Större vårtbitare

”Den som äter vårtor”

Det svenska namnet vårtbitare har funnits i vårt språk sedan 1619. På vissa platser i landet användes den gröna vårtbitaren för att ta bort vårtor. Linné uppmärksammade detta genom att ge arten det vetenskapliga namnet verrucivorus – “den som äter vårtor”.

Större vårtbitare trivs bäst på öppna gräsmarker, ljunghedar, hyggen, myrmark och stränder.  Större vårtbitare har långa bakben med förhållandevis kraftiga lår som används att hoppa fram med. Den kryper eller hoppar helst på marken i gräs, men kan flyga 20-30 meter om den måste. Större vårtbitare är aktiv på dagen.

Hanarna låter som tuffande ånglok

Hanarna skapar ett ljud som låter som ett tuffande ånglok. Ljudet åstadkommer de genom att gnida vingbaserna mot varandra och de spelar för att locka till sig honor. Efter parning lägger honan cirka 250 ägg, de läggs ett och ett i sand. Äggen övervintrar minst två, men ibland fler vintrar innan de kläcks. Ut kommer pyttesmå nymfer som sedan ömsar hud 6 till 7 gånger i olika nymfstadier, innan den färdiga insekten är utvecklad.

Finns i nästan hela Sverige

Större vårtbitare är spridd i nästan hela Sverige utom allra längst i norr. Utbredningsområdet är större delen av Europa och tempererade delarna av Asien. Större vårtbitare är en så kallad hopprätvinge som tillhör familjen vårtbitare.  Det finns ovanligt många underarter.