Vad är en broskfisk?
Hajar och rockor är broskfiskar. Deras skelett består av brosk istället för Broskfiskar är en grupp som består av hajar, rockor och något som kallas havsmusartade fiskar. Totalt är det ca 800 arter som lever på jorden idag. Vanliga fiskar har ett skelett av ben, men broskfiskarnas skelett består av ett mjukare material som kallas brosk. Brosket kan vara förstärkt med kalk.
Brosk finns i människokroppen också, till exempel i örat, och i väggen mellan näsborrarna. Brosket är mer böjligt och rörligt än ben, och gör broskfiskarna mer flexibla. Dessutom är brosk väldigt bra på att återbildas. Det betyder att förlorade vävnader och vissa kroppsdelar, växer ut igen.
Det finns över 500 nu levande arter av hajar. Det gör hajar till den största delen av gruppen broskfiskar. Här syns en svartfenad revhaj.
Bild: Kakidai-CC-BY-SA
Rockor, som den här stingrockan, är också broskfiskar.
Bild: Chris-Taklis-CC-BY-SA
De märkliga havsmusartade fiskarna består av 47 nu kända arter. De ingår i gruppen broskfiskar, precis som sina mer kända släktingar hajar och rockor.
Brosk är mycket mjukare än ben, vilket gör att det är väldigt ovanligt att hitta hela hajskelett - eftersom de snabbt bryts ner när fisken har dött. Här syns ett konserverat skelett från en chokladhaj.
Bild: Ryan-Somma-CC-BY-SA
Så här ser örnrockans skelett ut!
Bild: David-Stang-CC-BY-SA
Hudtänder och extratänder
De flesta broskfiskarna har en typisk huvudform med framskjutande nos, och munnen på undersidan av huvudet. Istället för fjäll har broskfiskar små vassa, bakåtriktade hudtänder. Precis som vanliga tänder hos en människa är hudtänderna uppbyggda av emalj, dentin och pulpa. Hudtänderna gör att broskfiskarna glider ljudlöst genom vattnet, och kan överraska sina byten.
Broskfiskars tänder i munnen byts ut efterhand. En haj kan ha 10 rader ränder på kö längre bak i munnen, och när tänder tappas eller bryts av, växer nya fram. På ett enda år kan en haj tappa så mycket som 6000 tänder! Därför är hajtänder ett väldigt vanligt fynd när man letar efter fossil från gamla havsbottnar. Många arter har trekantiga tänder, med sågtandade kanter.
De flesta broskfiskar har en framskjutande nos, och munnen på undersidan, precis som den här knaggrockan.
Bild: Johanna-Rylander-Malmö-Museer
Närbild på hudtänderna på en småfläckig rödhaj. Tänderna är uppbyggda, och tappas, på samma sätt som tänderna i munnen.
Bild: Isurus-CC-BY-SA
Ett traditionellt japanskt rivjärn av hajskinn, för att riva wasabi.
Bild: Haragayato-CC-BY-SA
Tandraderna hos en sköterskehaj, med många rader tänder att ersätta tappade tänder med.
Bild: Luca-Oddone-CC-BY-SA
En haj kan tappa så mycket som 6000 tänder på ett enda år! Därför är fossil av hajtänder ett vanligt fynd.
Bild: Luca-Oddone-CC-BY-SA
Käkarna och tänderna från en stingrocka. Tänderna är anpassade för att krossa maten, som i en kvarn.
Bild: Autopilot-CC-BY-SA
Oljefylld lever och elektriskt organ
Vanliga fiskar har en simblåsa, ett organ fyllt med gas. Genom att ändra mängden gas i simblåsan kan fiskarna justera på vilken nivå i vattnet de flyter. Men broskfiskar har inte någon simblåsa. Istället har de en stor, oljefylld, lever som hjälper med flytkraften.
Alla broskfiskar har känsliga luktorgan, och kan känna doften av bytesdjur på mycket långt håll. De har också ett elektriskt sinnesorgan, som är det känsligaste av alla djurs.
Bukfenorna på broskfiskhanar är delvis ombildade till parningsorgan, som sitter precis under kloaken på den här sebrahajen.
Bild: Colourbox
Befruktat ägg av småfläckig rödhaj, som hålls fast i en tångruska med hjälp av krulliga trådar.
Bild: Ecomare-CC-BY-SA
En nykläckt unge av knaggrocka, med ägg i bakgrunden.
Bild: Ellika-Nordström-Malmö-Museer
Brugden, världens näst största fisk, är en haj som faktiskt då och då besöker svenska vatten. Trots sin storlek är den helt ofarlig för människor eftersom den bara äter plankton.
Bild: Greg-Skomal-Public-Domain
Urgamla djur och världens näst största fisk
Broskfiskar har inre befruktning där hanen parar sig med honan. Hanarnas bukfenor är delvis ombildade till parningsorgan, som han för in i honans kloak. Vissa broskfiskar lägger ägg, medan andra behåller äggen i kroppen tills ungarna kläcks, och föder sedan levande ungar.
Många av dagens arter av broskfiskar har utvecklats redan under Devon-perioden, för 400 miljoner år sedan, och inte förändrats nämnvärt sedan dess. Broskfiskarna var de första av de nu levande, käkförsedda, ryggradsdjuren som utvecklades.
De vanligaste broskfiskarna som lever i vattnen runt Sverige är pigghaj, småfläckig rödhaj, klorocka och knaggrocka. Men också jordens näst största fisk – brugden – lever i svenska vatten. Det är en jättelik haj, som är helt ofarlig för människor. Den lever sitt liv på stora djup, och äter plankton. Att stöta på en levande brugd när du badar är ingen risk!

Knaggrocka
Raja clavata




Hudtänder och vassa taggar
Knaggrockan är precis som andra rockor och hajar en broskfisk. Det betyder att knaggrockans skelett är uppbyggt av mjukt brosk, istället för hårt ben. Istället för fjäll, består huden av små, bakåtriktade taggar som kallas för hudtänder. De är uppbyggda på liknande sätt som tänderna du har i munnen!
Knaggrockan heter som den gör på grund av alla taggar den har på kroppen och längs med svansen. Taggarna är vassa. Knaggrockans namn ”clavata” på latin, betyder ”utrustad med spikar”.

Bild: Johanna-Rylander-Malmö-Museer
Rocka i svenska vatten
Visste du att det finns rockor i svenska vatten? Knaggrockan är en av dem. Den är väldigt sällsynt, men då och då dyker den upp längs västkusten och ibland ner till Öresund. Knaggrockan är bottenlevande. Därför har den både sin mun och sina näsöppningar på undersidan av kroppen, för att kunna hitta bytesdjur som grävt ner sig i sanden. Dessutom har den ett elektriskt sinne, som känner av bytesdjur eller faror. På ovansidan av kroppen har den två andningshål, som gör att den kan dra in vatten till sina gälar.
Vuxen knaggrocka.
Bild: Johanna Rylander, Malmö Museer
Undersidan av en knaggrocka.
Johanna Rylander, Malmö Museer
Torkat ägg från knaggrocka.
Bild: Andrea-Westmoreland-CC-BY-SA
Äggkapsel med foster av knaggrocka.
Bild: Kai-Schreiber-CC-BY-SA
Långsam förökning ett hot mot överlevnaden
Det finns stora hot mot knaggrockans överlevnad som art. Knaggrockan blir könsmogen sent i livet, efter mellan 5–10 år. Men redan vid ett års ålder är den så stor att den lätt kan fastna i bottentrålar, som fiskare använder för att fånga andra fiskar. Alla rockor och hajar är fridlysta i Sverige, men en knaggrocka som råkar fastna i ett nät har väldigt låg chans att överleva även om den släpps tillbaka. Eftersom det tar så många år innan en knaggrocka kan föröka sig är det tyvärr troligt att den dör innan den hunnit göra det.
En könsmogen hona kan lägga ungefär 100 ägg per år, men oftast inte fler än 20. Äggen läggs, ett och ett, i mörka äggkapslar, i ett segt material som påminner om bast. Ungarna utvecklas i äggen i ungefär 5 månader innan äggkapseln spricker upp på kortsidan, och en minivariant av en rocka simmar ut.
Filmklipp: Befruktat ägg från knaggrocka
Utbredningsområde i Sverige

Skagerrak och
Kattegatt.
Sällsynt i Öresund.
Vit markering = Utbredningsområde
Hotstatus enligt Rödlistan

Reglerad inom handel
CITES: Ej listad.

Småfläckig rödhaj
Scyliorhinus canicula




Ofarlig haj med personlighet
Visste du att det finns hajar i svenska vatten? Flera olika arter dessutom! Men de svenska hajarna är helt ofarliga för människor. Den vanligaste hajen i svenska vatten är den småfläckiga rödhajen. Det är en liten, bottenlevande haj, som mest äter andra bottenlevande djur som krabbor och musslor. Den håller gärna till i grunda vatten, men kan faktiskt leva så långt ner som 400 meters djup!
Småfläckig rödhaj är aktiv på natten, och vilar sig på dagen. Olika individer kan ha väldigt olika personlighet, vissa är sociala, andra håller sig för sig själva. Vissa är nyfikna, andra försiktiga och vissa är aggressiva.

Bild: H.-Zell-CC-BY-SA
Hud av tänder och skelett av brosk
Den småfläckiga rödhajen är, som alla andra hajar, en broskfisk. Det betyder att deras skelett inte består av hårt ben, utan av ett mjukare material som kallas brosk. Det är samma material som dina öron består av! Alla broskfiskar saknar fjäll, istället är huden klädd med något som kallas hudtänder. Hudtänderna är faktiskt uppbyggda på samma sätt som tänderna du har i munnen! Den småfläckiga rödhajens hudtänder är mycket små, därför känns deras hud slät om man tar på den.

Bild: Isurus-CC-BY-SA
Fridlyst fisk med långsam förökning
Alla arter av hajar är fridlysta i Sverige. Det betyder att man inte får fiska dem, och de måste släppas tillbaka till havet om de fångas som bifångst till annat fiske. Just nu är inte den småfläckiga rödhajen utrotningshotad i Sverige, men det är en känslig art. Det tar lång tid för arten att bli könsmogen, så många unga hajar dör innan de hunnit föröka sig.
Befruktat ägg med foster av småfläckig rödhaj.
Bild: Ecomare-CC-BY-SA
Nykläckt unge av småfläckig rödhaj.
Bild: Johanna-Rylander-Malmö-Museer
Nyfångade småfläckiga rödhajar på en marknad.
Bild: Nicknick-Colourbox
Ungarna känner lukt inuti äggen
Småfläckiga rödhajar har inre befruktning. Det betyder att hanen och honan parar sig, och äggen befruktas inuti honans kropp. Sedan lägger honan äggen, som är skyddade inuti långsmala äggkapslar, två och två någonstans på havsbottnen.
Varje äggkapsel har långa, krulliga trådar i hörnen, som honan virar in i en tångruska eller annan växtlighet på bottnen. Sedan lämnar hon äggen och ungarna åt sitt öde. Under tiden ungarna utvecklas kan de röra sig inuti äggkapslarna för att på så sätt få in friskt vatten genom små porer i kapseln. Hajungarna kan känna på lukten i vattnet om något rovdjur är i närheten, då håller de sig helt stilla.
Utbredningsområde i Sverige

Från Öresund upp
längs hela
Västkusten.
Vit markering = Utbredningsområde
Hotstatus enligt Rödlistan

Reglerad inom handel
CITES: Ej listad.

Blågylta
Labrus mixtus




Kallas blåstråle och rödnäbba
Nästan alla blågyltor föds som honor, de är då ljust rosa, bruna eller beiga i färgen, med svarta fläckar längst bak på ryggen. Honorna av blågylta kallas för rödnäbba. De stora hanarna blir färgsprakande vackra i blått och orange, och kan verkligen lysa starkt med sina färger. De kallas för blåstråle. Det kan vara svårt att föreställa sig att så vackra fiskar hör hemma någon annanstans än i tropikerna, men blågyltan simmar faktiskt även i svenska vatten!

Bild: Johanna-Rylander-Malmö-Museer
En hane med upp till 40 honor
Blågyltan är en bottenlevande fisk som oftast håller till på ned till 80 meters djup, men ute i Atlanten finns grupper av blågyltor som går ner till mer än 200 meters djup, åtminstone vintertid. De håller sig gärna i klippiga kustområden. De stora hanarna – blåstrålarna – har stora revir med upp till 40 honor i varje. Under parningstiden bygger hanen en grop i sandbottnen för honorna att lägga sina ägg i. När han befruktat alla äggen vaktar han dem noga tills de kläcks efter ungefär 10 dagar – sedan lever ynglen sin första tid i den fria vattenmassan, innan de letar sig ned mot bottnen.

Bild: Diego-Delso-CC-BY-SA
Två olika sorters arter visade sig vara två olika sorters hanar
Länge trodde man att blågyltan egentligen var två olika arter. Det finns nämligen två olika sorters hanar hos blågyltan. Blåstrålarna är stora och blå hanar, som fötts som honor men bytt kön! De kallas för ”terminala” hanar. Ett fåtal blågyltor föds dock som hanar – så kallade ”primära” hanar. De primära hanarna ser ut som honor i färg och form, och därför trodde man inte förr att de blå hanarna tillhörde samma art som rödnäbborna och de primära hanarna.
Så länge det finns en blåstråle i ett revir, kommer inga rödnäbbor i det reviret att byta kön till hane. Om blåstrålen däremot försvinner av någon anledning, kommer den största och mest dominanta honan i reviret att påbörja sin omvandling till ny hane. Det är först vid 7-13 års ålder som det är möjligt för en rödnäbba att bli en blåstråle. De primära hanarna, alltså de som föds som hanar men ser ut som honor, kommer aldrig att bli blåstrålar. Däremot kan de leva som ”infiltratörer” i en grupp med honor, och passa på att befrukta ägg när revirets blåstråle har fullt upp med parningslek. På så vis kan både primära och terminala hanar av blågyltan få föra sina gener vidare.
Utbredningsområde i Sverige
Västkusten och ibland ned till Öresund.

Hotstatus enligt Rödlistan

Reglerad inom handel
CITES: Ej listad.

Skärsnultra
Symphodus melops




Kallas putsarfiskar
Unga skärsnultror rengör huden på större fiskar från parasiter. Därför kallas de putsarfiskar. Skärsnultrorna äter upp parasiterna. Skärsnultror används ofta i laxodlingar för att rengöra laxen.

Bild: Johanna-Rylander-Malmö-Museer
Bygger bo
Hanen bygger bo av tång bland klippskrevor. Han lockar in flera honor i boet för att de ska lägga sina ägg där. När skärsnultran lekt färdigt med en hona parar han sig med nästa hona. Det brukar bli fyra till fem honor.
Men hanen måste vara på sin vakt när han uppvaktar honor. Det finns nämligen hanar som ser ut precis som honor! De låtsas vara honor och försöker komma i närheten av hanens bo för att smygbefrukta äggen.
När äggen befruktats vaktar hanen dem. Han fläktar friskt syrerikt vatten över dem tills de kläcks.
Utbredningsområde i Sverige

Bohuslän till
södra Östersjön.
Vit markering = Utbredningsområde
Hotstatus enligt Rödlistan

Reglerad inom handel
CITES: Ej listad.

Berggylta
Labrus bergylta




Sover på sidan
De flesta fiskar ser ut som att de simmar när de sover. Men inte berggyltan. Den lägger sig ner på bottnen eller i en klippskreva, gärna på sidan, när den ska sova. Och den sover på natten, precis som du! Berggyltan lever i kustområden med mycket klippor och stenar. Den har starka käkar och vassa tänder, som gör den till expert på att bita loss havstulpaner och musslor som växer på steniga ytor. I svalget har berggyltan extra tänder, som lätt krossar skalet på bytesdjuren, för att den ska komma åt det goda innehållet.
Berggyltor äter också parasiter från andra fiskar. Därför är den uppskattad som biologisk skadedjursbekämpare i till exempel laxodlingar.

Bild: Johanna-Rylander-Malmö-Museer
Alla föds som honor
Berggyltan är en protogyn hermafrodit – ett svårt ord som betyder att alla berggyltor föds som honor, och senare i livet kan byta kön till hane. Könsbytet sker efter ungefär 5-14 år som hona, och det är bara de största, mest dominanta honorna som byter kön till hane.
Berggyltorna lever antingen i stim med många unga honor, eller i haremsliknande grupper där en hane håller ordning på en grupp med honor. Om hanen dör i en sådan grupp, triggas den största honan i gruppen till könsbyte. När berggyltor förökar sig, ställer de i ordning ett skyddat bo där honan kan lägga sina ägg. Äggen vaktas noga av hanen tills de kläcks, sedan får ynglen klara sig själva.
Utbredningsområde i Sverige

Bohuslän till
Öresund.
Vit markering = Utbredningsområde
Hotstatus enligt Rödlistan

Reglerad inom handel
CITES: Ej listad.

Ishavssjöstjärna
Marthasterias glacialis




Girigt rovdjur som fäller ut sin mage
Ishavsstjärnan, som också kallas för taggsjöstjärna, är en av de största sjöstjärnorna som kan hittas i svenska vatten. Den är ett riktigt girigt och glupskt rovdjur, som äter i stort sett allt som kommer i dess väg. Med hjälp av sina mycket starka sugfötter kan sjöstjärnan enkelt slita isär skalet på en mussla, för att sedan ”fälla ut” sin mage över och runt bytet och sakta börja bryta ner det.

Bild: Philippe-Guillaume-CC-BY
Tappade armar kan växa tillbaka
Ishavsstjärnan har ett riktigt bra läkkött och det är inte alls ovanligt att den släpper en arm som sedan växer tillbaka igen. Den håller till såväl på hårda som mjuka bottnar, på allt från ett par meter till några hundra meters djup, men helst håller den till där tillgången på musslor är god. Den tar sig fram med sina många slangfötter med små sugkoppar som den har på undersidan av kroppen. Se om du kan hitta en sjöstjärna som sitter på rutan! I så fall kan du se hur fötterna rör sig och suger sig fast mot glaset.
Färgen på ishavsjöstjärnan kan variera från brun till grönaktigt grå.
Bild: Peter-Southwood-CC-BY-SA, Tato-Grasso-CC-BY-SA, Asier-Sarasua-Aranberri CC-BY-SA, Philippe-Guillaume-CC-BY
Ishavssjöstjärnan kallas även för taggig sjöstjärna då den har kraftiga taggar på ovansidan av armarna.
Bild: Tato-Grasso-CC-BY
Utbredningsområde i Sverige

Bohuslän till
Öresund.
Vit markering = Utbredningsområde
Hotstatus enligt Rödlistan

Reglerad inom handel
CITES: Ej listad.

Ätlig sjöborre
Echinus esculentus




Har tänder på undersidan av kroppen
Ätlig sjöborre är en rund och rosafärgad sjöborre som är vanlig på svenska västkusten. Det är den största sjöborren i våra vatten med en diameter på upp till 20 cm.
Sjöborrens tänder sitter på undersidan av djuret. Med hjälp utav dessa betar de smådjur och alger med stor aptit

Bild: Public domain
Går ätlig sjöborre att äta?
Svaret är “ja”, det finns en mängd olika recept på ätlig sjöborre. Det som äts är faktiskt sjöborrens könskörtlar. På honorna äts också äggen. Könskörtlarna och äggen sitter på insidan av sjöborren, utmed skalets sidor.
Skal och taggar
Sjöborren har ett skal och taggar som främst är till för att skydda sig. Taggarna är rörliga och används även för att sjöborren skall kunna förflytta sig.
Mellan sjöborrens taggar finns det rörliga slangfötter med ljuskänsliga celler ute i topparna. Med dessa kan sjöborren uppfatta skillnader i ljus och rörelser.
En måltid, äggen och könskörtlarna från en sjöborre.
Bild: sigusr0-CC-BY-SA
En sjöborres slangfötter som sticker ut mellan taggarna.
Bild: Jerry-Kirkhart-CC-BY
En ätlig sjöbbore som betar alger och smådjur på en bergvägg.
Bild: Bengt-Littorin-CC-BY
Utbredningsområde i Sverige

Bohuslän till
Öresund.
Vit markering = Utbredningsområde
Hotstatus enligt Rödlistan

Reglerad inom handel
CITES: Ej listad.

Stensnultra
Ctenolabrus rupestris




Putsar bort parasiter
Stensnultran är den absolut vanligaste av våra snultror, och känns igen på sin svarta fläck vid stjärtbasen.
Precis som flera av sina släktingar händer det att stensnultran putsar andra fiskar. På så sätt får den sig ett mål mat, och den putsade fisken blir av med parasiter.
Den håller mest till på grunt vatten och kan ofta ses kring bryggor, särskilt på sommaren. Kanske kan du se den när du badar någon gång!

Utbredningsområde i Sverige

Främst Västkusten
men även ner mot
Öresund och in i
södra Östersjön.
Vit markering = Utbredningsområde
Hotstatus enligt Rödlistan

Reglerad inom handel
CITES: Ej listad.

Vad är Rödlistan?
Rödlistning är ett sätt att bedöma om olika djur- och växtarter är utrotningshotade utifrån kriterier som hur många djur eller växter som finns av arten och hur utbredda de är. En nationell rödlistning bedömer artens risk att dö ut inom ett lands gränser. Den internationella rödlistningen bedömer artens risk att dö ut över hela jorden.
Läs mer

Om rödlistning i Sverige: Artdatabanken, www.artdatabanken.se
Om rödlistning i världen: International Union for Conservation of Nature, IUCN, www.iucn.org

Vad är CITES?
För att bekämpa olaglig handel med djur och växter finns en internationell överenskommelse om handel, som heter CITES. CITES innebär att utrotningshotade djur och växter inte får köpas eller säljas mellan olika länder utan tillstånd.
CITES klassar olika arter i olika kategorier (som kallas Appendix I, II och III) beroende på hur hotad arten är. Ju större hotet från handeln är desto högre skydd. Inom EU finns ytterligare skydd för arter i CITES. EU:s egen klassning har fyra steg: A-D.

Bild: Steve-Hillebrand
Förbjudet att handla med viltfångade arter
Högst skydd mot handel har de arter som är inom kategori A och B. Här gäller oftast att handel mellan EU och övriga världen är förbjuden utan tillstånd. Arter som är CITES A eller B-klassade får inte heller köpas eller säljas inom EU om det inte kan bevisas att de har lagligt ursprung och inte fångats i det vilda.
Att använda växter eller djur för att tillverka souvenirer och annat är också förbjudet. Den som bryter mot reglerna kan dömas till böter eller fängelse.
Kontrollera spridning av arter

Arter som är CITES C-klassade är utrotningshotade i ett visst land men inte nödvändigtvis i hela världen. CITES D-klassning betyder att en art importeras i så stort antal att de behöver regleras för att inte riskera att sprida sig okontrollerat där de inte hör hemma.

What is a cartilaginous fish?
Cartilaginous fish are a group consisting of sharks, rays and something called ghost sharks. In total, there are about 800 species living on Earth today. Ordinary fish have a skeleton of bone, but the cartilaginous fish skeleton is made of a softer material called cartilage. The cartilage may be reinforced with calcium.
Cartilage is also found in the human body, for example in the ear, and in the wall between the nostrils. Cartilage is more bendable and mobile than bone, making cartilaginous fish more flexible. In addition, cartilage is very good at regenerating. This means that lost tissues and certain body parts grow back.
There are now over 500 living species of sharks. This makes sharks the largest part of the cartilaginous fish group. This photo shows a blacktip reef shark.
Photo: Kakidai-CC-BY-SA
Rays, like this stingray, are also cartilaginous fish.
Photo: Chris-Taklis-CC-BY-SA
The strange-looking ghost sharks consist of 47 now known species. They are part of the cartilaginous fish group, as are their more famous relatives, sharks and rays.
Cartilage is much softer than bone, which makes it very unusual to find whole shark skeletons - because they break down quickly when the fish have died. The photo shows a preserved skeleton from a kitefin shark.
Photo: Ryan-Somma-CC-BY-SA
This is how the skeleton of a common eagle ray looks!
Photo: David-Stang-CC-BY-SA
Skin teeth and extra teeth
Most cartilaginous fish have a typical head shape with a protruding snout, and the mouth on the underside of the head. Instead of scales, cartilaginous fish have small, sharp, backward-pointing dermal denticles (literally “skin teeth”). Just like normal human teeth, these dermal denticles are made up of enamel, dentine and pulp. The denticles allow the cartilaginous fish to glide silently through the water, surprising their prey.
The teeth in the mouth of cartilaginous fish are gradually replaced. A shark may have 10 rows of teeth lined up in the back of its mouth, and when teeth are lost or break off, new ones take their place. In a single year, a shark can lose as many as 6,000 teeth! That is why shark teeth are a very common find when looking for fossils from ancient seabeds. Many species have triangular teeth, with saw-toothed edges.
Most cartilaginous fish have a protruding nose, and the mouth is located on the underside, just like this thornback ray.
Photo: Johanna-Rylander-Malmö-Museer
Close up of the skin teeth of a small-spotted catshark. The teeth consist of the same material, and are replaced in the same way, as the teeth in its mouth.
Photo: Isurus-CC-BY-SA
A traditional Japanese grater made of shark skin, for preparing wasabi.
Photo: Haragayato-CC-BY-SA
The rows of teeth of a nurse shark, with many extra rows to replace lost teeth with.
Photo: Luca-Oddone-CC-BY-SA
A shark can lose as much as 6,000 teeth in a single year! Therefore, fossils of shark teeth are a common find.
Photo: Luca-Oddone-CC-BY-SA
Jaws and teeth from a stingray. The teeth are adapted to crush the food, as in a grinder.
Photo: Autopilot-CC-BY-SA
Oil-filled liver and electrical organ
Regular fish have a swim bladder, an organ filled with gas. By changing the amount of gas in the swim bladder, the fish can adjust the level at which they float in the water. But cartilaginous fish do not have a swim bladder. Instead, they have a large, oil-filled liver to help with buoyancy.
All cartilaginous fish have a super-sensitive sense of smell, and can detect the scent of prey from very far away. They also have an electrical sense organ, which is the most sensitive of any animal.
The pelvic fins of male cartilaginous fish are partially transformed into reproductive organs, which are located just below the cloaca of this zebra shark.
Photo: Colourbox
Fertilised egg of small-spotted catshark, which is twisted into a tuft of seaweed with the help from its curly threads.
Photo: Ecomare-CC-BY-SA
A newly hatched baby thornback ray, and eggs in the background.
Photo: Ellika-Nordström-Malmö-Museer
The basking shark, the world's second largest fish, actually visits Swedish waters from time to time. Despite its size, it is completely harmless to humans, as it only eats plankton.
Photo: Greg-Skomal-Public-Domain
Prehistoric animals and the world’s second largest fish
Cartilaginous fish have internal fertilisation, where the male mates with the female. The male’s pelvic fins are partially transformed into mating organs, which he inserts into the female’s rear cavity, called the cloaca. Some cartilaginous fish lay eggs, while others keep the eggs in their body until the young hatch, and then give birth to live young.
Many of today’s species of cartilaginous fish evolved during the Devonian period, 400 million years ago, and have not changed significantly since then. The cartilaginous fish were the first of the still living jawed vertebrates to evolve.
The most common cartilaginous fish that live in the waters around Sweden are the spiny dogfish, the small-spotted catshark, the thorny skate and the thornback ray. But the world’s second largest fish – the basking shark – also lives in Swedish waters. It is a giant shark that is completely harmless to humans. It lives its life at great depths, feeding on plankton. There is no risk of meeting a live basking shark while swimming!

Thornback Ray
Raja clavata




Skin teeth and sharp spines
Like other rays and sharks, the thornback ray is a cartilaginous fish. This means that the thornback ray’s skeleton is made of soft cartilage, rather than hard bone. Instead of scales, the skin is made up of small, backward-pointing spines called dermal denticles (literally “skin teeth”). They have a similar structure to the teeth in your mouth!
The thornback ray gets its name from all the thorny spines it has on its body and along its tail. The thorns are sharp. The thornback ray’s Latin name “clavata” means “equipped with spikes”.

Photo: Johanna-Rylander-Malmö-Museer
Rays in Swedish waters
Did you know that there are rays in Swedish waters? The thornback ray is one of them. It is very rare, but occasionally it appears along the west coast and sometimes down around Öresund. The thornback ray is a bottom-dweller. That is why it has both its mouth and nostrils on the underside of its body, to find prey that has burrowed into the sand. It also has an electrical sense, which detects prey or danger. On the top of its body it has two breathing holes, which allow it to draw water into its gills.
Full grown Thornback ray.
Bild: Johanna-Rylander-Malmö-Museer
A Thornback ray from underneath.
Bild: Johanna-Rylander-Malmö-Museer
A dried egg from a Thornback ray.
Bild: Andrea-Westmoreland-CC-BY-SA
An eggcase with an embryo from a Thornback ray.
Bild: Kai-Schreiber-CC-BY-SA
Slow reproduction a threat to survival
There are major threats to the survival of the thornback ray as a species. It reaches sexual maturity late in life, after 5-10 years. But after its first year, it is so big that it can easily get caught in bottom trawling nets, which fishermen use to catch other fish. All rays and sharks are protected in Sweden, but a thornback ray that gets caught in a net has a very low chance of survival even if it is released. Unfortunately, because it takes so many years for a thornback ray to reproduce, it is likely to die before it can do so. A sexually mature female can lay about 100 eggs a year, but usually no more than 20. The eggs are laid, one by one, in dark egg cases, in a tough material that looks like bast fiber. The young develop in the eggs for about 5 months before the egg case cracks open at the end and a miniature ray swims out.
Video: Fertilized egg from Thornback ray
Distribution in Sweden

Skagerrak and
Kattegatt.
Rare in Öresund.
White marking = Distribution
Threat based on the Red List

Trade regulations
CITES: Not listed.

Small-spotted Catshark
Scyliorhinus canicula




Harmless shark with personality
Did you know there are sharks in Swedish waters? Several different species too! But the Swedish sharks are completely harmless to humans. The most common shark in Swedish waters is the small-spotted catshark. It is a little, bottom-dwelling shark, which mostly eats other bottom-dwelling animals such as crabs and mussels. It likes to live in shallow waters, but can actually live as far down as 400 metres!
The small-spotted catshark is active at night, and rests during the day. Different individuals can have very different personalities – some are social, others keep to themselves. Some are curious, some are cautious and some are aggressive.

Photo: H.-Zell-CC-BY-SA
Skin of teeth and cartilage skeleton
The small-spotted catshark is, like all other sharks, a cartilaginous fish. This means that their skeleton is not made of hard bone, but of a softer material called cartilage. It is the same material your ears are made of! All cartilaginous fish lack scales – instead the skin is covered with something called dermal denticles. The name means “skin teeth” and they are actually formed the same way as the teeth in your mouth! The dermal denticles of the small-spotted catshark are very small, so their skin feels smooth to the touch.

Photo: Isurus-CC-BY-SA
Protected fish with slow reproduction
All species of sharks are protected in Sweden. This means that they cannot be fished, and they must be returned to the sea if they are caught accidentally in other fishing. At the moment, the small-spotted catshark is not endangered in Sweden, but it is a sensitive species. It takes a long time for the species to reach sexual maturity, so many young sharks die before they have time to reproduce.
An eggcase with an embryo from a Small-spotted Catshark.
Photo: Ecomare-CC-BY-SA
A newly hatched juvenile from a Small-spotted Catshark.
Photo: Johanna-Rylander-Malmö-Museer
A picture taken on a market with freshly caught Small-spotted Catsharks.
Photo: Nicknick-Colourbox
Young sense smells inside the eggs
Small-spotted catsharks have internal fertilisation. This means that the male and female mate, and the eggs are fertilised inside the female’s body. The female then lays the eggs, which are protected inside long, narrow egg cases, in pairs somewhere on the seabed. Each egg case has long, curly threads at the corners, which the female twists into a tuft of seaweed or other vegetation on the bottom. Then she leaves the eggs and young to their fate. As the young develop, they can move around inside the egg cases, bringing fresh water in through small pores in the case. The young sharks can smell in the water when a predator is nearby, in which case they stay perfectly still.
Distribution in Sweden

From Öresund up
along the entire
west coast.
White marking = Distribution
Threat based on the Red List

Trade regulations
CITES: Not listed.

Cuckoo wrasse
Labrus mixtus




Tropical-looking fish in Swedish waters
Almost all cuckoo wrasses are born female, pale pink, brown or beige in colour, with black spots at the lower part of their backs. The female cuckoo wrasse is called rödnäbba (red beak) in Swedish. The large males are beautifully coloured blue and orange, and their bright colours can really shine brightly. The males are called blåstråle (blue beam) in Swedish. It may be hard to imagine that such beautiful fish belong anywhere else than in the tropics, but the blue wrasse actually swims in Swedish waters as well!

Photo: Johanna-Rylander-Malmö-Museer
A male with up to 40 females
The cuckoo wrasse is a bottom-dwelling fish that usually lives at depths down to 80 metres, but out in the Atlantic there are groups of cuckoo wrasses that go down to depths of more than 200 metres, at least in winter. They like to stay in rocky coastal areas. The large males have big territories with up to 40 females. During the mating season, the male builds a pit in the sandy bottom for the females to lay their eggs in. When he has fertilised all the eggs, he guards them carefully until they hatch after about 10 days – then the young live in the open waters at first, before they find their way down to the bottom.

Photo: Diego-Delso-CC-BY-SA
Two different kinds of species turned out to be two different kinds of males
For a long time, it was believed that the cuckoo wrasse was actually two different species. There are two different types of males that are cuckoo wrasses. The male cuckoo wrasses – blåstråle in Swedish – are large, blue males, who were born as females but changed sex! These are called “terminal” males. However, a few cuckoo wrasses are born as males – so-called “primary” males. The primary males look like the females in colour and shape, which is why it was not previously thought that the blue males belonged to the same species as the females (rödnäbba in Swedish) and the primary males.
As long as there is a terminal (blue) male cuckoo wrasse in a territory, no female cuckoo wrasses will change their sex to male. If, on the other hand, the terminal (blue) male disappears for some reason, the largest and most dominant female in the territory will begin her transformation into a new blue male. It is only at the age of 7-13 years that it is possible for a female to become a blue male. The primary males, i.e. those that are born as males but look like females, will never become blue males. On the other hand, they can live as “infiltrators” in a group of females, and will take the opportunity to fertilise eggs when the territory’s terminal (blue) male is busy mating. In this way, both primary and terminal males of the cuckoo wrasse can pass on their genes.
Distribution worldwide
The west coast and sometimes down to Öresund.
White marking = Distribution

Threat based on the Red List

Trade regulations
CITES: Not listed.

Corkwing Wrasse
Symphodus melops




Called cleaner fish
Young corkwing wrasse clean parasites off the skin of bigger fish. That is why they are called cleaner fish. The corkwing wrasse eats the parasites. Corkwing wrasse are often used in salmon farms to clean the salmon.

Photo: Johanna-Rylander-Malmö-Museer
Builds a nest
The male builds a nest of seaweed among the rock crevices. He attracts several females into the nest so they will lay their eggs there.
After the corkwing wrasse has finished mating with one female he mates with the next one. He usually does this with four or five females.
But males must watch out when they try to attract females – some males look exactly like females! They pretend to be female and try to get close to the male’s nest so they can sneak in and fertilise the eggs themselves.
After the eggs have been fertilised the male guards them. He fans fresh oxygen-rich water over them until they hatch.
Distribution in Sweden

Bohuslän to the
southern Baltic Sea.
White marking = Distribution
Threat based on the Red List

Trade regulations
CITES: Not listed.

Ballan Wrasse
Labrus bergylta




Sleeps on its side
Most fish look like they are swimming when they sleep. But not the ballan wrasse. It lies down on the bottom or in a rocky crevice, preferably on its side, when it goes to sleep. And it sleeps at night, just like you! The ballan wrasse lives in coastal areas with lots of rocks and stones. It has strong jaws and sharp teeth, which make it an expert at biting off barnacles and mussels growing on rocky surfaces. The ballan wrasse has extra teeth in its throat, which easily crush the shell of the prey, so that it can get at the tasty contents. Ballan wrasse also eat parasites from other fish. They are therefore valued as a biological pest controller in salmon farms, for example

Photo: Johanna-Rylander-Malmö-Museer
All are born female
The ballan wrasse is a protogynous hermaphrodite – big words that mean all ballan wrasse are born as females, and later in life may change sex to male. The sex change occurs after about 5-14 years as a female, and only the largest, most dominant females change sex to male.
The ballan wrasse live either in shoals with many young females, or in harem-like groups where a male overseas a group of females. If the male dies in such a group, the largest female in the group is triggered to change sex. When ballan wrasse breed, they set up a protected nest where the female can lay her eggs. The eggs are carefully guarded by the male until they hatch, then the fry are left to fend for themselves.
Distribution in Sweden

Bohuslän to
Öresund.
White marking = Distribution
Threat based on the Red List

Trade regulations
CITES: Not listed.

Spiny Starfish
Marthasterias glacialis




Greedy predator that folds out its stomach
The spiny starfish is one of the largest starfish found in Swedish waters. It is a really greedy and voracious predator, eating just about anything that comes its way. Using its very strong suction feet, the starfish can easily pull apart the shell of a mussel, then “fold out” its stomach over and around the prey and slowly begin to break it down.

Photo: Philippe-Guillaume-CC-BY
Lost arms can grow back
The starfish has really good healing powers and it is not at all uncommon for it to shed an arm and then grow it back again. It lives on both hard and soft bottoms, from a few metres to a few hundred metres deep, but it prefers to live where there is a good supply of mussels. It gets around using its many tube feet with small suction cups that it has on the underside of its body. See if you can find a starfish sitting on the window! See how the feet move and suck against the glass.
The colour of the spiny starfish can vary from brown to greenish-grey.
Photo: Peter-SouthwoodCC-BY-SA, Tato-GrassoCC-BY-SA, Asier-Sarasua-AranberriCC-BY-SA, Philippe-GuillaumeCC-BY
The spiny starfish has robust thorns on its arms.
Photo: Tato-Grasso-CC-BY
Distribution in Sweden

Bohuslän to
Öresund.
White marking = Distribution
Threat based on the Red List

Trade regulations
CITES: Not listed.

Common Sea Urchin
Echinus esculentus




Has teeth on the underside of its body
The common sea urchin, also called the European edible sea urchin, is a round, pink sea urchin and is common on the Swedish west coast. It is the biggest sea urchin in our waters, with a diameter of up to 20 cm.
The sea urchin’s teeth are on the underside of its body. The sea urchin uses them to nibble eagerly on small animals and algae.

Photo: Public domain
Can we eat sea urchins?
Yes, we can – there are many recipes for the common sea urchin. Its gonads are the part we eat. The eggs from females are also eaten. The eggs and gonads are located inside the sea urchin’s shell, collected in pockets along the sides of the shell.
Shell and spines
The sea urchin has a shell and spines, whose main purpose is self-protection. The spines are moveable and are also used by the sea urchin to move about.
Between the spines are moveable tube feet with light-sensitive cells at their ends. The sea urchin uses these to perceive differences in light and movement.
A meal, the eggs and gonads from a Common sea urchin.
Photo: sigusr0-CC-BY-SA
The tube feet along the spines on a Common sea urchin.
Photo: Jerry-Kirkhart-CC-BY.
A Common sea urchin that feeds by rasping algae and invertebrates.
Photo: Bengt-Littorin-CC-BY
Distribution in Sweden

Bohuslän to
Öresund.
White marking = Distribution
Threat based on the Red List

Trade regulations
CITES: Not listed.

Goldsinny Wrasse
Ctenolabrus rupestris




Cleans parasites away
The goldsinny wrasse belongs to the wrasse family. It is the smallest and most common species within this fish family in our waters. It is easily recognisable by the black spot at the base of its tail fin.
Just like many of its relatives, the goldsinny wrasse sometimes cleans other fish. This gives it a meal and the cleaned fish gets rid of its parasites.
The goldsinny wrasse lives mainly in shallow water and can often be seen near jetties, especially in the summer. Perhaps you might see it when you go swimming!

Distribution in Sweden

Mainly the west
coast but also
down towards Öresund
and in the southern
Baltic Sea.
White marking = Distribution
Threat based on the Red List

Trade regulations
CITES: Not listed.

What is the Red List?
The Red List is a way to assess whether different animal and plant species are at risk of extinction based on criteria such as how many animals or plants of a species exist and how widely distributed they are. A national Red List assesses a species’ risk of dying out within national borders. The international Red List assesses a species’ risk of dying out worldwide.
Read more

About the Red List in Sweden: The Swedish Species Information Centre (Artdatabanken), www.artdatabanken.se/en/
About the Red List worldwide: The International Union for Conservation of Nature (IUCN), www.iucn.org

What is CITES?
CITES (the Convention on International Trade in Endangered Species of Wild Fauna and Flora) is a treaty that makes it illegal to buy or sell animals and plants that are at risk of extinction between countries without a permit.
CITES classifies species into different categories (called Appendix I, II and III) depending on how endangered each species is. In addition, the more the species is threatened by international trade, the higher its level of protection. Within the EU, CITES-listed species are further classified and protected by the EU’s own classification system. This has four Annexes, from A to D.

Photo: Steve-Hillebrand
Ban on trading wild-caught species
The highest protection against trade is given to CITES-listed species included in the EU’s Annexes A and B. Usually this means that trade between the EU and the rest of the world is illegal without a permit. There is also a ban on trading these species within the EU unless it can be proved that they have a lawful origin and were not caught in the wild.
It is also forbidden to use plants or animals to make souvenirs etc. Anyone who breaks these regulations can be fined or imprisoned.
Controlling the spread of species

CITES-listed species that are in the EU’s Annex C are classified as endangered in at least one country but not necessarily in the whole world. An Annex D classification means that individual members of a species may be imported to the extent that they do not need to be regulated to avoid any risk of them spreading uncontrollably where they do not belong.
