Rak eller kurvig – spelar det någon roll?

Alla vattendrag i Sverige är påverkade av mänsklig aktivitet. Människan har skapat nya vattendrag genom att gräva diken, slingrande vattendrag har rätats ut och andra fyllts igen, och man har byggt vattenkraft och dammar.  

Men spelar det någon roll om ett vattendrag är rakt eller kurvigt? Ja! När vattendrag rätas ut, rinner vattnet snabbare, och mer material från marken omkring rivs bort och rinner iväg. Fiskar och andra vattenlevande djur påverkas negativt av det, särskilt arter som behöver långsamt eller stillastående vatten för att klara sig. 

Räta ut för att flytta timmer

Förr i tiden fraktades nedhuggna träd från skogen ut till hamnarna med vatten. Bäckar, åar och älvar rätades ut, för att hela träd och stora stockar på ett enkelt sätt skulle kunna flyta med vattnet ut till sågverken som låg vid havet. Det kallades flottning. Flottning av timmer har använts för att transportera virke fram till 1960-talet, och några företag fortsatte ända till 1990-talet. 

Vattendragen som användes för flottning, grävdes regelbundet ut för att bli bredare, rakare och rinna snabbare. Flottningen var ett säsongsarbete, som många arbetade med. Det var mycket tungt, och att räta ut vattendragen var dåligt för miljön.

Näringsämnen läcker ut från jordbruken

Allt jordbruk påverkar vattenmiljöer och vattendrag. Djuren och växterna som är beroende av rinnande vatten minskar eller tvingas bort. För att kunna odla behöver skogs- eller våtmarker ofta dikas ut, och befintliga vattendrag rätas ut för att ge plats åt åkrar. De raka formerna gör att utsläpp och näringsämnen från industrier och jordbruk lättare transporteras ut till sjöar och hav. De slingrande vattendragen hade fungerat som naturliga reningsverk.

Från rakt, till kurvigt igen!

På många håll i Sverige jobbar man hårt för att återställa vissa vattenmiljöer som blivit påverkade av människan. De ska restaureras till något så naturligt som möjligt. Då hoppas man att växt- och djurlivet kan återhämta sig. Raka vattendrag återställs genom att gräva tillbaka material för att skapa ett smalare, slingrande vattendrag igen. Målet är att få tillbaka den biologiska mångfalden. I vissa fall har både växter och djur kommit tillbaka!

Flodkräfta

En akut utrotningshotad kräfta

I Sverige är flodkräftan nästan utrotad. Det beror på en sjukdom som heter kräftpest. Kräftpesten kom till Sverige första gången för omkring 100 år sedan, i en båtleverans med smittade kräftor från Finland. I mitten av 1900-talet planterades en amerikansk kräftart – signalkräfta – ut i många sjöar och vattendrag i Sverige. Det gjordes för att man trodde att signalkräftan skulle ge bättre fångster än flodkräftan. Det man inte visste var att alla signalkräftor bär på – och är immuna mot – kräftpest. Det gjorde att kräftpesten snabbt spreds och tog död på enorma mängder flodkräftor.

Under de senaste 100 åren har flodkräftorna minskat med 98 % i Sverige. Fortfarande finns människor som utan tillåtelse planterar ut signalkräftor i Sverige för att de vill kunna fiska kräftor. Det finns många projekt för att rädda flodkräftan. Flodkräftor föds upp i små sjöar och vattendrag där signalkräftan ännu inte hunnit bosätta sig.

Aktiva på natten

Flodkräftor lever på botten av sjöar och rinnande vattendrag. De gräver gärna djupa hålor i bottensanden där de kan gömma sig. De är aktiva på natten och kommer då ut ur sina hålor för att äta. De parar sig på hösten, när det blivit kallt i vattnet. Efter parning bär honan äggen under sin stjärt, och har dem kvar där hela vintern. När kräftorna kläcks på våren ser de ut som miniatyrer av vuxna kräftor. De växer genom att ömsa skal.

Sandkrypare

Har tänderna i svalget

Sandkryparen har ett par skäggtömmar i mungiporna. De används när fisken letar på bottnen efter småkryp att äta. Sandkryparen har inga tänder i munnen, istället har den kraftiga, tandade ben i svalget, som den kan krossa skal på sina bytesdjur med.

Fisken lever gärna i stim, och förökar sig på våren. Honan lägger upp till 8000 ägg som klibbar fast på bottnen, och kläcks efter några veckor. Ynglen får klara sig själv på en gång.  

Hotad fisk som återhämtat sig

Sandkryparen är en bottenlevande fisk, som trivs bäst i klart, rinnande vatten. I Sverige finns den bara i Skåne, Blekinge och Småland. Våren 2020 upptäcktes DNA-spår av sandkrypare i en å i Västmanland, men än har ingen levande sandkrypare hittats där. I början av 2000-talet ansågs sandkryparen vara nära hotad i Sverige, men efter att den fredades har den återhämtat sig. 

Elritsa

Varnar med dofter och undersöker rovdjur

Elritsor lever gärna i stim, både med fiskar av samma art och annan småfisk, och yngel av större fiskar. Om en elritsa skadar sig eller dör släpper den ut ett doftämne i vattnet som varnar de andra elritsorna att någonting farligt finns i närheten. Då skyndar de sig att bilda större och tätare stim, för att kunna skydda sig bättre mot eventuella rovdjur.

En grupp med elritsor som får syn på något farligt – kanske en gädda – kan skicka ut spanare som studerar faran. Spanarna försöker avgöra om gäddan är på väg att attackera eller inte. Om den verkar vara ett hot kan elritsorna gå upp i samma försvarsläge som av doftämnet från skadade elritsor. Grupper av elritsor som lever i vatten med många rovdjur, lär sig att snabbare byta läge mellan försvar och lugn och ro, än vad elritsor i lugnare vatten kan. 

Knallröd vid lek

Elritsan kanske ser lite färglös ut, men skenet bedrar! På våren och försommaren, när det är dags för lek, blir hanarnas dräkt närmast likt rödingens. Den får knallröd buk, gröna sidor och nästan svart rygg. I ansiktet syns vita knölar, som kallas för lekvårtor. Hanen jagar honan, och gnuggar sin sida mot hennes. Det kan bli ganska aggressivt. Till slut lägger honan sina ägg, som klibbar fast på stenar på bottnen, och hanen befruktar äggen med sina spermier.

Känslig för miljöförändringar

Elritsan trivs bäst i klart, kallt vatten, oftast i bäckar och åar men också i sjöar eller i bräckt kustvatten. De är känsliga för försurning och har därför tidigare minskat i antal på grund av miljöförstöring. Men eftersom elritsan är bra på att vandra i vattendrag – har den också kunnat komma tillbaka till platser där den tidigare försvunnit.

Större dammussla

Larven är parasit på fiskar

Livscykeln hos den större dammusslan är väldigt spännande! Den börjar sitt liv som larv i den fria vattenmassan. Larven fäster sig kring gälarna på en fisk, och lever sin första tid som parasit på fisken. Där äter den slem från fiskens hud, men utan att göra stor skada på sin värd. Man vet ännu inte exakt hur många olika fiskarter den större dammusslans larv kan ha som värddjur, men hittills har man hittat larven på abborre, stäm, gärs, mört, löja och lax!

Genom att parasitera på fiskar får dammussellarven inte bara tillgång till mat, utan ett perfekt färdmedel för att flytta sig stora sträckor! När larven växt tillräckligt och värdfisken nått till ett passande vatten, släpper den större dammusslan och letar sig till bottnen. Resten av sitt liv spenderar den som bottenlevande mussla, med att filtrera ut organiskt material som plankton och döda växtdelar ur vattnet.

Gräver ner sig djupt i bottenslam

Den större dammusslan är Sveriges största art av sötvattensmussla. Den lever i näringsrika sjöar, dammar och långsamt rinnande vattendrag. Den lever ofta djupt nedgrävd i bottenslammet, där den kan bilda stora kolonier. För att den större dammusslan ska trivas behöver vattnet inte bara vara näringsrikt, utan också innehålla höga halter syre.

Än så länge är inte den större dammusslan utrotningshotad i Sverige, men i flera andra europeiska länder finns den på Rödlistan. De hot som finns mot arten är bland annat utgrävning av vattendrag, minskad mängd fiskar och torrläggning av vattendragen som musslan lever i. Dessutom leder miljöförstöring som övergödning till att de syrerika bottnar som dammusslan behöver, försvinner i högre takt.

Vad är Rödlistan?

Rödlistning är ett sätt att bedöma om olika djur- och växtarter är utrotningshotade utifrån kriterier som hur många djur eller växter som finns av arten och hur utbredda de är. En nationell rödlistning bedömer artens risk att dö ut inom ett lands gränser. Den internationella rödlistningen bedömer artens risk att dö ut över hela jorden.

Läs mer

Om rödlistning i Sverige: Artdatabanken, www.artdatabanken.se
Om rödlistning i världen: International Union for Conservation of Nature, IUCN, www.iucn.org

Vad är CITES?

För att bekämpa olaglig handel med djur och växter finns en internationell överenskommelse om handel, som heter CITES. CITES innebär att utrotningshotade djur och växter inte får köpas eller säljas mellan olika länder utan tillstånd.

CITES klassar olika arter i olika kategorier (som kallas Appendix I, II och III) beroende på hur hotad arten är. Ju större hotet från handeln är desto högre skydd. Inom EU finns ytterligare skydd för arter i CITES. EU:s egen klassning har fyra steg: A-D. 

Förbjudet att handla med viltfångade arter

Högst skydd mot handel har de arter som är inom kategori A och B. Här gäller oftast att handel mellan EU och övriga världen är förbjuden utan tillstånd. Arter som är CITES A eller B-klassade får inte heller köpas eller säljas inom EU om det inte kan bevisas att de har lagligt ursprung och inte fångats i det vilda.

Att använda växter eller djur för att tillverka souvenirer och annat är också förbjudet. Den som bryter mot reglerna kan dömas till böter eller fängelse. 

Kontrollera spridning av arter

Arter som är CITES C-klassade är utrotningshotade i ett visst land men inte nödvändigtvis i hela världen. CITES D-klassning betyder att en art importeras i så stort antal att de behöver regleras för att inte riskera att sprida sig okontrollerat där de inte hör hemma. 

Straight or winding – does it matter?

All watercourses in Sweden are affected by human activity. Humans have created new rivers by digging ditches, straightened meandering rivers and filled in others, as well as building hydropower stations and dams.

But does it matter if a river is straight or winding? Yes! When watercourses are straightened, the water flows faster, and more material from the surrounding land is torn off and washed away. Fish and other aquatic animals are negatively affected, especially species that need slow or still water to survive.

Straightening to move timber

In the past, trees felled in the forest were transported to the ports by water. Rivers and streams were straightened so that whole trees and large logs could easily flow with the current to the sawmills by the sea. This was called log driving. Log driving was used to transport timber until the 1960s, and some companies continued until the 1990s.

The waterways used for log driving were regularly dredged to make them wider, straighter and faster flowing. Log driving was a seasonal job that employed many people. It was very heavy going, and straightening the waterways was bad for the environment.

Nutrients leaking from farms

All agriculture affects aquatic environments and watercourses. Animals and plants that depend on flowing water are reduced or forced away. In order to grow crops, forest or wetland areas often need to be drained, and existing watercourses straightened to make way for fields. The straight shapes allow emissions and nutrients from industry and agriculture to be transported more easily to lakes and seas. The meandering streams had functioned as natural sewage treatment plants.

From straight to curvy again

In many parts of Sweden, people are working hard to restore certain water environments that have been affected by human activity. They will be restored to something as natural as possible. It is hoped that the plant and animal life can recover. Straight watercourses are being restored by digging back material to create a narrower, meandering watercourse again. The aim is to restore biodiversity. In some cases, both plants and animals have come back!

European crayfish

A threatened crayfish

The European crayfish is almost extinct in Sweden. This is because of a disease called crayfish plague. The plague first arrived in Sweden around 100 years ago, with a cargo of infected crayfish from Finland. In the mid-twentieth century, a North American crayfish species – the signal crayfish – was introduced to many lakes and watercourses in Sweden. People did this because they believed that the signal crayfish would produce better catches than the native European crayfish. What people did not know was that all signal crayfish carry – and are immune to – the crayfish plague. The plague spread rapidly and killed an enormous number of European crayfish.

Over the last 100 years, the number of European crayfish in Sweden has decreased by 98 %. There are still people who illegally plant signal crayfish in Sweden because they want to catch crayfish. There are plenty of projects to save the European crayfish. Specimens are bred in small lakes and watercourses to which the signal crayfish has not yet spread.

Active at night

European crayfish live on the bottom of lakes and watercourses. They dig deep burrows in the sand to hide in. They are nocturnal and emerge from their burrows at night to feed. They mate in autumn when the water is cold. After mating, the female carries the eggs under her tail where she keeps them through the winter. When the young hatch in the spring, they look like miniature adult crayfish. They grow by shedding their shell.  

Gudgeon

Has teeth in its throat

Gudgeons have a pair of barbels at the sides of their mouth. They are used when the fish search the bottom for small creatures to eat. The gudgeon has no teeth in its mouth – instead it has strong, serrated bones in its throat, which it can use to crush the shells of its prey.

The fish like to live in shoals, and breed in spring. The female lays up to 8,000 eggs, which stick to the bottom and hatch after a few weeks. The young have to fend for themselves right away. 

Endangered fish that have recovered

The gudgeon is a bottom-dwelling fish, which thrives best in clear, running water. In Sweden it is only found in Skåne, Blekinge and Småland. In spring 2020, DNA traces of gudgeon were discovered in a river in Västmanland, but no living gudgeon has yet been found there. In the early 2000s, the gudgeon was considered nearly endangered in Sweden, but it has recovered since it was given legal protection.

Common Minnow

Warns with scents and investigates predators

Minnows like to live in shoals, with fish of the same species and other small fish, and with the fry of larger fish. If a minnow is injured or dies, it releases a scent into the water that warns the other minnows that something dangerous is nearby. They then hurry to form larger and denser shoals, to better protect themselves from potential predators.

A group of minnows spotting something dangerous – perhaps a pike – may send out scouts to study the danger. The scouts try to determine whether the pike is about to attack or not. If it appears to be a threat, the minnows may go into the same defensive mode as they would from the scent of injured minnows. Groups of minnows living in waters with many predators learn to switch between defence and calm more quickly than minnows in calmer waters can.

Bright red during mating season

During the spawning season the male develops a special spawning array (appearance). He develops white warts on his head and becomes bright red on his stomach and the The common minnow may look a little colourless, but appearances can be deceiving!

In spring and early summer, when it is time to spawn, the males’ colouring resembles that of an Arctic char. It has a bright red belly, green sides, and an almost black back. White bumps, called spawning warts, appear on the face. The male chases the female, rubbing his side against hers. It can get pretty aggressive. Eventually, the female lays her eggs, which stick to rocks on the bottom, and the male fertilises the eggs with his sperm.

Sensitive to environmental changes

The minnow thrives best in clear, cold water, usually in streams and rivers but also in lakes or brackish coastal waters. They are sensitive to acidification and have therefore declined in numbers in the past due to environmental damage. But because the minnows are good at migrating in watercourses, they have also been able to return to places from which they had previously disappeared.

Swan Mussel

The larva is a parasite on fish

The life cycle of the swan mussel is very exciting! It begins its life as a larva in the open body of water. The larva attaches itself to the gills of a fish, and spends its initial period as a parasite on the fish. There it eats mucus from the skin of the fish, but without doing much harm to its host. It is not yet known exactly how many different species of fish the larvae of the swan mussel may use as hosts, but so far the larvae have been found on perch, common dace, ruffe, common roach, common bleak and salmon!

By being a parasite on fish, the swan mussel larva not only gets access to food, but it also has a perfect means of transport for moving great distances! When the larva has grown sufficiently and the host fish has reached suitable waters, the swan mussel detaches from the fish and finds its way to the bottom. It spends the rest of its life as a bottom-dwelling mussel, filtering out organic matter such as plankton and dead plant parts from the water. 

Digging itself deep into bottom sludge

The swan mussel is Sweden’s largest species of freshwater mussel. It lives in nutrient-rich lakes, ponds and slow-flowing streams. It often lives deep in the bottom sludge, where it can form large colonies. In order for the swan mussel to thrive, the water not only needs to be nutrient-rich, but it must also contain high levels of oxygen.

So far, the swan mussel is not threatened with extinction in Sweden, but in several other European countries it is on the Red List. The threats to the species include the excavation of watercourses, reduced numbers of fish and the draining of the watercourses in which the mussel lives. In addition, environmental degradation such as eutrophication causes the oxygen-rich bottoms that the pond mussel needs to disappear at a higher rate. 

What is the Red List?

The Red List is a way to assess whether different animal and plant species are at risk of extinction based on criteria such as how many animals or plants of a species exist and how widely distributed they are. A national Red List assesses a species’ risk of dying out within national borders. The international Red List assesses a species’ risk of dying out worldwide. 

Read more

About the Red List in Sweden: The Swedish Species Information Centre (Artdatabanken), www.artdatabanken.se/en/ 
About the Red List worldwide: The International Union for Conservation of Nature (IUCN), www.iucn.org

What is CITES?

CITES (the Convention on International Trade in Endangered Species of Wild Fauna and Flora) is a treaty that makes it illegal to buy or sell animals and plants that are at risk of extinction between countries without a permit.

CITES classifies species into different categories (called Appendix I, II and III) depending on how endangered each species is. In addition, the more the species is threatened by international trade, the higher its level of protection. Within the EU, CITES-listed species are further classified and protected by the EU’s own classification system. This has four Annexes, from A to D. 

Ban on trading wild-caught species

The highest protection against trade is given to CITES-listed species included in the EU’s Annexes A and B. Usually this means that trade between the EU and the rest of the world is illegal without a permit. There is also a ban on trading these species within the EU unless it can be proved that they have a lawful origin and were not caught in the wild.

It is also forbidden to use plants or animals to make souvenirs etc. Anyone who breaks these regulations can be fined or imprisoned.   

Controlling the spread of species

CITES-listed species that are in the EU’s Annex C are classified as endangered in at least one country but not necessarily in the whole world. An Annex D classification means that individual members of a species may be imported to the extent that they do not need to be regulated to avoid any risk of them spreading uncontrollably where they do not belong.