Krockkudde som försvar

Kulfiskar har utvecklat ett udda sätt att försvara sig mot rovdjur. De har en elastisk mage som de kan fylla med antingen vatten eller luft, beroende på om de blir jagade under vattnet eller uppe vid ytan.

Känner en kulfisk sig hotad kan den blåsa upp sig likt en boll eller en krockkudde. Den kan bli tre gånger så stor som sin normala storlek. Detta gör att kulfisken blir mycket svårare att svälja för ett rovdjur.

Taggiga badbollar

Kulfiskar är inte de enda djuren som har det här sättet att försvara sig. Deras nära släktingar, igelkottfiskarna, har också den förmågan. Igelkottfiskar har dessutom taggar på kroppen som spänns ut när de blåser upp sig! Ännu svårare för ett rovdjur att svälja! 

Pufformar, grodor och paddor

Även helt andra djurarter blåser upp sig om de känner sig hotade. Flera arter av grodor och paddor kan fylla kroppen med luft och på så sätt göra det svårare för rovdjur att ta dem som byten. Pufformar puffar upp kroppen med luft och ser därför större ut än de är, för att undvika att bli uppätna. 

Jättekulfisk

Söt men arg!

Jättekulfisken eller Mbukulfisk som den också kallas, är den största sötvattenslevande kulfisken som finns. Den har ett utseende som många tycker är väldigt gulligt, men egentligen är det en ganska aggressiv och farlig fisk!

Olika individer av jättekulfisken kan ha väldigt olika personlighet. Vissa går inte alls att ha i närheten av andra av samma art. Det här akvariets två kulfiskar håller oftast sams med varandra.

Vass näbb och badbollsform

Jättekulfisken har framtänder som växt ihop till en vass och stark näbb. Med näbben kan den enkelt krossa skalet på krabbor och musslor. ”Näbben” slipas ner när kulfisken äter djur med hårda skal, men den växer ut igen.

När en kulfisk blir rädd eller känner sig hotad kan den blåsa upp sin kropp med vatten och luft så den blir stor som en badboll! 

Mycket giftig

Många delar av kulfiskarnas kropp innehåller gift. Detta gör att de är farliga att äta och vissa arter är även dödliga för oss människor. I Japan anses det vara en delikatess att äta kulfisk, det kallas för ”fugu”. Det är endast specialtränade kockar som får tillaga denna maträtt.

Förgiftning av kulfisk leder till att offret blir paralyserat och dör sakta av kvävning. Den förgiftade är vid medvetande under tiden men kan varken tala eller röra sig.  

Elefantfisk

Pratar ”elektriska”

Elefantfiskens snabel och stora delar av fiskens hud, är täckt med massvis av ett slags celler som uppfattar elektricitet! De elektriska signalerna kan användas för att kommunicera med andra elefantfiskar.

Det har visat sig att olika grupper av elefantfiskarter har olika elektriska dialekter. När en elefantfisk vill para sig lyssnar den efter någon som pratar rätt dialekt av “elektriska”. Det finns fler än 200 arter av elefantfiskar.

Fisk med snabel

Ser du fiskarna med snabel? Egentligen är det inte en riktig snabel utan mer en slags förlängning av fiskens mun. Det är kanske ändå inte svårt att lista ut hur elefantfisken fått sitt namn!

Elefantfisken har en väldigt stor hjärna i förhållande till sin kropp. I jämförelse med sin kroppsvikt är den till och med större än vår egen hjärna! 

Elektriskt sinne

Elefantfisken använder sin “snabel” till att rota runt i bottenmaterialet efter mat och till att försvara sig. Men snabeln tar också emot de elektriska signaler som skickas ut av ett organ i bakre delen av elefantfiskens kropp. Signalerna studsar mot omgivningen och tillbaka till elefantfiskens hud och snabel.

Elefantfisken är aktiv på natten, och vattnet där den lever är ofta grumligt. Ändå kan den orientera sig och hitta mat – tack vare sitt elektriska sinne.  

Palettciklid

Vanlig akvariefisk

Palettciklid är en av de allra vanligaste fiskarna som säljs i akvariebutiker. Det beror bland annat på att den är lättskött, fungerar bra ihop med många andra fiskar och inte är så kräsen när det kommer till mat. Det är enkelt att få den att föröka sig i fångenskap.  

Parar sig i grottor

När det är dags för parning letar palettcikliden efter en grotta. Om den inte hittar en färdig grotta kan den gräva en egen på bottnen. Där parar sig palettcikliderna och äggen läggs.

När äggen lagts hjälps både honan och hanen åt att vakta och hålla rent kring äggen tills de kläcks. Efter kläckning håller sig ynglen nära sina föräldrar, som matar dem och skyddar dem mot rovdjur. Efter ca 3-4 veckor är ynglen redo att ta hand om sig själva utan sina föräldrar. 

Palettcikliden trivs bäst i sjöar eller långsamt rinnande vattendrag där det finns mycket växtlighet på bottnen.

Kongotetra

Endemisk art

Kongotetra lever i sötvatten i floder och åar. Fiskens kropp är klädd med stora och skimrande fjäll. Kongotetra trivs bäst i stora stim, med artfränder runt sig som skydd mot rovdjur. Den är en snabb och aktiv simmare och håller till runt växtlighet på botten när den söker föda. Arten är endemisk, det vill säga att den förekommer bara i ett visst område. I kongotetrans fall handlar det om området kring Kongofloden i Konga-Kinshasa.

Böljande slöjlika fenor

Hanarna av kongotetra har starka färger med reflekterande fjäll och har längre strålar i stjärt- och ryggfenorna som gör att fenorna ser ut som böljande slöjor. De är också betydligt större än honorna. Själva fortplantningen kan pågå under flera dagar och under denna period kan en hona lägga upp till 300 ägg. Ynglen kläcks efter ungefär 6 dygn och klarar sig själva från start. Arten är inte studerad särskilt mycket i det vilda, men är en mycket vanlig och populär akvariefisk.

Sadelfengädda

Troddes vara den saknade länken

I tropiska floder och träskområden i Afrika söder om Sahara lever en märklig fisk med köttiga fenor och underbett. Fisken kallas sadelfengädda och tillhör en uråldrig grupp av fiskar som kallas fengäddor eller Polypteridae på latin. Längs ryggen har fengäddan en lång rad ryggfenor, som nästan ser ut som taggar, eller ryggsköldarna på en stegosaurus! 

I början av 1800-talet upptäcktes fengäddorna av vetenskapsmän, som till en början inte kunde avgöra om det de hade framför sig var en fisk eller ett groddjur. Man tänkte också att man kanske hade funnit djuret som var länken mellan fiskar och de amfibier som en gång tog sig upp på land – eftersom fengäddans köttiga fenor nästan kan liknas vid ben att ta sig fram på marken med. 

Efter mycket forskning, många teorier, och flera livsfarliga expeditioner, placerades fengäddorna slutligen i en grupp arter, som inte har något direkt ursprung från de djur som en gång tog sig upp på land. Däremot kan fengäddornas anatomi studeras ändå – för att ge oss en bättre förståelse för rörelsemönstret hos fiskarna som tog sig över ytan. 

Kan andas både luft och vatten

Sadelfengäddan kan, som andra arter av fengädda, andas både luft och vatten. Så länge sadelfengäddan hålls fuktig, kan den faktiskt leva ett helt liv ovanför vattenytan. Spännande försök har gjorts med fengäddor, där man kan se att individer som får leva på land, med tiden lär sig att ta sig fram på ett sätt som är mycket mer effektivt än de individer som växer upp i vatten.

Dålig syn men bra luktsinne

På natten är sadelfengäddan som mest aktiv – men det betyder inte att den rör sig speciellt mycket. Sadelfengäddan jagar genom att smyga sig på eller vänta på sina byten. Därför spenderar den mycket av sin tid med att ligga stilla. Fisken ser mycket dåligt, och förlitar sig i stället på luktsinnet för att jaga. Sadelfengäddans mun är stor, och den kan äta i stort sett vad som helst som ryms i den.

Vad är Rödlistan?

Rödlistning är ett sätt att bedöma om olika djur- och växtarter är utrotningshotade utifrån kriterier som hur många djur eller växter som finns av arten och hur utbredda de är. En nationell rödlistning bedömer artens risk att dö ut inom ett lands gränser. Den internationella rödlistningen bedömer artens risk att dö ut över hela jorden.

Läs mer

Om rödlistning i Sverige: Artdatabanken, www.artdatabanken.se
Om rödlistning i världen: International Union for Conservation of Nature, IUCN, www.iucn.org

Vad är CITES?

För att bekämpa olaglig handel med djur och växter finns en internationell överenskommelse om handel, som heter CITES. CITES innebär att utrotningshotade djur och växter inte får köpas eller säljas mellan olika länder utan tillstånd.

CITES klassar olika arter i olika kategorier (som kallas Appendix I, II och III) beroende på hur hotad arten är. Ju större hotet från handeln är desto högre skydd. Inom EU finns ytterligare skydd för arter i CITES. EU:s egen klassning har fyra steg: A-D. 

Förbjudet att handla med viltfångade arter

Högst skydd mot handel har de arter som är inom kategori A och B. Här gäller oftast att handel mellan EU och övriga världen är förbjuden utan tillstånd. Arter som är CITES A eller B-klassade får inte heller köpas eller säljas inom EU om det inte kan bevisas att de har lagligt ursprung och inte fångats i det vilda. Tullen kontrollerar att det inte förs CITES-klassade djur eller djurdelar över landsgränser.

Att använda växter eller djur för att tillverka souvenirer och annat är också förbjudet. Den som bryter mot reglerna kan dömas till böter eller fängelse. 

Kontrollera spridning av arter

Arter som är CITES C-klassade är utrotningshotade i ett visst land men inte nödvändigtvis i hela världen. CITES D-klassning betyder att en art importeras i så stort antal att de behöver regleras för att inte riskera att sprida sig okontrollerat där de inte hör hemma. 

Airbag as a defence

Blowfish or pufferfish have developed an unusual way to defend themselves against predators. They have an elastic stomach that they can fill with either water or air, depending on whether they are being hunted underwater or up on the surface.

If a blowfish feels threatened, it can blow itself up like a ball or an airbag. It can become three times bigger than its normal size. This makes the blowfish far more difficult for a predator to swallow. 

Spiky beach balls

The blowfish is not the only animal that defends itself in this way. Its close relative, the porcupinefish, also has this ability. The porcupinefish also has spines on its body, which stick out when the fish inflates itself! So it’s even harder for a predator to swallow!

Puff adders, frogs and toads

Even completely different animal species inflate themselves if they feel threatened. Several species of frogs and toads can fill their bodies with air and thereby make it harder for predators to take them as prey. Puff adders blow up their bodies with air to look bigger than they are in order to avoid being eaten.

Giant Puffer

Cute but angry!

The giant pufferfish, or Mbu puffer, as it is also called, is the largest freshwater pufferfish species. Many people think it looks sweet but it is actually a fairly aggressive and dangerous fish!

Individual pufferfish can have very different personalities. Some of them cannot be kept anywhere near other fish of the same species. This aquarium’s two giant pufferfish usually get on with each other.

A sharp beak and beach ball shape

The giant pufferfish has front teeth that have merged to form a sharp and strong “beak”. It can use the beak to easily crush the shells of crabs and mussels. The beak is filed down when the pufferfish eats prey with hard shells but it grows out again.

When a pufferfish gets frightened or feels threatened, it can inflate its body with water and air to the size of a beach ball!

Very poisonous

Many parts of the pufferfish’s body contain toxin. This makes them dangerous to eat, and some species are even deadly to humans. In Japan, pufferfish is considered to be a food delicacy, and is called “fugu”. Only specially trained chefs are allowed to prepare this dish.

Pufferfish poisoning paralyses the victim, who dies slowly of suffocation. The victim is conscious the whole time but can neither speak nor move.   

Peter’s Elephantnose Fish

Speaks “electrical”

The “trunk” of the elephantnose fish – and much of the rest of the rest of the fish’s head – are covered with masses of a kind of cell that senses electricity! The electrical signals can be used to communicate with other elephantnose fish.

Different groups of elephantnose fish have different electrical dialects. When an elephantnose fish wants to mate, it listens for another one that speaks the “right” dialect of “electrical”. There are more than 200 species of elephantnose fish.

Fish with a trunk

Do you see the fish with a trunk? It’s not actually a proper trunk but more a kind of extension of the fish’s mouth. It’s not hard to guess where the elephantnose fish got its name from!

The elephantnose fish has a very large brain in relation to its body. In comparison with its body weight, its brain is actually bigger than ours! 

Uses electricity to find its way

The Peter’s Elephantnose Fish uses its ”trunk” to poke about in the bottom sediment for food and to defend itself. But the trunk also has another function. In the rear of its body, the fish has an organ that emits electrical signals. These signals bounce off the surroundings and back to the fish’s head and trunk.

The elephantnose fish is active at night, and the water it lives in is often murky. Yet it can still orient itself and find food – thanks to its electrical sense. 

Kribensis

A common aquarium fish

This fish has many names, including kribensis, krib, rainbow cichlid and purple cichlid. This is one of the most common fish species sold in aquarium shops. Some reasons for this are that it is easy to care for, functions well with many other fish, and is not fussy about its food. It reproduces easily in captivity. 

Mates in caves

At mating time, this fish looks for a cave. If it doesn’t find an existing one, it can dig one in the lakebed or riverbed. There the fish mate and the eggs are laid.

After the eggs are laid, both the female and male help to guard the eggs and keep their surroundings clean until they hatch. After the larvae hatch, they stay close to their parents, who feed them and protect them against predators. After about three to four weeks, the juvenile fish are ready to look after themselves without their parents.

Kribensis thrives best in lakes or slowly flowing rivers or streams with lots of vegetation on the bottom.

Congo tetra

Endemic species

The Congo tetra inhabits freshwater rivers and streams. The fish’s body is covered with large, shimmering scales. The Congo tetra thrives in large shoals, with members of the same species around it for protection against predators. It is a fast and active swimmer and is found around vegetation on the bottom when looking for food. The species is endemic, meaning that it is found only in a specific area. In the case of the Congo tetra, it is the area around the Congo River in Congo-Kinshasa. 

Wavy, veil-like fins

Male Congo tetras have vivid colours with reflective scales, and they possess longer rays in the tail and dorsal fins that make the fins look like billowing and wavy veils. They are also much larger than females. Mating itself can last for several days, during which time a female can lay up to 300 eggs. The fry hatch after about 6 days and are self-sufficient from the get-go. The species is not much studied in the wild, but is a very common and popular aquarium fish. 

Saddled Bichir

Believed to be the missing link

In tropical rivers and swampy areas of sub-Saharan Africa, lives a strange fish with meaty fins and underbite. The fish is called saddled bichir and belongs to an ancient group of fish called bichirs or Polypteridae in Latin. Along its back, the bichir has a long row of dorsal fins, which almost look like spines, or the upright plates of a stegosaurus! 

In the early 1800s, bichirs were discovered by scientists, who at first could not determine whether what they were seeing was a fish or an amphibian. It was also thought that they might have found the animal that was the link between fish and the amphibians that once made their way onto land – since the fleshy fins of the bichir can almost be likened to legs to move around on the ground with. 

After much research, many theories, and several life-threatening expeditions, the bichirs were finally placed in a group of species with no direct origin from the animals that once made their way onto land. But the anatomy of the bichir can still be studied – to give us a better understanding of the movement pattern of the fish that crossed over. 

Can breathe both air and water

Like other species of bichir, the saddled bichir can breathe both air and water. As long as the saddled bichir is kept moist, it can actually live a whole life above the surface of the water. Exciting experiments have been carried out with bichirs, where it can be seen that individual specimens allowed to live on land, over time learn to move in a way that is much more efficient than the individual specimens that grow up in water. 

Poor eyesight but a fine sense of smell

At night, the saddled bichir is most active – but that does not mean it moves very much. The saddled bichir hunts by sneaking up on or waiting for its prey. Therefore, it spends much of its time lying still. The fish’s eyesight is very poor, and instead it relies on its sense of smell to hunt. The saddled bichir’s mouth is large, and it can eat just about anything that fits in it. 

What is the Red List?

The Red List is a way to assess whether different animal and plant species are at risk of extinction based on criteria such as how many animals or plants of a species exist and how widely distributed they are. A national Red List assesses a species’ risk of dying out within national borders. The international Red List assesses a species’ risk of dying out worldwide. 

Read more

About the Red List in Sweden: The Swedish Species Information Centre (Artdatabanken), https://www.artdatabanken.se/en/ 
About the Red List worldwide: The International Union for Conservation of Nature (IUCN), www.iucn.org 

What is CITES?

CITES (the Convention on International Trade in Endangered Species of Wild Fauna and Flora) is a treaty that makes it illegal to buy or sell animals and plants that are at risk of extinction between countries without a permit.

CITES classifies species into different categories (called Appendix I, II and III) depending on how endangered each species is. In addition, the more the species is threatened by international trade, the higher its level of protection. Within the EU, CITES-listed species are further classified and protected by the EU’s own classification system. This has four Annexes, from A to D. 

Ban on trading wild-caught species

The highest protection against trade is given to CITES-listed species included in the EU’s Annexes A and B. Usually this means that trade between the EU and the rest of the world is illegal without a permit. There is also a ban on trading these species within the EU unless it can be proved that they have a lawful origin and were not caught in the wild. Customs checks that no animals or parts of animals that are listed in CITES are brought across boarders.

It is also forbidden to use plants or animals to make souvenirs etc. Anyone who breaks these regulations can be fined or imprisoned.   

Controlling the spread of species

CITES-listed species that are in the EU’s Annex C are classified as endangered in at least one country but not necessarily in the whole world. An Annex D classification means that individual members of a species may be imported to the extent that they do not need to be regulated to avoid any risk of them spreading uncontrollably where they do not belong.