Ekorre

Sciurus vulgaris

Storlek: Kroppen 24–30 cm, svansen 17–20 cm. 
Livslängd: Upp till 12 år. 
Äter: Frukt, nötter, kottar, frön, svampar ibland också ägg och fågelungar.  

Ekorren satt i granen – men också i parken! 

Ekorren är dagaktiv och levde från början mest i barrskogar. Men den har anpassat sig bra till mänsklig bebyggelse och finns även i parker och trädgårdar – så länge det finns tillgång på mat. Den rör sig mycket vigt i träden och kan ta sig ut även på tunna grenar och kvistar för att hämta kottar eller nötter. Den finns i hela Sverige och hela Europa utom i södra Spanien och Portugal – och så långt österut som till den japanska ön Hokkaido. Den svenska ekorren har det vetenskapliga namnet Sciurus vulgaris. Sciurus är släktnamnet och betyder ”han som skuggar sig med svansen”. Artnamnet vulgaris betyder vanlig. 

Ekorrsnack 

Ekorren har en mycket bra syn. Den har färgseende, men kan inte skilja mellan rött och grönt. Dessutom är ögonen placerade högt upp och långt bak på huvudet vilket gör att den snabbt kan upptäcka rovdjur som anfaller uppifrån eller bakifrån. Svansen, som är lång och yvig, används som balansstång och till att signalera med mellan individer. Ekorren reglerar även kroppsvärmen med hjälp av svansen. Ekorrar kommunicerar med varandra med både låga ljud och höga skrik. De kan också stampa samtidigt med alla fötterna mot barken, ett ljud som kan höras bortåt 100 meter.  

Bygger förråd av mat 

Det tar ca 7 minuter för en ekorre att skala en grankotte. Kotten hålls med basen uppåt för att ekorren skall komma åt de två frön som ligger gömda under varje fjäll. De samlar också på matförråd för att använda när tillgången på mat är sämre. De gömmer hasselnötter under marken och svamp uppe i träden. I Sverige kan ekorren föda ungar redan i mars om det är ett bra kottår. Under tider med dålig tillgång på föda kan ungarna tillbakabildas i honans livmoder.