Vildkanin
Oryctolagus cuniculus
Inplanterad av människan
Jägare planterade in vildkaninen i Skåne och på Gotland i början av 1900-talet för att jaga dem. Den härstammar troligen från Spanien och spreds av människan till övriga Europa. Arten finns också i delar av Afrika, på Kanarieöarna och inplanterad i delar av Sydamerika och Australien. Vildkaninen lever på sandiga marker och gräver gryt och gångar under jorden. Gångarna kan bli 45 meter långa. Vildkaninen är främst aktiv på morgonen och kvällen.
Kaninerna som lever i städerna är förvildade tamkaniner och härstammar inte från vildkanin.
Foto: UserElC CC-BY-SA
Skinnet från en vildkanin. Foto: Auckland Museum CC-BY
Foto: Thermos CC-BY-SA
Vildkaninunge. Foto: Drow-male CC-BY-SA
Alert och renlig
Vildkaninen är mycket renlig och ägnar mycket tid åt att slicka och putsa sin päls. Kaniner putsar också varandra som ett sätt att binda ihop flocken socialt.
Vildkanin är ett bytesdjur för många rovdjur, det gör att den måste vara mycket vaken och alert. Så fort fara hotar söker den skydd och varnar sina flockkamrater genom att stampa med baktassarna och pipa högt.
Koprofag
Arten är koprofag, vilket betyder att den äter en del av sin egen avföring. Vildkaninen producerar två olika typer av avföring, en hård och en mjuk och den mjuka äts för att tillgodogöra sig all näring.
De har kraftiga framtänder som växer hela livet, därför måste de gnaga ner dem. De får då en stämjärnsliknande form. Vildkaninen har kraftiga bakben med mjuk tjock päls på undersidan som gör det mjukare när den hoppar.
Liknar haren
Vildkaniner får 5-7 kullar per år, med 5-6 ungar i varje kull. Honan tar ensam hand om ungarna och hon bygger ett bo en bit från övriga flockens bo. Hon gömmer ingången med gräs, blad och jord.
Vildkaniner och harar är mycket lika varandra men de kan inte para sig över artgränserna och få ungar. Kaninerna är mindre och hararna har längre öron.