Slamkrypare

Märklig fisk som lever på land

På tropiska tidvattenstränder och i leriga mangroveträsk lever en märklig fisk. Den kallas för slamkrypare, och liknar kanske någon slags blandning mellan en fisk och ett grodyngel. Slamkryparen är nämligen en fisk som kan leva både i vattnet och på land! Det finns ungefär 25 olika arter av slamkrypare, där vissa arter bara är ett par centimeter långa, och andra så stora som 30 cm. Några arter av slamkrypare lever nästan hela sina liv på land.

Fisken använder bröstfenorna för att släpa sig eller ”hoppa” fram i leran på land. Det återspeglas i fiskens engelska namn ”mudskipper” (=lerhoppare). När slamkryparen är på land bär den med sig vatten i en sorts påsar vid gälarna, ungefär som de lufttuber dykare har med sig för att kunna andas under vattnet. Men slamkryparen har också anpassningar som gör att den kan andas luft genom huden när den är fuktig. Det är därför viktigt att slamkryparen hela tiden håller sig fuktig – även om den befinner sig på land.

Ser bättre på land

I mangroveträsken där många slamkrypare bor, är miljön mycket påverkad av tidvattnet. Tidvattnet beror på månens och solens dragningskraft, och gör att vattennivån stiger och sjunker i området. När vattennivån är låg exponeras de leriga bottnarna, och slamkryparen använder sina vattensäckar för att kunna andas på land, samtidigt som den försvarar sitt revir och jagar mat att äta i leran. Slamkryparen har faktiskt bättre syn på land än i vattnet – och under varje öga finns en liten ficka med vatten, som slamkryparen kan dra ner sina ögon i för att fukta dem och inte torka ut. När vattennivån är hög drar sig slamkryparna tillbaka till hålor de grävt på bottnen. Vattnet i hålorna kan bli väldigt syrefattigt, men vissa arter av slamkrypare sväljer luft som de släpper ut nere i hålan, för att skapa en syrerik luftficka.

Hård kamp om honorna

Parningstiden är viktig för slamkryparen. Hanarna gör stora ansträngningar för att locka till sig honorna, till just sin håla under vattnet. På land genomför hanarna en slags parningsdans, där de puffar upp kinderna och snärtar med stjärten så att de hoppar. De fäller upp sina ståtliga ryggfenor, och får starka färger för att bli extra snygga för honorna. När en hane övertygat en hona om parning, lockar han med sig henne ner i hålan han grävt i leran, där hon sedan lägger sina ägg. Äggen vaktas noga tills de kläcks efter ungefär en vecka – sedan driver ynglen ut mot havet där de utvecklas som plankton i vattnet, innan de simmar tillbaka in till mangroveträsket igen för att leva resten av sina liv delvis på land.