Mullvad
Talpa europaea





Snabb och hungrig
Mullvaden är ett ensamlevande djur som spenderar största delen av sitt liv nere i sina underjordiska gångar som den grävt ut, ned till en meter under markytan. Mullvaden rör sig mycket snabbt i gångarna, och kan komma upp i en hastighet på 67 meter/minut. Detta djur behöver äta omkring 50 % av sin egen kroppsvikt varje dag. På grund av sin stora aptit måste den ständigt förstora de mer ytligt liggande gångarna, som är de gångar den använder när den söker mat.
Mullvad tittar upp. Foto: Stefan Didam CC-BY-SA
Mullvadspäls
Mullvad i hand Foto: M. Dufek CC-BY-SA
Döda Mullvadar upphängda av mullvadsfångare i storbritannien 2014. Foto: Ashley Columbus CC-BY-SA
Jordhögar. Foto: I-PRA-CC-BY
mullvad från sidan. Foto: Luc Hoogenstein CC-BY-SA
Dålig syn men fantastisk hörsel
Mullvadens syn är dålig och kan inte urskilja rörelser, vilket gör djuret mycket sårbart ovan jord. Men nosen är ett känsligt organ, med särskilda känselhår. När mullvaden söker efter mat vägleds den också av sitt synnerligen välutvecklade luktsinne och sin förträffliga hörsel. Mullvadar har också mycket kraftiga tänder och kan dra ut en mask ur jorden även om denna har flera centimeters fäste! När det finns gott om föda kan mullvaden lägga upp vinterförråd av daggmaskar. Då biter den av huvudet på maskarna, så att de inte kan fly.
Hjälplösa ungar
Mullvaden bygger bon under markytan fodrade med gräs, mossa och löv. Honan föder en kull om året med 2–7 ungar. Vid födseln är ungarna nakna, blinda och inte större än en bondböna, vilket gör att de hör till de mest hjälplösa bland däggdjurens ungar. Men två månader senare kan faktiskt ungarna lämna boet!

Problem på golfbanor
Mullvadens sammetsmjuka päls har i äldre tider använts till pälskläder. Mollskinn, har fått sitt namn efter det engelska ordet för mullvad – mole och används bland annat till byxor. Mullvad betraktas av många villaägare och golfbaneägare som ett skadedjur i och med att den gör jordhögar på gräsmattorna. Mullvaden finns från Skåne och norrut till norra Västergötland. I övrigt finns den i stora delar av Europa österut till Uralbergen.
