Living fossil

Species that have existed for a long time, and that have not changed in appearance or function for millions of years, are known as living fossils. The term was coined by Charles Darwin in 1859. By looking at fossils – preserved remains – of the same species, scientists could see whether the species had changed or not. Since Darwin’s time, we’ve learned a lot more than that. Although a species may appear to have undergone little or no change, evolution is constantly happening, even when it is not visible. Living fossil is not a precise definition, and many scientists think we should stop using the term. Living fossil is used both for species that have existed for hundreds of millions of years, and other species that are much younger. There are both plants and animals that are called living fossils.

The fish believed to have disappeared along the dinosaurs

A well-known example of a living fossil is the coelacanth. It is a fish that was thought to have gone extinct at the same time as the dinosaurs. But in 1938, a fishing boat off South Africa picked up a curious fish. It turned out to be a living coelacanth. The group of fish known as coelacanths have been around for more than 400 million years, and modern living fish are very similar to coelacanth fossils found from that time. Unfortunately, today, the coelacanth is a highly endangered fish species.

The horseshoe crab that looks like a helmet

The Atlantic horseshoe crab is another very old species. It is a primitive marine arthropod, which has not changed much in 400 million years. Their closest relatives alive today are arachnids. The Atlantic horseshoe crab looks remarkable with its helmet-like top, and many legs on the underside. They live along the east coast of the United States and in the Gulf of Mexico. During mating season, they appear on beaches in droves. But it can also be found here at Malmö Museums Aquarium.

Young crocodiles of today

For a long time, modern-day crocodiles and alligators were thought to be the perfect definition of a living fossil. After all, crocodiles look like genuine prehistoric animals, and it’s true that the relatives of crocodiles evolved before the time of the dinosaurs. But since then, crocodiles have continued to evolve a lot. Although they look very similar to their ancestors, a lot has happened to their genome, or DNA. Several species of crocodiles alive today are as young as 8–13 million years old, and continue to evolve all the time.

Fossils of plants

Ferns are a group of very old plants. They appeared as early as 300 million years ago. In the province of Skåne, fossils of the fern species known as royal fern, which is 180 million years old, have been discovered. The fern grows all over Sweden and looks similar to the fossil that was discovered.

The ginkgo tree originated in China, and the trees that exist today are very similar to those that grew there 170 million years ago. The early relatives can be traced back even further, some 290 million years. In Malmö, planted ginkgo trees can be seen in several places, including Magistratsparken.

Horseshoe Crab

Eyes on the tail and brain around the mouth 

Is that a swimming helmet in the water? No, it is a horseshoe crab, a very peculiar animal with a rounded shell and a long pointed tail. The tail may look like it is used for stabbing, but in reality it is used to allow the horseshoe crab to turn over if it happens to end up upside down.  

This strange animal has about 10 eyes, scattered across its body. Two eyes are slightly larger and sit on top of the shell, but the rest are smaller, light-sensitive receptors. Several of the little eyes are on the tail! The brain of the horseshoe crab is positioned in a thin, round ring around the mouth. The horseshoe crab has 6 pairs of legs, but only 5 pairs are used for walking. The main pair is used for feeding, and since the species lacks both jaws and teeth, it needs to tear the food apart before it can be swallowed. 

Blue blood used for vaccines 

The horseshoe crab has blue blood. This is because they have a substance, a copper-based haemocyanin, that oxygenates their blood. Humans and many other animals have another substance, haemoglobin, which turns their blood red. When a foreign bacterium enters a wound on the horseshoe crab, it is encapsulated with a jelly-like material. This property has been very useful in medical research. The blood of the horseshoe crab can be used to ensure that no bacteria are present in medicines and vaccines – something that was discovered in the 1970s. This has become very important in order to ensure that fewer people die from infections. Most likely, the blood of the horseshoe crab has been used to test just about every vaccine you have received! 

However, the increasing need for horseshoe crab blood could become a problem for the species. The animals are captured and some of their blood is drained while they are alive – and then they are usually released back into the sea again. However, sometimes they are injured during handling, and some companies sell them on as bait to the fishing industry instead of releasing them. Nowadays, there is an artificial substance that resembles the blood of the horseshoe crab – which can be used in the same way. But blood from the horseshoe crab is still used on a very large scale, especially in North America. 

Older than the dinosaurs 

The horseshoe crab is actually not a crab at all. Instead, it is more closely related to today’s arachnids, such as spiders, scorpions, and mites. In the family to which the horseshoe crab belongs, there are only four living species left. The appearance and way of life of horseshoe crabs have remained largely the same for the past 400 million years – which is why they are sometimes referred to as living fossils. Horseshoe crabs are actually older than dinosaurs! 

In early summer, the horseshoe crab mates. Adult horseshoe crabs make their way from deep ocean floors up to the shores, where they gather in large groups. The females lay eggs in pits in the sand, and the males fertilise the eggs. A female can lay up to 4000 eggs in one session – and lay eggs up to 20 times in a year! Mating takes place at night, often during a full moon or new moon and high tide.  

The horseshoe crab larvae hatch after a couple of weeks, and are washed out into the water and find their way to the bottom. As they grow, they shed their shells and seek deeper and deeper into the sea. A horseshoe crab does not reach sexual maturity until around the age of 10 – and that is when it makes its way back to the beach again. The eggs and larvae of the horseshoe crab are a very important part of the diet of many birds and other animals. 

Longspine Snipefish

Long nose

The longspine snipefish belongs to the snipefish, or bellowfish, genus, and are related to seahorses. The snipefish has a characteristically long nose with a small mouth at the end. Snipefish do not have any teeth; instead, they eat by quickly sucking in prey that float by. On its back, the longspine snipefish has a very long, collapsible spine on its first dorsal fin. 

Adults in deep water

Snipefish live close to sandy bottoms in deep water. The species can go down to depths of 600 metres, and they live in large schools. Young fish, on the other hand, live in the open sea. The snipefish swims in a peculiar manner; somewhat jerky, with downward-facing head. When they swim in groups, it almost looks like they are dancing! The male longspine snipefish fertilises the female’s eggs in open water and the fry are left to fend for themselves. 

What is the Red List?

The Red List is a way to assess whether different animal and plant species are at risk of extinction based on criteria such as how many animals or plants of a species exist and how widely distributed they are. A national Red List assesses a species’ risk of dying out within national borders. The international Red List assesses a species’ risk of dying out worldwide. 

Read more

About the Red List in Sweden: The Swedish Species Information Centre (Artdatabanken), www.artdatabanken.se/en/ 
About the Red List worldwide: The International Union for Conservation of Nature (IUCN), www.iucn.org

What is CITES?

CITES (the Convention on International Trade in Endangered Species of Wild Fauna and Flora) is a treaty that makes it illegal to buy or sell animals and plants that are at risk of extinction between countries without a permit.

CITES classifies species into different categories (called Appendix I, II and III) depending on how endangered each species is. In addition, the more the species is threatened by international trade, the higher its level of protection. Within the EU, CITES-listed species are further classified and protected by the EU’s own classification system. This has four Annexes, from A to D. 

Ban on trading wild-caught species

The highest protection against trade is given to CITES-listed species included in the EU’s Annexes A and B. Usually this means that trade between the EU and the rest of the world is illegal without a permit. There is also a ban on trading these species within the EU unless it can be proved that they have a lawful origin and were not caught in the wild.

It is also forbidden to use plants or animals to make souvenirs etc. Anyone who breaks these regulations can be fined or imprisoned.   

Controlling the spread of species

CITES-listed species that are in the EU’s Annex C are classified as endangered in at least one country but not necessarily in the whole world. An Annex D classification means that individual members of a species may be imported to the extent that they do not need to be regulated to avoid any risk of them spreading uncontrollably where they do not belong.

Levande fossil

Arter som funnits under lång tid, och som inte har ändrats i utseende eller funktion på miljontals år, kallas för levande fossil. Det var Charles Darwin som myntade begreppet 1859. Genom att titta på fossiler – alltså gamla kvarlämningar – av samma art, kunde forskare se om arten förändrats eller inte. Sedan Darwins tid har vi lärt oss mer än så. Trots att en art kan se ut att ha förändrats inget, eller väldigt lite, pågår evolutionen hela tiden även när den inte syns. Levande fossil är ingen exakt definition, och många forskare tycker att vi ska sluta använda begreppet. Levande fossil används både för arter som funnits i hundratals miljoner år, och andra arter som är betydligt yngre. Det finns både växter och djur som kallas för levande fossil.

Fisken man trodde försvann med dinosaurierna

Ett välkänt exempel på levande fossil är kvastfeningen. Det är en fisk som man trodde dog ut samtidigt som dinosaurierna. Men 1938 fick en fiskebåt utanför Sydafrika upp en konstig fisk. Det visade sig vara en livs levande kvastfening. Gruppen av fiskar som kallas kvastfeningar har funnits i över 400 miljoner år, och de nutida levande fiskarna är mycket lika kvastfeningsfossiler som man funnit från den tiden. Tyvärr är kvastfeningen idag en starkt hotad fiskart.

Dolksvansen som ser ut som en hjälm

Dolksvansen är en annan mycket gammal art. Det är ett primitivt havslevande leddjur, som inte ändrat sig mycket under 400 miljoner år. Deras närmsta idag levande släktingar är spindeldjuren. Dolksvansen ser märklig ut med sin hjälmliknande ovansida, och många ben på undersidan. De lever längs med USA:s östkust och vid mexikanska golfen. Under parningstid kommer de upp på stränderna i massor. Men den finns också här på Malmö Museers Akvarium.

Dagens unga krokodiler

Länge trodde man att dagens krokodiler och alligatorer var den perfekta definitionen av levande fossil. Krokodilerna ser ju ut som riktiga urtidsdjur, och visst stämmer det att krokodilernas släktingar utvecklades redan för dinosauriernas tid. Men sedan dess har krokodilerna fortsatt att utvecklas väldigt mycket. Även om de ser ut att vara väldigt lika sina förfäder, har det hänt väldigt mycket med djurens arvsmassa, alltså DNA. Flera arter av nu levande krokodiler är så unga som 8–13 miljoner år, och fortsätter hela tiden att utvecklas.

Fossila växter

Ormbunkar är en grupp mycket gamla växter. De uppstod redan för 300 miljoner år sedan. I Skåne har det hittats fossil av ormbunksarten kungsbräken, som är 180 miljoner år gamla. Kungsbräken växer runt om i Sverige och ser likadan ut som det hittade fossilet.

Gingkoträdet har sitt ursprung i Kina, och de träd som finns idag är mycket lika de träd som växte där för 170 miljoner år sedan. De tidiga släktingarna kan spåras ännu längre tillbaka i tiden, 290 miljoner år. I Malmö finns inplanterade gingkoträd att se på flera platser, bland annat i Magistratsparken.

Dolksvans

Ögon på svansen och hjärnan runt munnen

Är det en simmande hjälm i vattnet? Nej, det är en dolksvans, ett mycket märkligt djur med rundat skal och lång spetsig svans. Svansen kanske ser ut att användas för att stickas, men egentligen används den för att dolksvansen ska kunna vända på sig om den råkat hamna upp och ned.  

Det här märkliga djuret har ett 10-tal ögon, utspridda över kroppen. Två ögon är lite större och sitter uppe på skalet, men resten är mindre, ljuskänsliga receptorer. Flera av de små ögonen sitter på svansen! Dolksvansens hjärna sitter i en tunn, rund ring runt munnen. Dolksvansen har 6 par ben, men bara 5 par används för att gå. Det främsta paret används för att äta, och eftersom arten saknar både käkar och tänder, behöver den slita sönder maten innan den kan sväljas. 

Blått blod som används till vaccin 

Dolksvansen har blått blod. Detta beror på att de har ett ämne, kopparbaserat hemocyanin, som syresätter deras blod. Människor och många andra djur har ett annat ämne, hemoglobin, som gör blodet rött. När en främmande bakterie tar sig in i ett sår på dolksvansen, kapslas den in med ett geléliknade material. Den här egenskapen har varit mycket användbar i medicinsk forskning. Dolksvansens blod kan användas för att se till att inga bakterier finns i mediciner och vaccin – något som upptäcktes på 1970-talet. Detta har blivit mycket viktigt för att färre människor ska dö av infektioner. Troligtvis har dolksvansblod använts för att testa i stort sett alla vaccin du har tagit! 

Men det ökande behovet av dolksvansblod kan bli ett problem för arten. Djuren fångas in och tappas levande på en del av sitt blod – och sedan släpps de oftast tillbaka till havet igen. Men ibland skadas de i hanteringen, och vissa företag säljer dem vidare som bete till fiskeindustrin i stället för att släppa tillbaka dem. Numera finns ett konstgjort ämne som liknar dolksvansens blod – som kan användas på samma sätt. Men ännu används dolksvansblod i mycket stor skala, framför allt i Nordamerika. 

Äldre än dinosaurierna

Dolksvansen kallas också för hästskokrabba, men är inte alls en krabba. I stället är den närmare släkt med dagens spindeldjur, som spindlar, skorpioner och kvalster. I familjen som dolksvansen tillhör, finns bara fyra nu levande arter kvar. Dolksvansarnas utseende och levnadssätt har sett i stort sett likadant ut de senaste 400 miljoner åren – därför brukar de ibland kallas för levande fossil. Dolksvansarna är faktiskt äldre än dinosaurierna! 

På försommaren parar sig dolksvansen. Då tar sig vuxna dolksvansar från djupa havsbottnar upp till stränderna, där de samlas i stora grupper. Honorna lägger ägg i gropar i sanden, och hanarna befruktar äggen. En hona kan lägga upp mot 4000 ägg under ett tillfälle – och lägga ägg upp mot 20 gånger på ett år! Parningen sker på natten, ofta under fullmåne eller nymåne och högvatten.  

Dolksvanslarverna kläcks efter ett par veckor, och spolas ut i vattnet och söker sig mot bottnen. Allt eftersom de växer, ömsar de skal och söker sig djupare och djupare ner i havet. En dolksvans blir könsmogen först kring 10 års ålder – och det är då den söker sig tillbaka till stranden igen. Dolksvansens ägg och larver är en mycket viktig del av födan för många fåglar och andra djur. 

Snäppfisk

Lång nos

Snäppfisk tillhör ordningen rörnosade fiskar, det är samma grupp som sjöhästar. Fisken har en karakteristisk lång nos, med en liten mun i spetsen. Snäppfiskar saknar tänder. De äter genom att blixtsnabbt suga i sig bytesdjur som flyter förbi. På ryggen har snäppfisken en väldigt lång, fällbar, taggstråle som sitter på främre ryggfenan. 

Vuxna på djupt vatten

Snäppfisk lever nära sandig botten, på djupt vatten. Arten kan simma ända ner till 600 meters djup och lever i stora stim. De unga fiskarna däremot, lever i öppet hav. Snäppfiskens sätt att simma är speciellt! De simmar lite ryckigt, med nedåtriktade huvuden. I grupp kan det nästan se ut som att de dansar! Snäppfiskhanen befruktar honans ägg i öppna vatten och ynglen klarar sig själva.

Vad är Rödlistan?

Rödlistning är ett sätt att bedöma om olika djur- och växtarter är utrotningshotade utifrån kriterier som hur många djur eller växter som finns av arten och hur utbredda de är. En nationell rödlistning bedömer artens risk att dö ut inom ett lands gränser. Den internationella rödlistningen bedömer artens risk att dö ut över hela jorden.

Läs mer

Om rödlistning i Sverige: Artdatabanken, www.artdatabanken.se
Om rödlistning i världen: International Union for Conservation of Nature, IUCN, www.iucn.org

Vad är CITES?

För att bekämpa olaglig handel med djur och växter finns en internationell överenskommelse om handel, som heter CITES. CITES innebär att utrotningshotade djur och växter inte får köpas eller säljas mellan olika länder utan tillstånd.

CITES klassar olika arter i olika kategorier (som kallas Appendix I, II och III) beroende på hur hotad arten är. Ju större hotet från handeln är desto högre skydd. Inom EU finns ytterligare skydd för arter i CITES. EU:s egen klassning har fyra steg: A-D. 

Förbjudet att handla med viltfångade arter

Högst skydd mot handel har de arter som är inom kategori A och B. Här gäller oftast att handel mellan EU och övriga världen är förbjuden utan tillstånd. Arter som är CITES A eller B-klassade får inte heller köpas eller säljas inom EU om det inte kan bevisas att de har lagligt ursprung och inte fångats i det vilda.

Att använda växter eller djur för att tillverka souvenirer och annat är också förbjudet. Den som bryter mot reglerna kan dömas till böter eller fängelse. 

Kontrollera spridning av arter

Arter som är CITES C-klassade är utrotningshotade i ett visst land men inte nödvändigtvis i hela världen. CITES D-klassning betyder att en art importeras i så stort antal att de behöver regleras för att inte riskera att sprida sig okontrollerat där de inte hör hemma.