Långsam nedbrytning av döda växtdelar

I Indonesien och Malaysia finns världens största områden av tropiska torvträsk. Torvträsken har bildats över tusentals år, av att dött organiskt material faller i lager på mark som är genomblöt – eller mättad – av sötvatten. Vattenmättnaden gör marken syrefattig, och det gör att nedbrytningen av döda växtdelar går oerhört långsamt. Därför packas döda löv, gräs, mossa och ruttnande trädstammar på varandra och bildar torv. De döda växtdelarna innehåller stora mängder kol – som lagras i torven under årtusenden, i stället för att släppas ut som koldioxid i atmosfären.

Surt som vinäger

Vattnet i tropiska torvträsk är mörkt och surt. Det beror på de sura ämnen, så kallade humussyror, som finns i torven. I vissa torvträsk kan det vara lika surt som vinäger, och det är helt naturligt. Det fria vattnet kan vara grunt, kanske bara några centimeter djupa pölar. Men den vattenmättade torven som ligger under, kan vara så djup som 20 meter. Tropiska torvträsk är en väldigt speciell livsmiljö. Därför är många fiskarter i träsken unika för just sitt område.

När torven brinner

Det krävs tusentals år för att bilda ett tropiskt torvträsk, men att förstöra ett går alldeles för fort. Många företag odlar palmer för palmolja i Sydostasien, då gräver man diken genom torven för att få odlingsmark. Dikena tömmer jorden på vatten, och torven torkar ut. Efter utdikningen bränner man ner skogen som växer på torvmarken. När torven kommer i kontakt med luftens syre sätts nedbrytningen i gång. Det går snabbt – och kol som varit bunden i marken släpps ut i atmosfären. När skogen bränns ner under torrperioder kan torven lätt fatta eld – och brinnande torv är svår att släcka. Branden kan gå djupt ner i marken, och ligga och pyra under flera år för att ibland blossa upp. Bränderna släpper ut så mycket koldioxid, att Indonesien idag räknas till världens tredje största utsläppare av klimatuppvärmande gaser.

Viktig livsmiljö

På tropiska träskmarker växer skog, som är en viktig livsmiljö för många stora utrotningshotade arter, som sumatratiger och orangutanger. Av de unika fiskarter som lever i träsken, vet ingen hur många som redan har utrotats på grund av skövlingen. Ett enda tag med en grävskopa kan i värsta fall utrota en hel art. Nu pågår viktig forskning i Indonesien och Malaysia för att hitta så många arter som möjligt och rädda dem innan det är för sent.

Vad kan jag göra?

Palmolja finns i både mat, godis, kakor, smink och många andra produkter. Leta efter produkter i butiken som är fria från palmolja!

Bli medlem i WWF och andra organisationer som arbetar med kampanjer i Malaysia och Indonesien, eller engagera dig politiskt för miljöfrågor.

Skriv till huvudkontoren för affärer som handlar med produkter med palmolja och till EU-politiker som arbetar med miljöfrågor och handel, från alla EU-länder.

Lakritsgurami

Liten fisk i mörkt, surt vatten

Lakritsguramis är en grupp fiskar som lever i Malaysia och Indonesien. Där finns en miljö som kallas tropiska torvträsk, som skapar en väldigt speciell livsmiljö för lakritsguramin. Vattnet är mörkt och surt, på grund av de ämnen som läcker ut i vattnet från jorden. På vissa platser kan vattnet vara lika surt som vinäger. Fiskarna lever både i rinnande bäckvatten och mer stillastående pölar där vattnet kan vara så grunt som bara 10-20 centimeter. Men det underliggande vattenfyllda jordlagret, som kallas för torv, kan vara 20 meter djupt. 

Starkt utrotningshotad grupp i bevarandeprojekt

Vetenskapen känner än så länge till 23 olika arter av lakritsgurami, men det kan finnas många fler. Arten här hos oss på Akvariet heter Parosphromenus linkei, och lever på södra Borneo. Alla arter av lakritsgurami är starkt utrotningshotade, och ingen vet hur många arter som redan hunnit utrotas, eller som kommer hinna utrotas innan de är upptäckta.

Hotet beror på att människan förstör fiskens livsmiljö, genom att gräva ur och bränna upp torvmarkerna som fiskarna är beroende av, för att få plats att anlägga palmoljeplantage. Flera av arterna har så små utbredningsområden, att det kanske kan räcka med ett enda tag med grävskopa för att utrota en hel population – och i värsta fall en hel art. För att rädda gruppen lakritsgurami, har ett projekt startats som kallas ”The Parosphromenus-project”. Som en del i det projektet sköter Malmö Museers Akvarium om lakritsguramis av arterna P. linkei och P. deissneri. 

Bygger bon av bubblor

Alla lakritsguramis har gemensamt att hanarna har väldigt spektakulära färger och fenor. De glänser i rött, blått, grönt eller violett, och troligtvis är glansen till för att hanen ska kunna synas i det mörka och dunkla vattnet. Hans färger blir extra starka när det är dags för parning. Honorna, däremot, är bleka och mer matta, och ingen vet ännu hur hanarna egentligen gör för att kunna skilja honorna av olika arter åt. Lakritsguramis använder grottor som bon. Grottorna kan bestå av övergivna snäckskal, en liten hög med löv eller annat växtmaterial. I taket av grottan bygger hanen ibland ett litet bo av bubblor, där honan lägger sina ägg.

Myggrasbora

Pytteliten fisk i hotad miljö

Myggrasboran är en mycket liten, vackert röd fisk som lever i tropiska sötvatten. Hanarna har starkare röda färger än honorna. Arten lever i små, mörka och sura vatten i tropiska torvträsk – miljöer som kan vara nästan lika sura som vinäger. Vattnet i sådana miljöer är mörkt av ämnen som utsöndras från torven – alltså våtmarksjorden – omkring det. Vattnet är varmt, och ganska stillastående. Miljön som myggrasboran lever i är hotad från många håll, regnskog som skövlas och våtmarker som dikas ur till förmån för odling av gummi, palmolja och vägbyggen.

Hanarna visar sina röda färger

Den lilla fisken trivs bäst i stim, för att känna sig trygg. Hanarna tävlar om honornas uppmärksamhet genom att visa sina starka röda färger. När det är dags att föröka sig lägger myggrasborahonan lägger ungefär 50 ägg, som utvecklas till pyttesmå yngel efter ungefär två dygn. Eftersom myggrasboran är så liten, och har en väldigt liten mun – måste den äta otroligt små plankton.

Hornagam

Svansen är längre än kroppen!

I regnskogar i delar av Vietnam och Kambodja, lever hornagamen. Det är en ödla med mycket lång svans – ofta utgör svansen mer än halva hornagamens kroppslängd! Oftast håller hornagamen till högt upp i träden, under trädkronorna så att den kan söka skydd från solen. Ödlan äter främst insekter, och kan sitta helt stilla länge, och vänta på att en insekt ska gå förbi. 

Hornagamen anses vara nära hotad enligt den internationella Rödlistan (IUCN). Det beror på att miljön där ödlan lever har krympt, och hotar att minska ännu mer i takt med skogsskövling för odlingar och byggen av vägar och städer. 

Kallas för taggig drake

Längs med nacken och ryggen har hornagamen en lång rad med taggar! Detta gör att arten ibland kallas för ”horned dragon” (=taggig drake) på engelska, det taggiga utseendet påminner om sagornas drakar. Arten kan ha många olika färger, och kan dessutom ändra färg beroende på humör – som stress eller viljan att para sig. Under hakan har hornagamer en färgstark hudflik, som framför allt hanarna fäller ut för att visa dominans eller att locka till sig en hona. En hona lägger mellan 10-30 ägg efter parningen.

Vad är Rödlistan?

Rödlistning är ett sätt att bedöma om olika djur- och växtarter är utrotningshotade utifrån kriterier som hur många djur eller växter som finns av arten och hur utbredda de är. En nationell rödlistning bedömer artens risk att dö ut inom ett lands gränser. Den internationella rödlistningen bedömer artens risk att dö ut över hela jorden.

Läs mer

Om rödlistning i Sverige: Artdatabanken, www.artdatabanken.se
Om rödlistning i världen: International Union for Conservation of Nature, IUCN, www.iucn.org

Vad är CITES?

För att bekämpa olaglig handel med djur och växter finns en internationell överenskommelse om handel, som heter CITES. CITES innebär att utrotningshotade djur och växter inte får köpas eller säljas mellan olika länder utan tillstånd.

CITES klassar olika arter i olika kategorier (som kallas Appendix I, II och III) beroende på hur hotad arten är. Ju större hotet från handeln är desto högre skydd. Inom EU finns ytterligare skydd för arter i CITES. EU:s egen klassning har fyra steg: A-D. 

Förbjudet att handla med viltfångade arter

Högst skydd mot handel har de arter som är inom kategori A och B. Här gäller oftast att handel mellan EU och övriga världen är förbjuden utan tillstånd. Arter som är CITES A eller B-klassade får inte heller köpas eller säljas inom EU om det inte kan bevisas att de har lagligt ursprung och inte fångats i det vilda.

Att använda växter eller djur för att tillverka souvenirer och annat är också förbjudet. Den som bryter mot reglerna kan dömas till böter eller fängelse. 

Kontrollera spridning av arter

Arter som är CITES C-klassade är utrotningshotade i ett visst land men inte nödvändigtvis i hela världen. CITES D-klassning betyder att en art importeras i så stort antal att de behöver regleras för att inte riskera att sprida sig okontrollerat där de inte hör hemma. 

Slow decomposition of dead plant material

Indonesia and Malaysia are home to the world’s largest areas of tropical peat swamps. The peat swamps were formed over thousands of years, by dead organic matter falling in layers on soil soaked – or saturated – by fresh water. The water saturation makes the soil low in oxygen, which causes the decomposition of dead plant parts to be extremely slow. That’s why dead leaves, grass, moss and rotting tree trunks pile up on top of each other to form peat. The dead plant parts contain large amounts of carbon – which is stored in the peat for thousands of years, instead of being released into the atmosphere as carbon dioxide.

As acidic as vinegar

The water in tropical peat swamps is dark and acidic. This is due to the acidic substances, known as humic acids, in the peat. In some peat swamps, it can be as acidic as vinegar, and that’s completely natural. The free water can be shallow, perhaps only a few centimetres deep. But the water-saturated peat below can be as deep as 20 metres. Tropical peat swamps are a unique habitat. That’s why many species of fish in swamps are exclusive to their particular area.

When the peat burns

It takes thousands of years to form a tropical peat swamp, but destroying one doesn’t take long. Many companies grow palm trees for palm oil in Southeast Asia, digging ditches through the peat to get land for cultivation. The ditches drain the soil of water, and the peat dries out. After draining, the forest growing on the peatland is burnt down. When the peat meets oxygen from the air, decomposition begins. It happens quickly – and carbon that has been trapped in the soil is released into the atmosphere. When the forest is burned during dry periods, the peat can easily catch fire – and burning peat is difficult to extinguish. The fire can penetrate deep into the ground, smoulder for several years and sometimes flare up. The fires emit so much carbon dioxide that Indonesia is now ranked as the world’s third largest emitter of greenhouse gases.

Important habitat

Tropical swamps are home to forests, which are an important habitat for many large endangered species, such as Sumatran tigers and orangutans. Of the unique fish species that live in swamps, no one knows how many have already been wiped out by deforestation. A single scoop with an excavator can, in the worst case, wipe out an entire species. Important research is now underway in Indonesia and Malaysia to find as many species as possible and save them before it’s too late.

What can I do about it?

Palm oil is found in food, sweets, cakes, make-up and many other products. Look for palm oil-free products in the store!

Join WWF and other organisations campaigning in Malaysia and Indonesia, or get politically involved in environmental issues.

Write to the head offices of stores trading in products containing palm oil and to EU politicians, regardless of which EU countries they come from, who are working with environmental issues and trade.

Liquorice gourami

Small fish in dark, acidic waters

Liquorice gouramis are a group of fish that live in Malaysia and Indonesia. There, an environment called tropical peat swamps creates a unique habitat for the liquorice gourami. The water is dark and acidic, due to the substances that leach into the water from the soil. In some places, the water can be as acidic as vinegar. The fish can be found in running streams as well as more stagnant pools where the water can be as shallow as 10–20 centimetres. But the underlying water-filled layer of soil, called peat, can be 20 metres deep. 

Highly endangered group in conservation project

Science has so far identified 23 different species of liquorice gourami, but there may be many more. The species here at Akvariet is called Parosphromenus linkei, and lives in the southern part of Borneo. All species of liquorice gourami are highly endangered, and no one knows how many species have already gone extinct, or will go extinct before they are discovered.

The threat is caused by humans destroying the habitat of the fish, by digging up and burning the peatlands that the fish depend on, to make way for palm oil plantations. Many of the species have such small distribution areas that a single scoop with an excavator may be enough to wipe out a population, or in worst case an entire species. To save the group of licorice gourami, a project called ”The Parosphromenus Project” has been initiated. As part of this project, the Malmö Museum Aquarium cares for the P. linkei and P. deissneri species of liquorice gouramis. 

Builds nests of bubbles

What all liquorice gouramis have in common is that the males have truly spectacular colours and fins. They shine in red, blue, green or violet, and the sheen is probably there to make the males visible in the dark and murky water. His colours become particularly bright at mating time. Females, on the other hand, are pale and duller, and no one yet knows how males actually distinguish between females of different species. Liquorice gouramis use caves as nests. The caves may consist of abandoned shells, a small pile of leaves or other plant material. In the roof of the cave, the male sometimes builds a small nest of bubbles, where the female lays her eggs. 

Mosquito rasbora

Tiny fish in endangered environment 

The mosquito rasbora is a very small, beautiful red fish that lives in tropical freshwaters. Males have stronger red colours than females. The species lives in small, dark and acidic waters in tropical peat swamps – environments that can be almost as acidic as vinegar. The water in such environments is darkened by substances discharged from the peat – i.e. the wetland soil – around it. The water is warm, and quite stagnant. The environment in which the mosquito rasbora lives is threatened from many sides; rainforests that are being cleared and wetlands that are being drained in favour of the cultivation of rubber, palm oil and road construction. 

The males display their red colours 

The small fish thrives best in shoals, to feel safe. The males compete for the attention of the females by displaying their bright red colours. When it is time to breed, the female mosquito rasbora lays about 50 eggs, which develop into tiny fry after about two days. Because the mosquito rasbora is so small with a very small mouth – it must eat incredibly tiny plankton. 

Green pricklenape

The tail is longer than the body!

The green pricklenape lives in rainforests in parts of Vietnam and Cambodia. It is a lizard with a very long tail – often the tail is more than half the body length of the green pricklenape! Most often, the green pricklenape lives high up under the tree canopy so that it can seek shelter from the sun. The lizard primarily eats insects, and can sit completely still for a long time, waiting for an insect to pass by. 

The green pricklenape is considered to be near endangered according to the International Red List (IUCN). This is because the environment in which the lizard lives has shrunk, and threatens to decline even more due to deforestation for crops and the construction of roads and cities. 

Called a horned dragon 

Along the neck and back, the green pricklenape has a long row of spines! This means that the species is sometimes called “horned dragon” in English; the spiny appearance is reminiscent of the dragons of fairy tales. The species can have many different colours, and can also change colour depending on mood – such as stress or the desire to mate. Under the chin, green pricklenape have a colourful flap of skin, which the males in particular unfold to show dominance or to attract a female. A female lays between 10-30 eggs after mating.

What is the Red List?

The Red List is a way to assess whether different animal and plant species are at risk of extinction based on criteria such as how many animals or plants of a species exist and how widely distributed they are. A national Red List assesses a species’ risk of dying out within national borders. The international Red List assesses a species’ risk of dying out worldwide. 

Read more

About the Red List in Sweden: The Swedish Species Information Centre (Artdatabanken), www.artdatabanken.se/en/ 
About the Red List worldwide: The International Union for Conservation of Nature (IUCN), www.iucn.org

What is CITES?

CITES (the Convention on International Trade in Endangered Species of Wild Fauna and Flora) is a treaty that makes it illegal to buy or sell animals and plants that are at risk of extinction between countries without a permit.

CITES classifies species into different categories (called Appendix I, II and III) depending on how endangered each species is. In addition, the more the species is threatened by international trade, the higher its level of protection. Within the EU, CITES-listed species are further classified and protected by the EU’s own classification system. This has four Annexes, from A to D. 

Ban on trading wild-caught species

The highest protection against trade is given to CITES-listed species included in the EU’s Annexes A and B. Usually this means that trade between the EU and the rest of the world is illegal without a permit. There is also a ban on trading these species within the EU unless it can be proved that they have a lawful origin and were not caught in the wild.

It is also forbidden to use plants or animals to make souvenirs etc. Anyone who breaks these regulations can be fined or imprisoned.   

Controlling the spread of species

CITES-listed species that are in the EU’s Annex C are classified as endangered in at least one country but not necessarily in the whole world. An Annex D classification means that individual members of a species may be imported to the extent that they do not need to be regulated to avoid any risk of them spreading uncontrollably where they do not belong.