, it quickly grows a new one. If attacked by a predator, a brittle star can defend itself by breaking off an arm.  

Common brittle stars live on the seabed, from shallow areas down to the greatest depths of the great oceans. They are nocturnal and can move very quickly by wriggling their flexible arms.  

What is the Red List?

The Red List is a way to assess whether different animal and plant species are at risk of extinction based on criteria such as how many animals or plants of a species exist and how widely distributed they are. A national Red List assesses a species’ risk of dying out within national borders. The international Red List assesses a species’ risk of dying out worldwide. 

Read more

About the Red List in Sweden: The Swedish Species Information Centre (Artdatabanken), www.artdatabanken.se/en/ 
About the Red List worldwide: The International Union for Conservation of Nature (IUCN), www.iucn.org

What is CITES?

CITES (the Convention on International Trade in Endangered Species of Wild Fauna and Flora) is a treaty that makes it illegal to buy or sell animals and plants that are at risk of extinction between countries without a permit.

CITES classifies species into different categories (called Appendix I, II and III) depending on how endangered each species is. In addition, the more the species is threatened by international trade, the higher its level of protection. Within the EU, CITES-listed species are further classified and protected by the EU’s own classification system. This has four Annexes, from A to D. 

Ban on trading wild-caught species

The highest protection against trade is given to CITES-listed species included in the EU’s Annexes A and B. Usually this means that trade between the EU and the rest of the world is illegal without a permit. There is also a ban on trading these species within the EU unless it can be proved that they have a lawful origin and were not caught in the wild.

It is also forbidden to use plants or animals to make souvenirs etc. Anyone who breaks these regulations can be fined or imprisoned.   

Controlling the spread of species

CITES-listed species that are in the EU’s Annex C are classified as endangered in at least one country but not necessarily in the whole world. An Annex D classification means that individual members of a species may be imported to the extent that they do not need to be regulated to avoid any risk of them spreading uncontrollably where they do not belong.