Tofslärkan i Sverige 

Tofslärkan var i början av 1900-talet relativt vanlig i Skåne och i flera samhällen längs Västkusten upp till Bohuslän. Den kunde ibland också ses på platser i övriga södra och mellersta Sverige upp till Örebro, Uppsala och Norrtälje. 

Under 1900-talet minskade tofslärkan kraftigt, och i början av 1980-talet fanns den bara kvar i Malmö och Lund. Den sista häckningen konstaterades 1989. Eftersom den inte häckar i Sverige längre räknas den som nationellt utdöd (RE). 

Varför är tofslärkan utrotningshotad?

Tofslärkans utbredning i Sverige berodde förmodligen på tillgången av föda på vintern. Den åt osmälta växtdelar ur hästspillning på vintern. När hästen försvann ur stadsmiljön minskade tofslärkestammen. Senare under 1900-talet hittade tofslärkan föda under vintern vid spannmålsupplag. Men från 1980-talet har spillet från spannmålslager nästan helt försvunnit. Därför klarar sig inte tofslärkan i Sverige på vintern.

Tofslärkan är en stannfågel. Den är dessutom mycket stationär och syns sällan utanför sina häckningsområden. Den är också en kulturföljare, vilket innebär att den drar nytta av de förändringar som människan skapar i sin omgivning. Globalt sett är tofslärkan inte hotad, men populationen minskar, speciellt i utbredningsområdets kanter. Den huvudsakliga orsaken till tofslärkans minskning i Västeuropa är troligen det intensifierade jordbruket och övergödning vilket gör att tofslärkans levnadsområden växer igen.

Vad görs för att skydda tofslärkan? 

Tofslärkan var helt beroende av mänskliga aktiviteter för sin existens i Sverige, till exempel hästskötsel eller åretrunthantering av spannmål. Det anses därför inte kunna rekommenderas några åtgärder som inte påverkar människans samhälle alltför mycket för att få tillbaka tofslärkan.