Vad är amfibier?

Amfibier, eller groddjur som de också kallas, är ryggradsdjur som forskarna tror har utvecklats från lobfeniga fiskar. I gruppen ingår paddor, grodor, salamandrar och maskgroddjur. Maskgroddjur liknar ormar och lever nästan helt under jorden. Amfibier är viktiga i ekosystemet, men är också känsliga för förändringar skapade av människan. 

Larverna av salamandrar jagar och äter mindre djur i vattnet, medan larverna av grodor och paddor främst äter växter och döda djur. Vuxna salamandrar, grodor och paddor äter insekter, spindlar, sniglar, maskar och andra mindre djur. Amfibier bidrar till att insekter och andra småkryp inte blir för många. På så sätt blir spridningen av till exempel malaria lägre, och skadeinsekterna på odlingar blir färre. Om det finns amfibier i ett ekosystem, är det ett bra tecken på en hög biologisk mångfald.

Genomgår metamorfos

Det finns totalt ca 7500 olika arter av amfibier. Amfibier är växelvarma, det betyder att kroppstemperaturen anpassar sig efter omgivningen. De arter som lever där det blir för kallt delar av året, går då i dvala. De flesta amfibier går igenom metamorfos, alltså en förändring i kroppsform. Det börjar med att honan lägger ägg som kläcks till en larv. Larven lever helt i vatten och andas med gälar. Sedan sker en förvandling i flera steg, till en vuxen som andas både genom huden och med lungor. Huden är täckt av ett skyddande lager av slem.

Mediciner tack vare amfibierna

Genom att titta på hur olika djur, växter och svampar löser problem, har vi människor kunnat härma naturen. Människan har kunnat tillverka flera mediciner, för att vi studerat olika grodarter. Smärtstillande medicin, medicin mot cancer, magsår och virusinfektioner är bara några exempel på hjälp vi har fått från grodorna. Amfibier har också en fantastisk förmåga att ersätta förlorade kroppsdelar eller vävnad. Förhoppningsvis kan det hjälpa oss människor att förstå hur vi bättre skulle kunna hjälpa patienter med förlorade celler, eller kanske till och med organ.

Ranitomeya amazonica

Saknar svenskt namn

Kan du hitta de små grodorna med blåmönstrade ben och svart-orange teckning på ryggen? Det är en art som saknar svenskt namn, men heter Ranitomeya amazonica på latin.

Grodan tillhör gruppen pilgiftsgrodor. Inte alla pilgiftsgrodor är giftiga, och bland de som är det kommer giftet från deras kost. Det gör att pilgiftsgrodor som lever i fångenskap inte är giftiga, eftersom de matas med andra insekter än de som innehåller gift.

Lägger både befruktade och obefruktade ägg

Ranitomeya amazonica lägger sina ägg i små pölar som bildas i skålformar på växter. Vanligast är att de lägger ägg i växtgruppen bromelias bladskålar. Honan kan lägga ägg så ofta som varje vecka året om. I varje pöl lägger hon mellan 4-10 ägg.

Ibland kan hon i samma pöl lägga obefruktade ägg – fulla med näring för de nykläckta grodynglen att äta. När ynglen kläckts kan grodhanen transportera sina yngel till nya vattenpölar ifall det behövs. 2-4 månader efter kläckning har grodynglen utvecklats till små grodor, och kan leva ett liv utanför vattenpölarna.

Grönsvart pilgiftsgroda

Bär sina ungar i slem på ryggen

Hanarna hos grönsvart pilgiftsgrodorna samlas i större grupper när det är dags för parning. De slåss om vilka som ska få de bästa reviren. Honan väljer vilken hane hon ska para sig med, och hanen visar sedan henne en pöl han valt ut till hennes ägg. Under tiden som äggen utvecklas besöker han pölen flera gånger för att se till att allt går bra för hans yngel.

När grodynglen kläckts bär hanen dem på sin rygg, i en hinna av slem, till en lite större pöl eller liten bäck. Där kan ynglen växa till vuxna grodor. Det tar ca 6 veckor från kläckt grodyngel till färdig groda.

Flyttats till Hawaii

Grönsvart pilgiftsgroda har tagits med av människor till Hawaii. Där har grodan förökat sig och spritt sig. I tätbefolkade områden händer det till och med att grodan lägger sina ägg i vattensamlingar som bildas i skräp – kanske en trasig burk eller plastförpackning.

Grönsvart pilgiftsgroda kallas också guldgroda, och är en av de mest varierade pilgiftsgrodorna när det gäller kroppsfärg.

Inte giftig av sig själv

Inte alla pilgiftsgrodor är giftiga, men grönsvart pilgiftsgroda är en av de giftiga arterna. Grodan tillverkar inte giftet själv, utan det kommer från något den äter. Troligtvis är det skalbaggar och myror som innehåller giftet.

När grodorna äter de giftiga insekterna kan de spara giftet i sin egen kropp och sedan utsöndra det genom körtlar i huden. På så sätt blir pilgiftsgrodorna giftiga för andra djur att komma i kontakt med. När pilgiftsgrodor föds upp i fångenskap är de inte giftiga – för då matas de med insekter som inte är giftiga!

Gulbandad pilgiftsgroda

Starka färger som varnar rovdjur

Alla gulbandade pilgiftsgrodor har olika variationer på sin färgteckning. Oftast har de fält av gult och svart, men ibland också orange, och alla individers mönster är unika. De starka färgerna är den gulbandade pilgiftsgrodans sätt att varna rovdjur, eftersom grodan är mycket giftig att äta.

Precis som för andra pilgiftsgrodor är giftet inte något som grodan bildar själv. Istället är det ämnen som samlas i grodans kropp av att den äter giftiga insekter. En pilgiftsgroda som lever i fångenskap matas med andra insekter och är därför inte giftig.

Hård konkurrens mellan hanarna

Gulbandade pilgiftsgrodor är dagaktiva och lever för sig själva, förutom när det är parningsperiod. Under tiden för parning jobbar hanarna mycket hårt på att konkurrera ut varandra. De visar upp sina starka färger, de spelar högt och slåss mot andra hanar.

När en hane blivit vald till parning fortsätter uppvaktandet genom en gemensam uppvisning där grodorna spelar, stampar och snuddar vid varandra. Sedan visar hanen en plats han valt ut för honan att lägga sina ägg. När äggen befruktats vaktar hanen dem och håller dem fuktiga, och när ynglen kläckts transporterar han dem till en liten vattensamling han valt ut.

Högljudda

Den gulbandade pilgiftsgrodans läte är ett av de allra högsta bland pilgiftsgrodorna. Det är också, vad man vet, den enda pilgiftsgrodan som kan gå i dvala. Dvalan är under torrperioden. Just nu är arten inte utrotningshotad i naturen, men med tanke på regnskogsskövling och städer som breder ut sig finns det en risk att situationen kommer att bli värre.

Azurblå pilgiftsgroda

Svarta fläckar som fingeravtryck

Azurblå pilgiftsgroda är en underart till arten färgaregroda. Färgaregrodan är en av de mest varierande arterna av pilgiftsgrodor, och finns i väldigt många färger och mönster. Namnet färgaregroda kommer av att grupper av ursprungsbefolkning i områden där grodan lever, troligen använt grodans giftiga sekret för att färga papegojfjädrar till dekoration.

Azurblå pilgiftsgroda lever i vattendrag, sjöar och dammar i Sydamerika. Grodan har en skarpt blåaktig färg med svarta fläckar som signalerar till rovdjur att grodan är giftig. De svarta fläckarna är unika för varje grodindivid, lite som människans fingeravtryck.

Giftet från insekter

Pilgiftsgrodans gift bildas genom att den äter vissa insekter som är giftiga. Giftet från insekterna stannar i grodans kropp, och samlas i körtlar. Ur huden kan grodan sedan utsöndra ett giftigt sekret, när den känner sig hotad. Azurblå pilgiftsgrodor som är uppfödda i fångenskap är inte giftiga, eftersom de matas med ogiftiga insekter.

Honorna är störst

Azurblå pilgiftsgroda tar, liksom övriga grodarter, upp fukt genom huden och kan även andas genom huden. Den har små skivor på fötterna som gör det möjligt att klättra på blad och grenar. Grodan har revir som den försvarar med höga rop. Den kan bli aggressiv både mot artfränder och mot andra djur.

Honorna av både färgaregroda och underarten azurblå pilgiftsgroda är större än hanarna. Hanarna lockar till sig honorna på våren med speciella rop, och många honor samlas runt dem. Honorna slåss sedan om vem som ska få den mest attraktiva hanen. Efter parningen lägger honan, i grunt vatten, massor av ägg som vaktas av föräldrarna.

Vad är Rödlistan?

Rödlistning är ett sätt att bedöma om olika djur- och växtarter är utrotningshotade utifrån kriterier som hur många djur eller växter som finns av arten och hur utbredda de är. En nationell rödlistning bedömer artens risk att dö ut inom ett lands gränser. Den internationella rödlistningen bedömer artens risk att dö ut över hela jorden.

Läs mer

Om rödlistning i Sverige: Artdatabanken, www.artdatabanken.se
Om rödlistning i världen: International Union for Conservation of Nature, IUCN, www.iucn.org

Vad är CITES?

För att bekämpa olaglig handel med djur och växter finns en internationell överenskommelse om handel, som heter CITES. CITES innebär att utrotningshotade djur och växter inte får köpas eller säljas mellan olika länder utan tillstånd.

CITES klassar olika arter i olika kategorier (som kallas Appendix I, II och III) beroende på hur hotad arten är. Ju större hotet från handeln är desto högre skydd. Inom EU finns ytterligare skydd för arter i CITES. EU:s egen klassning har fyra steg: A-D. 

Förbjudet att handla med viltfångade arter

Högst skydd mot handel har de arter som är inom kategori A och B. Här gäller oftast att handel mellan EU och övriga världen är förbjuden utan tillstånd. Arter som är CITES A eller B-klassade får inte heller köpas eller säljas inom EU om det inte kan bevisas att de har lagligt ursprung och inte fångats i det vilda.

Att använda växter eller djur för att tillverka souvenirer och annat är också förbjudet. Den som bryter mot reglerna kan dömas till böter eller fängelse. 

Kontrollera spridning av arter

Arter som är CITES C-klassade är utrotningshotade i ett visst land men inte nödvändigtvis i hela världen. CITES D-klassning betyder att en art importeras i så stort antal att de behöver regleras för att inte riskera att sprida sig okontrollerat där de inte hör hemma. 

What are amphibians?

Amphibians are vertebrates that scientists believe evolved from a fish known as a coelacanth. The group includes toads, frogs, salamanders and caecilians. Caecilians resemble snakes and are almost entirely subterranean. Amphibians are important in the ecosystem, but are also sensitive to man-made changes. 

Salamander larvae hunt and feed on small animals in the water, while frog and toad larvae mainly feed on plants and dead animals. Adult salamanders, frogs and toads feed on insects, spiders, snails, worms and other small animals. The amphibians help keeping the number of insects and other small insects down. This reduces the spread of diseases such as malaria, and there will be fewer pests on crops. The presence of amphibians in an ecosystem is a good sign of high biodiversity. 

Undergoes metamorphosis

There are about 7,500 different species of amphibians in total. Amphibians are ectothermic, which means that their body temperature adapts to their environment. Species that live where it gets too cold for part of the year go into hibernation. 

Most amphibians go through metamorphosis, a change in body shape. It starts with the female laying eggs that hatch into a larva. The larva lives entirely in water and breathes with gills. It then undergoes a multi-step transformation into an adult that breathes through its skin and with its lungs. The skin is covered by a protective layer of mucus.

Medicines thanks to amphibians

By looking at how different animals, plants and fungi solve problems, we humans have been able to mimic nature. Humans have been able to make many medicines because we have studied different species of frog. Painkillers, medicines for cancer, stomach ulcers and viral infections are just a few examples of the help we have received from frogs. Amphibians also have an amazing ability to replace lost body parts or tissue. Hopefully, this can help us humans understand how we could better help patients with lost cells, or maybe even organs. 

Ranitomeya amazonica

No English name

Can you find the small frogs with blue legs and a black-and-orange pattern on the back? They belong to a species that so far has no English name but is called Ranitomeya amazonica in Latin.

The frog belongs to the family known as poison dart frogs. Not all poison dart frogs are poisonous, and the ones that are do not produce the toxins themselves – instead, it comes from their diet. This means that poison dart frogs in captivity are not poisonous, as they are reared on diets that do not contain any poisonous insects.

Lays both fertilised and unfertilised eggs

Ranitomeya amazonica lays its eggs in small pools of water accumulated in bowl-shaped plants, usually plants belonging to the bromeliad family. The female can lay eggs as often as once a week, the whole year round. She lays 4–10 eggs in each pool of water.

She sometimes lays unfertilised eggs in the same pool – full of nutrition for the newly-hatched tadpoles. When the tadpoles have hatched, the male can transport them to new pools of water if necessary. The tadpoles have developed into small frogs 2–4 months after hatching and can then survive out of the pools.

Green-and-black Poison Dart Frog

Carries the tadpoles in mucus on its back

Male green-and-black poison dart frogs gather in large groups before mating to fight over who gets the best territories. The female chooses which male to mate with, and he then shows her a pool of water which he has selected for her eggs. During the time that the eggs develop, he visits the pool several times to make sure they are well.

When the tadpoles hatch, the male carries them in mucus on his back to a larger pool or a small brook, where the tadpoles can develop into adult frogs. It takes about 6 weeks to develop from a newly hatched tadpole into a fully grown frog. 

Introduced to Hawaii

The green-and-black poison dart frog has been introduced to Hawaii on purpose, where it has multiplied and spread geographically. In densely populated areas, the frogs sometimes lay their eggs in pools of water that accumulate in garbage – perhaps a broken jar or plastic container.

The green-and-black poison dart frog is one of the most variable poison frogs in appearance, as it can also be turquoise or golden – in fact, its Latin specific name, auratus, means “golden”.

Not poisonous itself

Not all poison dart frogs are poisonous, but the green-and-black poison dart frog is one of the poisonous species. The frog does not produce the toxin itself – it is created by something in the frog’s diet, probably beetles or ants.

When the frog eats the poisonous insects, it can store the toxin in its own body and then excrete it through glands in the skin. The frog then becomes poisonous to other animals touching it. When poison dart frogs are bred in captivity, they are not poisonous because they are reared on diets that do not contain any poisonous insects.

Yellow-banded poison dart frog

Strong colours deter predators

All yellow-banded poison dart frogs show variations in their appearance. They are often banded in yellow and black but sometimes orange as well, and the pattern of each individual is unique. The strong colours are meant to deter predators, as the yellow-banded poison dart frog is very poisonous.

As with other poison dart frogs, the yellow-banded frog does not produce the toxin by itself. The toxin is stored in the frog’s body when it eats poisonous insects. A poison dart frog in captivity is fed other kinds of insects and is therefore not poisonous.

Tough competition

Yellow-banded poison dart frogs are diurnal and solitary, except for the mating season when the males work very hard to outcompete their rivals. They display their bright colours, emit loud calls, and fight other males.

When a female has chosen a male to mate with, the courting continues with a mutual display in which the frogs emit calls, stamp with their feet, and brush against each other. Then the male shows a spot that he has selected for the female to lay her eggs in. When the eggs have been fertilised, the male guards them and keeps them wet, and when the tadpoles have hatched he transports them to a small pool of water that he has selected.

Very loud call

The call of the yellow-banded poison dart frog is one of the loudest among poison dart frogs. The frog is also, as far as we know, the only poison dart frog that can go into aestivation – a form of hibernation that takes place during dry spells. At present, the species is not threatened in the wild, but due to destruction of the rainforest and growing cities, there is a risk of the situation becoming worse.

Blue poison dart frog

Black spots as fingerprints

The blue poison dart frog is a subspecies of the dyeing poison dart frog. The dyeing poison dart frog is one of the most varied species of poison dart frogs, and comes in a huge range of colours and patterns. The name dyeing poison dart frog comes from the fact that groups of indigenous people in areas where the frog lives, probably used the frog’s poisonous secretions to dye parrot feathers for decoration. 

The blue poison dart frog inhabits rivers, lakes and ponds in South America. The frog has a sharp bluish colour with black spots that signal to predators that the frog is poisonous. The black spots are unique to each individual frog, a bit like human fingerprints.

Poison from insects 

The poison of the poison dart frog is produced by it feeding on certain insects that have toxic chemicals in their bodies. The venom from the insects stays in the frog’s body, and collects in glands. The frog can then release a toxic secretion from its skin whenever it feels threatened. Captive-bred blue poison dart frogs are not poisonous, as they are fed insects that are not carrying toxins. 

The females are larger

Like other frog species, the blue poison dart frog absorbs moisture through its skin and can also breathe through it. It has small discs on its feet that allows it to climb on leaves and branches. The frog has territories which it defends with loud calls. It can become aggressive both towards members of its own species and towards other animals.  

Females of both the dyeing poison dart frog and the blue poison dart frog subspecies are larger than males. Males attract females in spring with special calls, and many females gather around them. The females then fight over who will get the most attractive male. After mating, the female lays a large quantity of eggs in shallow water, which are guarded by the parents. 

What is the Red List?

The Red List is a way to assess whether different animal and plant species are at risk of extinction based on criteria such as how many animals or plants of a species exist and how widely distributed they are. A national Red List assesses a species’ risk of dying out within national borders. The international Red List assesses a species’ risk of dying out worldwide. 

Read more

About the Red List in Sweden: The Swedish Species Information Centre (Artdatabanken), www.artdatabanken.se/en/ 
About the Red List worldwide: The International Union for Conservation of Nature (IUCN), www.iucn.org

What is CITES?

CITES (the Convention on International Trade in Endangered Species of Wild Fauna and Flora) is a treaty that makes it illegal to buy or sell animals and plants that are at risk of extinction between countries without a permit.

CITES classifies species into different categories (called Appendix I, II and III) depending on how endangered each species is. In addition, the more the species is threatened by international trade, the higher its level of protection. Within the EU, CITES-listed species are further classified and protected by the EU’s own classification system. This has four Annexes, from A to D. 

Ban on trading wild-caught species

The highest protection against trade is given to CITES-listed species included in the EU’s Annexes A and B. Usually this means that trade between the EU and the rest of the world is illegal without a permit. There is also a ban on trading these species within the EU unless it can be proved that they have a lawful origin and were not caught in the wild.

It is also forbidden to use plants or animals to make souvenirs etc. Anyone who breaks these regulations can be fined or imprisoned.   

Controlling the spread of species

CITES-listed species that are in the EU’s Annex C are classified as endangered in at least one country but not necessarily in the whole world. An Annex D classification means that individual members of a species may be imported to the extent that they do not need to be regulated to avoid any risk of them spreading uncontrollably where they do not belong.