Eremitibis

Geronticus eremita

Antal i världen: Ca 250 vuxna fåglar.

Utbredning: Naturligt i Marocko och Syrien. Inplanterade i Turkiet, Österrike, Italien och Spanien.

Klassad som Starkt hotad (EN) i världen.

Varför är Eremitibisen utrotningshotad?

Förändringar i våtmark och kulturlandskap tillsammans med gifter som DDT hotar Eremitibisens levnadsområden. Eremitibisen fanns en gång i Nordafrika, i södra och centrala delarna av Europa och i Mellanöstern. Det finns fossil som visar att ibisen har funnits i minst 1,8 miljoner år. I Europa utrotades fågeln för över 300 sedan och försvann sedan från andra platser. I Marocko finns den sista populationen som inte är uppfödd av människan.

Foto: Colourbox

Skallig som vuxen

Eremitibisen är en ibisfågel med svarta fjädrar och lång, röd neråtböjd näbb. Den har långa ben, och breda vingar. Eremitibisen lever i kolonier tillsammans med 40–50 andra av sin art. De bygger nya bon varje år. När eremitibisen har mognat och blivit vuxen så tappar de håret på huvudet och blir skalliga.

Vad görs för att skydda eremitibisen?

1970 startades ett avelsprogram i europeiska djurparker för att hjälpa eremitibisen. Det finns flera projekt, som till exempel Waldrappteam, där fågeln fötts upp och sedan lärt sig att flytta sig till andra områden på vintern. För att eremitibisen ska kunna räddas måste den lära sig att flytta på sig över vinterhalvåret. Människor har då visat vägen för fåglarna så det vet vilken rutt de ska ta. Kolonier med av människan inplanterade fåglar finns i Turkiet, Österrike, Italien, Spanien och norra Marocko. Eremitibisen finns även med i CITES appendix I.

Eremitibis i djurpark. Foto: Colourbox