Färgernas betydelse

I naturen använder djur färger på många olika sätt. Vissa djur använder färger för att kamouflera sig och smälta in i omgivningen, medan andra djur använder färger för att synas. Starka färger kan vara bra när det är dags att para sig. Oftast är det hanarna som får starka färger, medan honorna behåller sina vanliga färger.

Starka färger för att skrämmas

Vissa insekter, fiskar och ormar använder sig av starka färger för att visa att de smakar illa, eller är giftiga och farliga. Oftast är det kombinationer av svart och gult eller svart och rött, ibland med inslag av vitt. Den vanliga nyckelpigans röda skal med svarta fläckar visar att den inte smakar gott. Pilgiftsgrodorna i Sydamerika kan ha mycket starka färger för att visa sin giftighet.

Många insekter har ögonlikande fläckar på sina vingar eller bakkropp för att skrämma eller förvirra djur som vill äta dem. Stora ögon är alltid respektingivande. En fjärilslarv med ögonfläckar på bakkroppen kan påminna om en orm.

En bönsyrsa i Tanzania har en färgteckning med både ögonfläckar och förvirrande mönster. Men även fåglar, fiskar, ödlor och andra djur använder sig av skrämmande ögonfläckar för att skydda sig.

Osynligt uv-ljus?

Människor har bra syn tycker vi. Utifrån färgerna rött, blått och grönt kan vi se ca 1 000 000 olika färgnyanser! Men de ultravioletta färgnyanserna är osynliga för oss. Det är de däremot inte för fåglar, bin och många andra insekter. Blommornas färger förstärks i uv-ljus, och gör det lättare för insekter som vill komma åt deras nektar.

Många färger i vissa fåglars ultravioletta fjäderdräkt är osynliga för oss, men spelar stor roll i fåglarnas val av partner. I våra ögon är blåmeshanar och honor väldigt lika varandra, men i uv-ljus är skillnaderna tydliga för fåglarna själva. En del kolibrifåglar använder sig aktivt av sina uv-färger när de vill imponera på en hona. Genom att flyga i vissa vinklar till solstrålningen framträder deras färger extra tydligt.

Gyllene kokoigiftgroda

Världens giftigaste ryggradsdjur

Den gyllene kokoigiftgrodan lever i ett väldigt litet område i Colombias regnskog. Den är helt beroende av mycket regn och hög luftfuktighet. Den gyllene kokoigiftgrodan räknas som världens giftigaste ryggradsdjur! Giftet utsöndras från körtlar i grodans hud. Hos andra giftiga grodor krävs nästan att man äter hela grodan för att giftet ska vara farligt för en människa. Men den gyllene kokoigiftgrodan är så giftig att det till och med kan vara farligt att röra vid den. En enda groda kan innehålla gift tillräckligt för att ta livet av 20 människor! 

Tillverkar inte giftet själva

Den gyllene kokoigiftgrodan ingår i en grupp av grodor som kallas för pilgiftsgrodor. En gyllene kokoigiftgroda som växt upp i fångenskap är inte giftig alls! Det beror på att grodan inte tillverkar sitt gift själv, utan samlar på sig giftet från insekter som den äter. Forskare har ännu inte med säkerhet kommit fram till vilka insekter grodan äter för att få i sig gift, men olika myror, termiter och skalbaggar är troliga kandidater. Pilgiftsgrodor som föds upp i fångenskap äter helt vanliga bananflugor, och är därför ofarliga för människor. 

Gruppen pilgiftsgrodor har fått sitt namn av att vissa grupper av ursprungsbefolkningar i regnskogen använder grodornas gift för att doppa sina pilspetsar i, för att sedan kunna använda pilarna i jakt. Långt ifrån alla pilgiftsgrodor är giftiga, och bara fyra arter av pilgiftsgrodor har bekräftats använts till pilspetsar. Den gyllene kokoigiftgrodan är en av dem. En pilspets som doppats i gift från den gyllene kokoigiftgrodan, är dödlig i upp till två år.

Föräldrarna bär ynglen i slem på ryggen

Hanen och honan av den gyllene kokoigiftgrodan har en parningsritual där de stryker och rör vid varandra innan befruktningen av äggen. Honan lägger äggen på marken under löv. När äggen kläcks, ålar sig de små grodynglen upp på föräldrarnas ryggar, där de hänger kvar i ett slemlager. Föräldrarna bär sedan med sig sina yngel upp i träden, för att hitta växter med små vattensamlingar i. Där lämnas ynglen för att utvecklas till vuxna grodor.

Anthonys pilgiftsgroda

Signalerar med röd färg

Anthonys pilgiftsgroda är dagaktiv och lever på marken, oftast runt mindre vattensamlingar. Den anpassar sig bra till höjder och kan leva på upp till 2000 meters höjd, på bergskedjan Andernas bergssidor. Anthonys pilgiftsgroda har en karakteristisk färg, med röd-vita ränder. Eftersom grodan har giftig hud tror man att den röda färgen är till för att signalera och avskräcka eventuella rovdjur. Dock är giftet som Anthonys pilgiftsgroda har inte alls lika potent och giftigt som hos många andra grodor inom gruppen pilgiftsgrodor.

Hanen kväker som en kanariefågel

När det är parningstid för Anthonys pilgiftsgroda kväker hanarna högt för att locka till sig honor. Lätet påminner om när kanariefåglar sjunger. Hanen markerar revir och parningstiden styrs av perioder med extra hög luftfuktighet. Honan lägger 15–40 ägg per gång, och hanen hämtar vatten och vattnar sedan äggen. Äggen kläcks efter 2 veckor. De nykläckta ungarna klättrar upp på hanens rygg och han bär dem till en vattensamling, där de sedan utvecklas till vuxna pilgiftsgrodor.

Gulhövdad gecko

Gecko med klor

Gulhövdad gecko är en liten och kvick ödla. Den lever gärna vid kusterna, och på vissa platser på kullar i landskapet. De håller ofta till i närheten av mänsklig bebyggelse. Ödlan är främst dagaktiv, men undviker direkt solljus. Ett kännetecken hos den gulhövdade geckon är att den har helt runda pupiller. Tårna på fötterna har inte lameller som hos de flesta geckoarter, utan vanliga klor. Gulhövdade geckos lever oftast ensamma, och kan hamna i slagsmål när de träffar på artfränder. 

Många honor lägger ägg på samma plats

Hos gulhövdad gecko skiljer sig honan och hanen mycket åt i utseende. Geckohanen är väldigt färgglad, och honan är gråaktig. Under parningssäsongen slåss hanarna intensivt om honorna och hotar varandra, genom att slå kraftigt med svansarna. Efter parningen lägger honan ett ägg åt gången på en skyddad plats. Många olika honor lägger sitt ägg på samma plats, gärna i små hål i grenar och träd. Det tar 3–4 månader för äggen att kläckas, och ungarna klarar sig själva på en gång.

Rödögd lövgroda

Skräms med stora röda ögon

Den rödögda lövgrodan lever i den tropiska och fuktiga regnskogen, nära vatten. På dagen vilar den rödögda lövgrodan, gärna på undersidan av löv! Under fötterna har den starka sugkoppar, som fäster mot de flesta underlag och gör att grodan kan sova hängandes upp och ner. Den gröna färgen gör den väl kamouflerad mot löven när den sover. Men när grodan är vaken, eller blir störd ur sin sömn, visar den också andra färger! När grodan väcks, poppar stora, illröda ögon fram, något som kan skrämma ett rovdjur. På sidan har grodan starka blå och gula färger, kanske för att lura rovdjur att den är giftig att äta. Den rödögda lövgrodan har långa ben, och är en väldigt duktig klättrare. På natten är den aktiv och jagar insekter.

Hanar som trängs på honans rygg 

Under parningstiden är det hård konkurrens mellan hanarna om de rödögda lövgrodehonorna. Hanarna samlas runt vattenpölar och spelar högt, blåser upp sig, skakar kroppen och slåss för att visa sig starkast och bäst, och bli vald av en hona. Spektaklet avslutas med att en eller flera hanar klänger sig fast på honans rygg. De brottas och kämpar om att få den bästa platsen för att kunna befrukta honans ägg. 

Nästan alla grodor lägger sina ägg direkt i vatten, men inte den rödögda lövgrodan! Honan klättrar i stället upp och börjar lägga sina ägg i klungor som fästs i ett löv ovanför en vattensamling. Hanen som har bäst plats på honans rygg befruktar äggen när de lämnar honans kropp. Honan behöver vatten i kroppen för att kunna lägga friska ägg. Ibland händer det att en ny hane tar platsen som befruktare, när honan hoppar ner i vattnet för att fylla på kroppen till nästa klunga med ägg. 

När äggen kläcks droppar grodynglen ner i vattnet, där de simmar omkring sin första tid i livet. Så småningom börjar ynglen utveckla ben, och tillbakabildar sin svans. Processen kallas för metamorfos, som betyder förvandling. Mellan ett grodyngel och en färdig groda finns nästan inga likheter alls i utseende! 

Börjat minska i antal

Rödögd lövgroda är inte hotad i dagsläget, men arten minskar i antal som så många andra, på grund av avskogning, torrläggning av våtmarker och klimatförändringar. Arten är bytesdjur för ett flertal arter av ormar, apor och fåglar och känsliga för svampinfektioner.

Blind grottetra

Ögonen försvinner efter ett par veckor

I underjordiska grottor i Mexiko finns grupper med helt blinda fiskar. De föds med fungerande ögon, men ögonen försvinner när fisken bara är några veckor gammal.

Grottetror saknar mörkt pigment eftersom de aldrig utsätts för dagsljus. Därför är fisken lite genomskinlig och svagt rosa.

De lever i stim i lugna delar av rinnande vatten.

Vad är Rödlistan?

Rödlistning är ett sätt att bedöma om olika djur- och växtarter är utrotningshotade utifrån kriterier som hur många djur eller växter som finns av arten och hur utbredda de är. En nationell rödlistning bedömer artens risk att dö ut inom ett lands gränser. Den internationella rödlistningen bedömer artens risk att dö ut över hela jorden.

Läs mer

Om rödlistning i Sverige: Artdatabanken, www.artdatabanken.se
Om rödlistning i världen: International Union for Conservation of Nature, IUCN, www.iucn.org

Vad är CITES?

För att bekämpa olaglig handel med djur och växter finns en internationell överenskommelse om handel, som heter CITES. CITES innebär att utrotningshotade djur och växter inte får köpas eller säljas mellan olika länder utan tillstånd.

CITES klassar olika arter i olika kategorier (som kallas Appendix I, II och III) beroende på hur hotad arten är. Ju större hotet från handeln är desto högre skydd. Inom EU finns ytterligare skydd för arter i CITES. EU:s egen klassning har fyra steg: A-D. 

Förbjudet att handla med viltfångade arter

Högst skydd mot handel har de arter som är inom kategori A och B. Här gäller oftast att handel mellan EU och övriga världen är förbjuden utan tillstånd. Arter som är CITES A eller B-klassade får inte heller köpas eller säljas inom EU om det inte kan bevisas att de har lagligt ursprung och inte fångats i det vilda.

Att använda växter eller djur för att tillverka souvenirer och annat är också förbjudet. Den som bryter mot reglerna kan dömas till böter eller fängelse. 

Kontrollera spridning av arter

Arter som är CITES C-klassade är utrotningshotade i ett visst land men inte nödvändigtvis i hela världen. CITES D-klassning betyder att en art importeras i så stort antal att de behöver regleras för att inte riskera att sprida sig okontrollerat där de inte hör hemma. 

The importance of colours

In nature, animals use colours in many different ways. Some animals use colours to camouflage themselves and blend in with their surroundings, while others use colours to make themselves visible. Strong colours can be useful when it’s time to mate. Usually males get bright colours, while females keep their normal colours. 

Intense colours to instil fear

Some insects, fish and snakes use intense colours to signal that they taste bad, or are poisonous and dangerous. Usually, they are combinations of black and yellow or black and red, sometimes with touches of white. The red shell of the common ladybird with its black spots indicates that the bug is not tasty. The poison dart frogs of South America can be very brightly coloured to indicate just how poisonous they are. 

Many insects have eye-like spots on their wings or abdomen to scare or confuse animals that want to eat them. Big eyes are always awe inspiring. A butterfly caterpillar with eye spots on its abdomen may resemble a snake.  

A praying mantis in Tanzania has a coloration with eye spots as well as confusing patterns. But birds, fish, lizards and other animals also use intimidating eye spots to protect themselves. 

Invisible UV light?

We like to think that humans have good eyesight. Based on the colours red, blue and green, we can see about 1,000,000 different shades of colour! But the ultraviolet shades are invisible to us. However, they are not invisible to birds, bees and many other insects. The colours of flowers are enhanced by UV light, making it easier for insects to access their nectar. 

Many colours in the ultraviolet plumage of some birds are invisible to us, but play a major role in their selection of mates. To our eyes, male and female blue tits are very similar, but in UV light the differences are obvious for the birds themselves. Some hummingbirds actively use their UV colours when they want to impress a female. By flying at certain angles in relation to the sun’s rays, their colours become particularly prominent. 

Golden poison frog

The world’s most poisonous vertebrate

The golden poison frog lives in a very small area of the Colombian rainforest. It is entirely dependent on heavy rainfall and high humidity. The golden poison frog is considered to be the most poisonous vertebrate in the world! The poison is secreted from glands in the frog’s skin. In the case of other poisonous frogs, you almost have to eat the whole frog for the poison to be dangerous to a human. But the golden poison frog is so poisonous that even touching it can be dangerous. A single frog can contain enough poison to kill 20 people! 

They don’t produce the poison themselves

The golden poison frog belongs to a group of frogs called poison dart frogs. A captive-bred golden poison frog is not poisonous at all! That’s because the frog doesn’t make its own poison, but collects it from the insects it eats. Scientists are not yet sure which of the insects are responsible for the creation of this poison, but various ants, termites and beetles are likely candidates. Captive-bred poison dart frogs eat ordinary fruit flies, and are therefore harmless to humans.  

The group called poison dart frogs takes its name from the fact that some indigenous tribes in the rainforest use the frogs’ poison to dip their arrowheads in, and then use the arrows for hunting. Far from all poison dart frogs are poisonous, and only four species have been confirmed to be used for arrowheads. The golden poison frog is one of them. An arrowhead dipped in the poison of the golden poison frog is lethal for up to two years. 

The parents carry the tadpoles in mucus on their backs

The male and female of the golden poison frog have a mating ritual where they stroke and touch each other before fertilising the eggs. The female lays the eggs on the ground underneath leaves. When the eggs hatch, the tiny tadpoles crawl up the backs of their parents, where they cling to a layer of mucus. The parents then carry their young up into the trees, to find plants with small pools of water in them. There the young are left to develop into adult frogs.

Anthony’s poison arrow frog

Signals with red colour

Anthony’s poison arrow frog is active during the day and lives on the ground, usually around small bodies of water. It adapts well to high altitudes and can live at elevations of up to 2,000 metres, on the mountainsides of the Andes. Anthony’s poison arrow frog has a distinctive colour, with white-red stripes. As the frog has a poisonous skin, the red colour is thought to signal and deter potential predators. However, the poison that Anthony’s poison arrow frog has is not nearly as potent and poisonous as in many other frogs in the poison dart frog group.

The male sounds like a canary

When it’s mating season for Anthony’s poison arrow frog, males croak loudly to attract females. The sound is reminiscent of the singing of canaries. Males mark territory, and the mating season is regulated by periods of particularly high humidity. The female lays 15–40 eggs at a time, and the male collects water and then wets the eggs. The eggs hatch after 2 weeks. The newly hatched tadpoles climb onto the back of the male and he carries them to a body of water, where they develop into adult poison dart frogs.

Yellow-headed gecko

Gecko with claws

The yellow-headed gecko is a small and quick lizard. It prefers to live along the coasts, and in some places on hills in the surrounding countryside. They are often found near human settlements. The lizard is mainly active during the day, but avoids direct sunlight. A characteristic feature of the yellow-headed gecko is that it has perfectly round pupils. The toes on their feet do not have lamellae as in most gecko species, but ordinary claws. Yellow-headed geckos usually live alone, and can get into fights when they encounter fellow geckos.

Several females lay eggs in the same place

In the yellow-headed gecko, the female and the male differ greatly in appearance. The male gecko is very colourful, and the female is greyish. During the mating season, males fight intensely over females and intimidate each other, beating heavily with their tails. After mating, the female lays one egg at a time in a sheltered place. Many different females lay their eggs in the same place, preferably in small holes in branches and trees. It takes 3–4 months for the eggs to hatch, and the chicks are able to fend for themselves immediately.

Red-eyed tree frog

Intimidates with its big red eyes

The red-eyed tree frog inhabits the tropical and humid rainforest, near water. During the day, the red-eyed tree frog rests, preferably on the underside of leaves! Beneath their feet they have strong suction cups, which stick to most surfaces and allow the frog to sleep hanging upside down. The green colour makes it well camouflaged against the leaves when it sleeps. But when the frog is awake, or disturbed from its sleep, it displays other colours too! When the frog wakes up, large, fiery red eyes pop out, something that might frighten a predator. On its side, the frog has vibrant blue and yellow colours, perhaps to fool predators into thinking it is poisonous to eat. The red-eyed tree frog has long legs, and is a very good climber. At night it is active and hunts insects. 

Males crowd on the back of the female

During mating season, there is fierce competition between males for the female red-eyed tree frogs. The males gather around pools of water where they chirp and croak loudly, puff themselves up, shake their bodies and fight to prove that they are the strongest and best in order to be chosen by a female. The spectacle ends with one or more of the males latching onto the female’s back. They wrestle and struggle to get the best place to fertilise the eggs of the female. 

Nearly all frogs lay their eggs directly in water, but not the red-eyed tree frog! Instead, the female climbs up from the water and lays her eggs in clusters attached to a leaf above a body of water. The male with the best spot on the female’s back fertilises the eggs as they leave her body. The female needs water in her body to be able to lay healthy eggs. Occasionally, as the female jumps into the water to replenish her body for the next batch of eggs, a new male takes over as fertiliser. 

When the eggs hatch, the tadpoles drop into the water, where they swim around for their first few years of life. Eventually, the fry begin to develop legs, and their tails shrink and eventually disappear. The process is called metamorphosis, which means transformation. There is almost no similarity at all in appearance between a tadpole and a finished frog! 

Starting to decrease in number 

The red-eyed tree frog is not currently endangered, but the species is declining in numbers like so many others, due to deforestation, draining of wetlands, and climate change. The species is prey to several species of snakes, monkeys and birds and is susceptible to fungal infections.

Mexican Tetra

The eyes disappear after a couple of weeks

In underground caves in Mexico, there are groups of totally blind fish. They are born with functioning eyes but their eyes disappear when the fish are only a few weeks old. 

Mexican tetra have no dark pigment because they are never exposed to daylight. That is why they are slightly transparent and a pale pink colour. 

They live in schools in calm areas of running water. 

What is the Red List?

The Red List is a way to assess whether different animal and plant species are at risk of extinction based on criteria such as how many animals or plants of a species exist and how widely distributed they are. A national Red List assesses a species’ risk of dying out within national borders. The international Red List assesses a species’ risk of dying out worldwide. 

Read more

About the Red List in Sweden: The Swedish Species Information Centre (Artdatabanken), www.artdatabanken.se/en/ 
About the Red List worldwide: The International Union for Conservation of Nature (IUCN), www.iucn.org

What is CITES?

CITES (the Convention on International Trade in Endangered Species of Wild Fauna and Flora) is a treaty that makes it illegal to buy or sell animals and plants that are at risk of extinction between countries without a permit.

CITES classifies species into different categories (called Appendix I, II and III) depending on how endangered each species is. In addition, the more the species is threatened by international trade, the higher its level of protection. Within the EU, CITES-listed species are further classified and protected by the EU’s own classification system. This has four Annexes, from A to D. 

Ban on trading wild-caught species

The highest protection against trade is given to CITES-listed species included in the EU’s Annexes A and B. Usually this means that trade between the EU and the rest of the world is illegal without a permit. There is also a ban on trading these species within the EU unless it can be proved that they have a lawful origin and were not caught in the wild.

It is also forbidden to use plants or animals to make souvenirs etc. Anyone who breaks these regulations can be fined or imprisoned.   

Controlling the spread of species

CITES-listed species that are in the EU’s Annex C are classified as endangered in at least one country but not necessarily in the whole world. An Annex D classification means that individual members of a species may be imported to the extent that they do not need to be regulated to avoid any risk of them spreading uncontrollably where they do not belong.