Ljuset i vattnet

Har du tänkt på att alger som växer i havet kan ha olika färger? Om du tittar i akvarierna runt omkring dig, kan du kanske se några alger som är gröna, några som är bruna, men också flera som är röda! Vad beror det på? Jo, det beror på att de olika algerna använder olika delar av ljuset till sin fotosyntes – alltså den process som alla växter och alger använder för att skapa syre och energi av ljus och koldioxid.

I vattnet når inte ljuset lika långt som i luften. Det beror på att vattnet innehåller många olika partiklar, växt- och djurplankton, bakterier och dött organiskt material. Ju längre ner i vattnet man kommer, desto mer har solljuset absorberats av partiklarna, och desto mörkare blir det. Skillnaden i ljus, ger upphov till många olika livsmiljöer och livsförhållanden, för organismerna som lever i vattnet.

Gröna alger har störst behov av ljus

Närmast ytan är det som ljusast. Där växer och frodas grönalger och gröna växter. Grönalger använder grönt pigment för att fånga upp ljuset till sin fotosyntes. Många grönalger är små och encelliga, och går inte att se med blotta ögat. Men andra grönalger är flercelliga, och kan bilda stora sjok med tunna trådar, och vissa arter påminner om sallad!

I zonen där grönalger och gröna växter lever, bildas mängder av livsmiljöer och gömställen för olika djur. Om det blir för mycket näring i havet, finns det en risk att vissa arter av gröna alger växer så mycket, att de skymmer ljuset för de andra arterna. Det kallas algblomning, och leder i förlängningen till stora problem för många arter i havet.

De bruna tångskogarna

Brunalger, är en stor grupp med flercelliga alger. Tångarten blåstång, som är väldigt vanlig i Östersjön, Öresund och längs Västkusten, är en brunalg. Brunalgerna använder ett annat pigment än grönalger för sin fotosyntes, och det gör att de kan leva djupare ner än vad grönalger klarar av. Trots det trivs brunalger som blåstången också nära ytan, men de kan klara sig mycket längre ner också. En brunalg som kallas kelp, kan bilda enorma tångskogar som är perfekta hem för många andra arter, och vår blåstång bygger stora undervattensbuskage där fiskyngel och andra djur kan söka skydd.

Röda alger, musslor och polyper

Där ljuset inte längre räcker till för brunalgerna, dominerar rödalgerna. Rödalger använder ett pigment som kan ta tillvara på det sista ljuset som når ner i vattnet, innan det blir för mörkt för någon fotosyntes alls. Precis som för brunalgerna, kan rödalger växa nära ytan också, men de får sin största spridning längre ner. I svenska vatten kan rödalger leva ned till 40 meters djup, medan de i varmare vatten kan förekomma ända ner till 80 meter – och i vissa fall ännu djupare! De flesta rödalger är flercelliga, men några arter är encelliga organismer. Också rödalgerna bildar livsmiljöer som är mycket värdefulla för de organismer som lever på dessa djup.

När ljuset inte längre räcker till rödalgerna, är det så mörkt att inga fotosyntetiserande alger eller växter kan leva. Men det betyder inte att dessa djup är tomma på liv! Här finns mycket yta som inte används av alger, där filtrerande djurarter som musslor och koralldjur kan fästa på, och filtrera vattnet från djurplankton och dött organiskt material som singlar ner mot bottnen. I Östersjön domineras området under rödalgerna, av blåmusslor och andra filtrerare.

Stensnultra

Putsar bort parasiter

Stensnultran är den absolut vanligaste av våra snultror, och känns igen på sin svarta fläck vid stjärtbasen. Precis som flera av sina släktingar händer det att stensnultran putsar andra fiskar. På så sätt får den sig ett mål mat, och den putsade fisken blir av med parasiter. Den håller mest till på grunt vatten och kan ofta ses kring bryggor, särskilt på sommaren. Kanske kan du se den när du badar någon gång! 

Sjustrålig smörbult

Dör efter lek

Sjustrålig smörbult blir könsmogen efter två år. Hanen blir blåaktig under leken. När honan har lagt äggen, vaktar hanen dem tills de har kläckts tio dagar senare. De leker under vår och sommar. Sjustrålig smörbult leker bara en gång under sin livstid och efter att äggen kläckts dör de vuxna.

Sju fenstrålar

Sjustrålig smörbult lever ofta i stim, i områden där det växer tång. Kan du gissa varför fisken heter sjustrålig smörbult? Ett tips är att titta på den främre ryggfenan. Den har nämligen sju strålar, de flesta andra smörbultar har färre. Ett annat kännetecken för fisken är en svart fläck med gul ring runt, vid början av stjärtfenan.

Död mans hand

Korall i svenska vatten

Koraller kanske de flesta förknippar med tropiska vatten. Men visste du att det finns koraller här i Sverige också? Död mans hand är en korall, ofta vit eller orange, som lever på klippiga eller steniga bottnar längs med västkusten. Sitt märkliga namn har den fått för att den ofta växer med rundade, knubbiga utskott. Det kan med lite fantasi kan se ut som en uppsvälld, avhuggen hand på havets botten.

Bygger upp en koloni

Kanske kan man tro att koraller är växter, men de är faktiskt djur. En död mans hand är uppbyggd av en koloni med massor av pyttesmå koralldjur, som kallas polyper. De flesta kolonier är antingen honor eller hanar, men det finns också död mans hand-kolonier som tillverkar både ägg och spermier. Korallen växer genom att polyperna knoppar av sig. Varje polyp i en död mans handkoloni har en egen mun, och pyttesmå armar runt munnen som de använder för att fånga in plankton att äta. När korallen äter sticker alla polyper fram, och korallen får ett luddigt utseende.

Förökar sig på vintern

Under hösten är död mans hand ofta inaktiva. De går i en slags dvala, medan deras könsceller mognar. Då kan korallen få påväxt av alger och se nästan död ut. På vintern förökar sig död mans hand. Då släpper honorna ut ägg, och hanarna släpper ut spermier. Äggen befruktas i vattnet, och när de kläcks kommer det ut en liten larv – som börjar leta efter en plats att slå sig ner på. När den hittat en bra plats växer den fast och blir en polyp, som börjar bygga sin egen koloni. Död mans hand växer gärna på stenar och klippor, men också på andra hårda ytor som skeppsvrak eller skalet på en krabba.

Klibbhavsros

Klär sig i sand och grus

Klibbhavsrosen är en anemon som lever i svenska vatten. Den trivs på steniga bottnar ner till ungefär 100 meters djup. Klibbhavsrosen har många olika färger, och runt foten klär den ofta in sig i smågrus och krossade snäckskal, som ett skydd. Havsanemonerna kanske ser ut som växter eller svampar, men är en ordning av vattenlevande djur inom gruppen nässeldjur. I nässeldjuren ingår också anemonens släktingar, som koraller och maneter.

Brännande nässelceller

Anemoner är byggda på ett sätt som kallas för polyper. De är formade som cylindrar (rör), och består av en kropp, en fot och en krona med tentakler. I kroppen finns en hålighet, som en säck, som fungerar som anemonens mage. Till magen leder ett hål, som både är mun och anus. Anemonens många tentakler rör sig fram och tillbaka i vattnet. På tentaklerna sitter brännande nässelceller som dels skyddar mot rovdjur, dels förlamar och fångar in byten som räkor och plankton. Maten flyttas med hjälp av tentaklerna till munnen. Klibbhavsrosen använder sina tentakler för att fånga småfisk och kräftdjur.

Havsnejlika

Djur som ser ut som svamp eller växt

Havsnejlikan är en anemon som lever i svenska vatten. Havsanemonerna kanske ser ut som växter eller svampar, men är en ordning av vattenlevande djur inom gruppen nässeldjur. I nässeldjuren ingår också anemonens släktingar, som koraller och maneter. Havsnejlikan trivs på hårda bottnar ner till 100 meters djup. Men man kan ofta hitta havsnejlikor på bryggor och pirar. Med sin stora fot kan havsnejlikan flytta sig mellan olika platser, men det går mycket långsamt.

Brännande nässelceller

Anemoner är byggda på ett sätt som kallas för polyper. De är formade som cylindrar (rör), och består av en kropp, en fot och en krona med tentakler. I kroppen finns en hålighet, som en säck, som fungerar som anemonens mage. Till magen leder ett hål, som både är mun och anus. Anemonens många tentakler rör sig fram och tillbaka i vattnet. På tentaklerna sitter brännande nässelceller som dels skyddar mot rovdjur, dels förlamar och fångar in byten som räkor och plankton. Maten flyttas med hjälp av tentaklerna till munnen.

Kan klona sig

Havsnejlikan har två helt olika sätt att föröka sig. Det ena är genom sexuell förökning – när en hane släpper ut spermier i vattnet, triggas honor i närheten att släppa ut sina ägg. Äggen befruktas och sedan kläcks små frisimmande larver, som så småningom sjunker till bottnen och hittar en plats att växa. Det andra sättet havsnejlikan kan föröka sig på är genom avknoppning! En havsnejlika kan dela sig i två, eller sprida små bitar av sig själv längs bottnen när den förflyttar sig. Dessa halvor, eller små bitar, kan växa upp till nya individer. De är kloner av den ursprungliga havsnejlikan.

Tångräka

Äter gärna döda hudceller

Tångräkan är den största räkan i Östersjön. Kroppen är genomskinlig med brunaktiga ränder, och benen är randiga i blått och gult. Tångräkor lever på grunda vatten på somrarna, och håller gärna till på ålgräsängar, i tångruskor och kring bryggor.

Precis som andra kräftdjur har tångräkan tio ben, uppdelat på fem benpar. Det främsta benparet används som händer när tångräkan äter, och längst ut sitter två saxliknande klor. De är bra både på att hålla fast, och att riva sönder mat. Tångräkor äter allt möjligt, till exempel gärna dina döda hudceller på fötterna när du badar! De äter också andra döda växt- och djurdelar, andra små kräftdjur, och ibland till och med varandra.

Växer genom att byta skal

En eller två gånger per år förökar sig tångräkan. Efter parningen bär honan äggen, som kan vara upp mot ett par tusen, i en klump under stjärten. När äggen kläcks är larverna frisimmande i vattnet, tills de blivit stora nog att söka sig ner mot bottnen.

För att växa behöver tångräkan byta – eller ömsa – sitt skal. När skalet är för litet spricker det upp, och räkan drar sig ut genom öppningen. Det nya skalet är mjukt till en början, då är räkan extra sårbar. Den gömmer sig tills skalet har blivit hårt. Det är vanligt att fiska tångräkor, särskilt i Danmark. Där kallas tångräkor man äter för ”pillede rejer”.

Taggormstjärna

Ungarna klättrar omkring på de vuxna

Taggormstjärnan har långa, sköra armar som lätt bryts av. I naturen har de allra flesta taggormstjärnor minst en arm som är tvärt avbruten. Men armarna växer ut igen. Taggormstjärnan kan ha många olika färger, som lila, blå, gul, vit och röd, oftast i något randigt mönster.

Arten lever i enorma kolonier, både med sin egen art och med släktingen sotormstjärna. De äter genom att fånga plankton med sina klibbiga slangfötter på undersidan av kroppen, och genom att tugga i sig dött organiskt material som fallit ned på botten. Taggormstjärnans ungar lever en tid genom att klättra omkring på de vuxnas ryggar, och får på så sätt hjälp att fånga mat innan de blivit tillräckligt stora för att klara det själva.

Släkt med den mer kända sjöstjärnan

Ormstjärnor tillhör tagghudingarna och de är släkt med bland annat de mer välkända sjöstjärnorna. Det finns ca 2200 arter i världen och ca 20 arter i vattnen runt Sverige. Ormstjärnor är en av de äldsta djurgrupperna som finns på jorden. 

Alla ormstjärnor har en tydlig rund kroppsskiva med långa, smala och taggiga armar. Munnen sitter på undersidan av kroppen, precis som hos sjöstjärnor och sjöborrar.

Förloras en kroppsdel växer en ny ut

Precis som sjöstjärnan, kan ormstjärnan återbilda sig själv om de förlorar en kroppsdel. Om den förlorar en arm, växer det snabbt ut en ny. Blir en ormstjärna angripen av ett rovdjur kan den försvara sig med att bryta av en arm.

Ormstjärnor lever på botten, från grunda områden ner till de största djupen i de stora haven. De är nattaktiva och kan röra sig mycket snabbt, genom att slingra sig fram med sina rörliga armar.

Vad är Rödlistan?

Rödlistning är ett sätt att bedöma om olika djur- och växtarter är utrotningshotade utifrån kriterier som hur många djur eller växter som finns av arten och hur utbredda de är. En nationell rödlistning bedömer artens risk att dö ut inom ett lands gränser. Den internationella rödlistningen bedömer artens risk att dö ut över hela jorden.

Läs mer

Om rödlistning i Sverige: Artdatabanken, www.artdatabanken.se
Om rödlistning i världen: International Union for Conservation of Nature, IUCN, www.iucn.org

Vad är CITES?

För att bekämpa olaglig handel med djur och växter finns en internationell överenskommelse om handel, som heter CITES. CITES innebär att utrotningshotade djur och växter inte får köpas eller säljas mellan olika länder utan tillstånd.

CITES klassar olika arter i olika kategorier (som kallas Appendix I, II och III) beroende på hur hotad arten är. Ju större hotet från handeln är desto högre skydd. Inom EU finns ytterligare skydd för arter i CITES. EU:s egen klassning har fyra steg: A-D. 

Förbjudet att handla med viltfångade arter

Högst skydd mot handel har de arter som är inom kategori A och B. Här gäller oftast att handel mellan EU och övriga världen är förbjuden utan tillstånd. Arter som är CITES A eller B-klassade får inte heller köpas eller säljas inom EU om det inte kan bevisas att de har lagligt ursprung och inte fångats i det vilda.

Att använda växter eller djur för att tillverka souvenirer och annat är också förbjudet. Den som bryter mot reglerna kan dömas till böter eller fängelse. 

Kontrollera spridning av arter

Arter som är CITES C-klassade är utrotningshotade i ett visst land men inte nödvändigtvis i hela världen. CITES D-klassning betyder att en art importeras i så stort antal att de behöver regleras för att inte riskera att sprida sig okontrollerat där de inte hör hemma. 

The light in the water

Have you considered that algae growing in the sea can have different colours? If you look in the aquariums around you, you might see some algae that are green, some that are brown, but also several that are red! Why is that? Well, that is because the different algae use different parts of the light spectrum for their photosynthesis – the process that all plants and algae use to create oxygen and energy from light and carbon dioxide.

In the water, the light does not reach as far as in the air. This is because the water contains many different particles, phytoplankton and zooplankton, bacteria and dead organic matter. The further down into the water you get, the more sunlight has been absorbed by the particles, and the darker it becomes. The difference in light gives rise to many different habitats and living conditions for the organisms that live in the water. 

Green algae have the greatest need for light

It is brightest close to the surface. Green algae and green plants grow and thrive there. Green algae use green pigment to capture light for their photosynthesis. Many green algae are small and unicellular, and cannot be seen with the naked eye. But other green algae are multicellular, and can form large layers of thin threads, and some species resemble lettuce!

In the zone where green algae and green plants live, lots of habitats and hiding places for various animals are formed. If the sea contains too much nutrient, there is a risk that some species of green algae will grow so much that they block the light for the other species. This is called algal blooms, and eventually it leads to major problems for many species in the sea. 

The brown kelp forests

Brown algae are a large group of multicellular algae. The seaweed species bladderwrack, which is very common in the Baltic Sea, Öresund and along the Swedish West coast, is a brown alga. The brown algae use a different pigment than green algae for their photosynthesis, and this allows them to live deeper down than green algae are capable of. Despite this, brown algae such as bladderwrack also thrive near the surface, but they can survive much further down as well. A brown alga called kelp can form huge kelp forests that are perfect homes for many other species, and our bladderwrack builds large underwater thickets where fry and other animals can seek shelter. 

Red algae, mussels and polyps 

Down where there is no longer enough light for brown algae, red algae dominate. Red algae use a pigment that can take advantage of the light that penetrates deepest down in the water, before it becomes too dark for any photosynthesis at all. Just like the brown algae, red algae can grow close to the surface as well, but they are more abundant further down.

In Swedish waters, red algae can live down to a depth of 40 metres, while in warmer waters they can be found as far down as 80 meters – and in some cases even deeper! Most red algae are multicellular, but some species are unicellular organisms. Red algae also form habitats that are very valuable for the organisms that live at these depths. 

Goldsinny Wrasse

Cleans parasites away

The goldsinny wrasse belongs to the wrasse family. It is the smallest and most common species within this fish family in our waters. It is easily recognisable by the black spot at the base of its tail fin. Just like many of its relatives, the goldsinny wrasse sometimes cleans other fish. This gives it a meal and the cleaned fish gets rid of its parasites. The goldsinny wrasse lives mainly in shallow water and can often be seen near jetties, especially in the summer. Perhaps you might see it when you go swimming! 

Two-spotted goby

Dies after spawning

It becomes sexually mature after two years. The male turns a bluish colour during the spawning season. When the female has laid her eggs the male guards them until they hatch ten days later. These gobies spawn in spring and summer. Two-spotted goby only spawn once and after their eggs has hatch the adults die. 

Two spots

Can you guess why this fish is called the two-spotted goby? The males of two-spotted goby har a black spot at the base of the tail fin and a second, smaller, black spot beneath the pectoral fins. The females only have the larger spot, though. The fish likes to live in areas where the seaweed is in abundance.

Dead Man’s Fingers

Coral in Swedish waters

Most people associate corals with tropical waters. But did you know that there are corals here in Sweden too? Dead man’s fingers is a coral, often white or orange, that lives on rocky or stony seabeds along the Swedish west coast. It gets its peculiar name because it often grows with rounded, knobbly shoots. With a little imagination, it can look like a swollen, severed hand at the bottom of the sea.

Building a colony

You might think corals are plants, but they are actually animals. Dead man’s fingers are made up of a colony of tiny coral animals called polyps. Most colonies are either female or male, but there are also dead man’s finger colonies that produce both eggs and sperm. The coral grows by the polyps budding off. Each polyp in a dead man’s finger colony has its own mouth, and tiny arms around its mouth that they use to capture plankton to eat. When the coral is eating, all the polyps stick out, and the coral takes on a fuzzy appearance.

Reproduce in the winter

During autumn, dead man’s fingers are often inactive. They go into a kind of hibernation while their reproductive cells mature. The coral may then develop algal growth and look almost dead. Dead man’s fingers reproduce in winter, when the females release eggs and the males release sperm. The eggs are fertilised in the water, and when they hatch, a small larva emerges – which starts looking for a place to settle. When it finds a good spot, it grows and becomes a polyp, which starts to build its own colony. Dead man’s fingers grow best on rocks and stones, but also on other hard surfaces such as shipwrecks or the shell of a crab.

Dahlia anemone

Dresses in sand and gravel

The dahlia anemone is a species that lives in Swedish waters. It thrives on rocky bottoms down to a depth of about 100 metres. The dahlia anemone has many different colours, and around its feet it often wraps itself in small gravel and crushed shells for protection. Sea anemones may look like plants or mushrooms, but they are an order of aquatic animals within the group of cnidarians. The cnidarians also include relatives of the anemone, such as corals and jellyfish.

Stinging nettle cells

Anemones are shaped like something known as a polyp.  They have a cylinder (tube) shape, consisting of a body, a foot, and a crown with tentacles. In the body there is a cavity, like a sack, which acts as the stomach of the anemone. An opening which serves as both mouth and anus leads to the stomach. The many tentacles of the anemone move back and forth in the water. The tentacles are covered with burning nettle cells that protect against predators, and paralyse and capture prey such as shrimps and plankton. The tentacles are used to move food to the mouth. The dahlia anemone uses its tentacles to catch small fish and crustaceans. 

Frilled anemone

Animals that look like mushrooms or plants

The frilled anemone is an anemone that lives in Swedish waters. Sea anemones may look like plants or mushrooms, but they are an order of aquatic animals within the group of cnidarians. The cnidarians also include the relatives of the anemone, such as corals and jellyfish. The frilled anemone thrives on hard bottoms down to a depth of 100 metres. But frilled anemones can often be found on jetties and piers. With its large foot, the frilled anemone can move between locations, albeit very slowly. 

Stinging nettle cells

Anemones are shaped like something known as a polyp. They have a cylinder (tube) form, consisting of a body, a foot, and a crown with tentacles. In the body there is a cavity, like a sack, which acts as the stomach of the anemone. An opening which serves as both mouth and anus leads to the stomach. The many tentacles of the anemone move back and forth in the water. The tentacles are covered with burning nettle cells that protect against predators, and paralyse and capture prey such as shrimps and plankton. The tentacles are used to move food to the mouth. 

Able to clone itself

The frilled anemone has two completely different ways of reproducing. One is through sexual reproduction – when a male releases sperm into the water, nearby females are triggered to release their eggs. The eggs are fertilised and then hatch into tiny free-swimming larvae, which eventually sink to the bottom and find a place to grow. The other method of reproduction is by budding! A frilled anemone can split in two, or spread small pieces of itself along the bottom as it moves. These halves, or small pieces, can grow into new individuals. They are clones of the original frilled anemone. 

Baltic Prawn

Likes to eat dead skin cells

The Baltic prawn is the largest shrimp in the Baltic Sea. Its body is translucent with brownish stripes, and the legs are striped in blue and yellow. Baltic prawns live in shallow waters in summer, preferably in eelgrass beds, among seaweed and around jetties.

Like other crustaceans, the Baltic prawn has ten legs, divided into five pairs. The front pair are used as hands when the Baltic prawn feeds, and have two scissor-like claws at the end. They are good for both holding and tearing up food. Baltic prawns will eat anything, including the dead skin cells on your feet when you swim! They also eat other dead plant and animal parts, other small crustaceans, and sometimes even each other.

Grow by shedding shell

Baltic prawns reproduce once or twice a year. After mating, the female carries the eggs, which can number up to a couple of thousand, in a clump under her tail. When the eggs hatch, the larvae swim about in the water, until they are big enough to make their way down to the bottom.

To grow, the Baltic prawn needs to replace its shell, in a process called moulting. When the shell becomes too small, it cracks open and the prawn pulls itself out through the opening. The new shell is soft at first, making the prawn extra vulnerable. It hides until the shell has hardened.

Fishing for Baltic prawn is common, particularly in Denmark. There, the Baltic prawn that you eat are called “pillede rejer”.

Common Brittle Star

The young climb around on the adults

The common brittle star has long, fragile arms that break easily. In the wild, the vast majority of common brittle stars have at least one arm that is broken off. But the arms grow back. The common brittle star comes in many different colours, such as purple, blue, yellow, white and red, usually in a striped pattern.

The species lives in huge colonies, both with its own species and with its relative the black brittle star. They feed by catching plankton with their sticky tube feet on the underside of their bodies, and by chewing dead organic matter that has fallen to the bottom. The young of the common brittle star spend a while in the beginning of their lives, by climbing around on the backs of the adults. It helps them catch food until they are big enough to do it themselves.

Related to the more famous starfish

As echinoderms, brittle stars are related to the more familiar starfish, among others. There are about 2200 species of brittle star in the world and 20 or so species in the waters around Sweden. Brittle stars are one of the oldest groups of animals on Earth. 

All brittle stars have a distinct round body disc with long, slender and spiny arms. The mouth is on the underside of the body, just like with starfish and sea urchins.

If a body part is lost, a new one grows

Like the starfish, the brittle star can repair itself if it loses a body part. If it loses an arm, it quickly grows a new one. If attacked by a predator, a brittle star can defend itself by breaking off an arm.  

Common brittle stars live on the seabed, from shallow areas down to the greatest depths of the great oceans. They are nocturnal and can move very quickly by wriggling their flexible arms.  

What is the Red List?

The Red List is a way to assess whether different animal and plant species are at risk of extinction based on criteria such as how many animals or plants of a species exist and how widely distributed they are. A national Red List assesses a species’ risk of dying out within national borders. The international Red List assesses a species’ risk of dying out worldwide. 

Read more

About the Red List in Sweden: The Swedish Species Information Centre (Artdatabanken), www.artdatabanken.se/en/ 
About the Red List worldwide: The International Union for Conservation of Nature (IUCN), www.iucn.org

What is CITES?

CITES (the Convention on International Trade in Endangered Species of Wild Fauna and Flora) is a treaty that makes it illegal to buy or sell animals and plants that are at risk of extinction between countries without a permit.

CITES classifies species into different categories (called Appendix I, II and III) depending on how endangered each species is. In addition, the more the species is threatened by international trade, the higher its level of protection. Within the EU, CITES-listed species are further classified and protected by the EU’s own classification system. This has four Annexes, from A to D. 

Ban on trading wild-caught species

The highest protection against trade is given to CITES-listed species included in the EU’s Annexes A and B. Usually this means that trade between the EU and the rest of the world is illegal without a permit. There is also a ban on trading these species within the EU unless it can be proved that they have a lawful origin and were not caught in the wild.

It is also forbidden to use plants or animals to make souvenirs etc. Anyone who breaks these regulations can be fined or imprisoned.   

Controlling the spread of species

CITES-listed species that are in the EU’s Annex C are classified as endangered in at least one country but not necessarily in the whole world. An Annex D classification means that individual members of a species may be imported to the extent that they do not need to be regulated to avoid any risk of them spreading uncontrollably where they do not belong.